Varven som försvann 

Sverige har varit en stor fartygsbyggare. Tidvis har de svenska varven tillhört de största i världen, exempelvis Kockums i Malmö på stora lastfartyg.

Men lönsamheten har med undantag för 1950-talet, som var varvsindustrins guldålder, varit usel. På 1960-talet sjönk lönsamheten lavinartat och har sedan fortsatt nedåt med undantag för en kort blomstringstid i början av 1970-talet.

Avkastningen på både eget och totalt kapital låg på 1950-talet klart över snittet för övrig verkstadsindustri. Men därefter har varven aldrig nått upp till acceptabel avkastning. En ihållande lönsamhetskris har präglat branschen. Och staten fick tidigt träda in med stöd.

Det började redan 1957 när Uddevalla hamnade i en likviditetskris. Staten fick gå in och 1963 kom en ny kris och då tog staten tillsammans med Eriksberg i Göteborg över Uddevallavarvet. Eriksberg var det ekonomiskt starkaste varvet under krisen på 1960-talet. Och 1971 tog Eriksberg över ett annat krisande varv i Göteborg – Lindholmen. Bara några år senare hamnade även Eriksberg i djup kris och blev det första storvarvet i Sverige att lägga ner helt, 1978.

Gunnar Sträng träder in

Det tredje storvarvet i Göteborg, Götaverken, hamnade också i kris vid denna tid och togs över av Salénrederierna 1971. Det gjordes en uppgörelse med staten, där dåvarande finansministern Gunnar Sträng och riksbankschefen Per Åsbrink medverkade och gjorde långtgående utfästelser till ägarna, bland annat att staten skulle lösa ut Salénrederierna vid behov.

Det fanns fortfarande en tro på att de svenska varven skulle överleva. De betraktades som nationalklenoder och det diskuterades till och med att använda pengar från AP-fonderna för att säkra investeringar som varven inte själva klarade av.

I synen på varven fanns ingen skillnad mellan socialdemokratiska och borgerliga regeringar. När de borgerliga tog över makten 1976 efter det långvariga socialdemokratiska styret fortsatte stödet och förhoppningen om att den negativa trenden skulle brytas.

Situationen var hopplös. Det produceras för mycket fartyg i världen. Och de ledande producenterna i Japan och Sydkorea gjorde det till klart lägre kostnader och med förmånligare finansieringslösningar än vad de svenska varven kunde erbjuda.

Läget förvärras

Varvens situation förvärrades kraftigt med de stora kostnadsökningarna i Sverige, särskilt åren 1974–1976, menar Erik Åsbrink, tidigare finansminister, i sin bok Gunnar Emanuel Sträng. Lönemodellen för varven förändrades också, från ackordslön och arbetslag, som möjliggjorde återväxt genom ett lärlingssystem, till fasta månadslöner som inte premierade kunskap, skicklighet och erfarenhet. Följden blev sjunkande produktivitet, brist på arbetskraft och en ökad användning av dyrbar grå arbetskraft, skriver Åsbrink.

Han menar att det inte bara är regeringen som har ansvar för det som hände: ”överoptimistiska företagsledningar och stridbara fackföreningar i de svenska varven bar också en betydande del av ansvaret”.

Trots kostsamma räddningsaktioner gick inte varven att rädda, inte ens när de 1977 fördes över till nybildade, statliga Svenska Varv. Det gjordes försök att ändra inriktning och börja producera flytande ammoniakfabriker och offshore-utrustning.

En nyckelperson blev entreprenören Christer Ericsson och hans bolag Consafe som hade byggt världens första nybyggda bostadsplattform och ville gå vidare för att bli ett helt integrerat offshore-företag, som skulle hjälpa oljebolagen med allt från prospektering till produktion. Men Consafe gick i konkurs 1985 och den högt värderade aktien dök från 510 kronor till 40 öre, på 20 månader. Det blev spiken i varvens likkista.

Varven föll så småningom ett efter ett: Lindholmen, Eriksberg, Götaverken, med döttrarna Arendal och Cityvarvet, i Göteborg, Öresundsvarvet i Landskrona, Uddevallavarvet, Kockums i Malmö (utom den militära ubåtsdelen), Finnboda i Nacka och småvarven i Kalmar, Sölvesborg, Lödöse och Falkenberg.

Mest anmärkningsvärd är utvecklingen i Uddevalla. Varvet bildades ganska sent, 1946, av en skeppsredare, Gustaf Thordén. De flesta varven har sina rötter i 1800-talets mitt. Thordén köpte två kompletta varv i USA och skeppade över till Uddevalla. Varvet kom snabbt igång och gjorde sin första sjösättning redan 1947. Trots kriserna 1957 och 1963 expanderade varvet och blev till slut Bohusläns största arbetsplats.

