Serendipity duger om du litar på turen

Det går inte att vara annat än väldigt imponerad av grundarna till Serendipity. Ashkan Pouyas och Saeid Esmaeilzadehs entreprenörsdriv och inte minst bredden på företagandet är svårslaget. Att från avancerad KTH-forskning bygga miljardvärden är sällsynt. Att sedan på kort tid upprepa bragden i andra branscher är ännu mer imponerande.

För två år sedan börsnoterades Serendipity Innovation via en preferensaktie. Då innehöll bolaget dels en portfölj av utvecklingsbolag under namnet Ixora och dels en rätt spretig företagsgrupp med tyngdpunkten på firmor som sköter service av hissar och liknande tekniska tjänster.

Sedan dess har Serendipity Innovation delat ut innovationsportföljen till sina stamaktieägare och döpt om resten till Sdiptech (börskurs preferensaktien 99 kronor 13 februari). Sdiptech beskriver sig nu som en koncern inom ”urban infrastruktur” vilket handlar om tjänster inom elautomatik, ventilationslösningar, hiss, avbrottsfri strömförsörjning, stomkomplettering, vatten-/ fjärrvärmemätare, produktutveckling, kyla, vibrationskontroll med mera.

Hajade ni till över att stamaktieägarna helt sonika plockade ut den värdefulla innovationsportföljen ur bolaget? En sådan utdelning är ju uppenbart negativ för preferensägarna eftersom de går miste om tillgångar som utgör säkerhet för deras kapital. Men fräckt nog var det precis så Serendipity ändå gjorde.

Kloka investerare blev säkert chockade av denna än så länge unika metod för att flytta värden till huvudägarnas fickor. Preferensaktien var nere och vände nära 80 kronor innan den nu återhämtat sig till cirka 100 kronor.

Skälet till återhämtningen är rimligen att Sdiptech gjort ett stort antal förvärv inom urban infrastruktur och drivet av dessa förvärv också skrivit upp den kommunicerade vinstförmågan ordentligt.

För närvarande säger sig Sdiptech ha intäkter på årsbasis uppgående till 894 Mkr med ett rörelseresultat på 136 Mkr på årsbasis. Jämfört med detta framstår ju Sdiptechs preferensutdelningar på totalt 14 Mkr per år som väldigt lätta att klara.

Börsplus är dock osäker på värdet i dessa påstådda vinster. Det handlar om en knippe ytterst små och personalberoende bolag där inrangeringen i en större koncern på många sätt ökar risken för personalavhopp eller tappat entreprenörsdriv. Börsplus ser inga goda skäl för preferensägarna att värdera koncernen till mer än 6 gånger rörelseresultatet (EV/Ebit 6x). Väger man samtidigt in den mycket stora nettoskulden efter alla förvärv så ser man att risknivån i bygget är hög, även om intjäningen ser bra ut.

Bilden störs också av att Börsplus hittar oroande exempel på konstig informationsgivning från Sdiptech i samband med förvärven.

Här är två färska exempel där väsentliga fakta undanhålls eller döljs bakom försåtliga formuleringar.

Hansa Vibrations & Omgivningskontroll AB

I pressreleaser och delårsrapporter hävdas att det förvärvade bolaget 2015 omsatte 17 Mkr och tjänade hela 12–13 Mkr. Det stämmer inte eftersom bolaget är helt nybildat från september 2016 och inte verkar bedriva någon verksamhet. Säljaren Filip Norlin har dock ett annat bolag, Villa Drevan AB, som agerar under namnet Hansa Konsult. Antagligen är det detta bolags verksamhet som Sdiptech har förvärvat eftersom dessa siffror stämmer med Sdiptechs uppgifter om försäljning och lönsamhet. Men frågan är varför Sdiptech betalar 68 Mkr för en minifirma med tre anställda som utför besiktning för bergsprängning och markarbeten? Att detta lilla miniföretag (vi rekommenderar ett besök på den spartanska hemsidan) kan tjäna 12,4 Mkr är anmärkningsvärt. Byggbranschen är dock mångfasetterad och ibland kan underkonsulter skära guld med täljkniv. Men frågan är hur nöjda skattebetalarna i Haningen Kommun är? De stod enligt Allabolag för 74 procent av intäkterna det senaste året.

Unipower AB

Sdiptechs senaste lite större förvärv verkar vara ett desto mer intressant företag. Omsättningen är visserligen bara cirka 30 Mkr men verksamheten är global med kunder i 50 länder. Lönsamheten är exceptionell med 50 procents rörelsemarginal. Sdiptech berättar att man förvärvar samtliga aktier. Unipower själva beskriver dock saken annorlunda. På deras hemsida heter det att man ”får en ny delägare”. Ingenting om att Sdiptech tar över bolaget. Går man tillbaka till informationen från Sdiptech hittar man den enda ledtråden i en krånglig och svårtydd bisats.

Köpeskillingen uppgick till 124 Mkr varav 71 Mkr betalades kontant och resterande del utgörs av säljarnas återinvestering i verksamheten samt en villkorad köpeskilling kopplad till det ekonomiska utfallet för verksamheten under de kommande fem åren, skriver Sdiptech i slutet av pressreleasen.

Uppenbarligen är det alltså så att Sdiptech bara äger drygt hälften av Unipower och att det alltså finns en kil av minoritetsägande som dränerar ut vinstpengar. Om Sdiptech inte ser det som viktigt att informera tydligt om minoritetsposter i stora nyförvärv så är det en varnande upplysning till övriga investerare.

När man investerar i ett börsbolag så vill man ju att ledning, styrelse och huvudägare ska känna ett ansvar för att tillvarata alla aktieägares intressen. Det ska helst finnas ett slags partnerskap där alla ägare och nyckelpersoner ”simmar i samma båt”, för att citera en känd finansman.

Preferensaktier komplicerar bilden, minst sagt. Man sitter per definition inte i samma båt. Preferensaktien har företräde till utdelning men inget intresse av högre risktagande som gynnar stamaktieägarna. I värsta fall behandlas preferensägarna som mindre vetande underleverantörer av kapital. Och många är av åsikten att ”underleverantörer är till för att pressas”.

I Sdiptech ser vi alltså en risk att styrelse eller huvudägare inte tar preferensägarnas intressen på allvar. Risken är så stor att man inte bör låta sig lockas av 8 procents ”ränta” som enkelt kan bli noll den dag solen inte längre skiner över Sdiptechs företagsbygge.