Nanny och dockan

En ny, stor docka och bockkran byggdes 1973–78. Det blev Sveriges sista stora varvsinvestering. Syftet var att kunna bygga mycket stora oljetankers. Och 1978 blev supertankern Nanny klar. Denna bjässe är det största fartyg som byggts i Sverige och Skandinavien. Hon var lika hög som ett hus med 20 våningar, längden var 364 meter och bredden 79 meter. Det var i särklass det bredaste fartyg som byggts i världen. Och även idag byggs få så breda fartyg. Fartyget Ever Given som fastnade i Suezkanalen i mars i år, och blockerade trafiken, var 60 meter brett. Ever Given hade en lastförmåga, mätt i dödviktston (dwt), på 200 000 dwt. Nanny var på nästan 500 000 dwt, mer än dubbelt så stor.

Sett som enskild produkt är nog Nanny en av de största felsatsningar som gjorts i svenskt näringsliv. Hon är det dyraste fartyg som byggts i Sverige och hon visade sig vara nästan obrukbar. Bredden gjorde att antalet hamnar som Nanny kunde angöra var starkt begränsat. Det var svårt att få frakter till henne. Hon blev liggande under långa perioder och användes mest vid olika oljeterminaler som lagertank.

Problemen började redan när Nanny var färdig och skulle ut från byggnadsdockan. För att klara passagen under Tjörnbron fick skorstenarna fällas ner. Vid passagen var det bara få meter kvar upp till bron och någon enstaka meter mellan fartygets och farledens botten. De som såg sjösättningen tyckte sig se hur vattnet i Byfjorden steg när jättebåten flöt ut.

Rederiet som hade beställt Nanny hade gått i konkurs när hon var klar. Så det blev staten, via sitt rederi Zenit, som fick ta över henne. Hon såldes 1984 till ett grekiskt bolag och fick senare nya ägare med hemmahamnar i Liberia och Bahamas. År 2003 gick hon till Kina för upphuggning.

Uddevallavarvet byggde 19 fartyg i sin nya stora byggdocka, men alla utom Nanny hade gått att bygga på det gamla varvet. Meningen var att ett systerfartyg till Nanny skulle byggas, men så blev det inte. Den stora bockkranen vräktes omkull 1986. Många på orten ville nog inte bli påminda om de misslyckade fartygsbyggena.

Om denna sorgliga historia finns mycket att säga. Det var en enorm kapitalförstöring och ingenting positivt kom ut av det mer än att arbetare fick sysselsättning under en tid. Priserna på fartygen var lägre än värdet på insatsvarorna. Ingemar Ståhl, professor i nationalekonomi i Lund, som var starkt kritisk till stödpolitiken, skrev i Ekonomisk debatt 1978: ”eliten av svensk verkstadsindustris arbetare tillbringade dagarna med att svetsa, böja och på annat sätt förstöra järnplåt, dvs åstadkomma ett negativt förädlingsvärde med skattebetalarbidrag”.

Kärnkraften – lycka eller olycka?

Om varven är vår sämsta industripolitiska satsning i vår historia så är nog kärnkraften ett av de mest lyckade. Utbyggnaden kom igång i början av 1970-talet. Kärnkraften har fungerat utan missöden i ett halvsekel och har varit en huvudfaktor till att utsläppen av fossila bränslen i Sverige kunna minska så kraftigt, från 80 procent till idag omkring 30 procent. Vi fick ett robust elsystem där vattenkraft ihop med kärnkraften gav låga elpriser till företag och hushåll.

I början fanns inget större politiskt motstånd mot en utbyggnad av kärnkraften. Sverige fick det mest avancerade utbyggnadsprogrammet i världen. CDL – kraftproducenternas centrala driftsledning, räknade med att Sverige borde bygga 24 kärnkraftsaggregat till 1990 för att klara den förväntade elkonsumtionen. Det blev 12 som mest (1999), nu finns 6 kvar.

Även från centerpartiet, som sedan blev en stor motståndare, pläderades för en snabb utbyggnad. En höjdare i partiet, Torsten Bengtsson, sedermera talman, skrev i en riksdagsmotion 1970: ”En planmässig och successiv utbyggnad av kärnkraftverk utefter Norrlandskusten skulle ge många produktiva arbetstillfällen”.

Sedan kom omsvängningen 1973 när Hannes Alfvén, fysikprofessor och nobelpristagare, hade inbjudits att tala på centers stämma i Luleå. Han hade länge varit ivrig kärnkraftsanhängare men hade svängt och varnade nu för avfallet. Säkerheten såg han inte lika allvarligt på, så länge reaktorerna var nya.

Partiledaren Thorbjörn Fälldin påverkades starkt av Alfvéns synpunkter och ville nu avveckla kärnkraften så fort som möjligt.

Valet 1976 blev ett kärnkraftsval och Fälldin yttrade i en valdebatt med statsminister Olof Palme de berömda orden: ”Vi deltar inte i någon regering som bygger något nytt kärnkraftverk, vi deltar inte i någon regering som laddar ett nytt aggregat.” Han syftade på Barsebäck 2 som var färdigbyggt. Han lovade också att all kärnkraft skulle vara avvecklad till 1985.

Vid denna tid fanns 5 reaktorer i drift. De borgerliga vann valet och Fälldin blev ny statsminister. De borgerliga var splittrade, det blev laddning och ingen avvecklingsplan och en svekdebatt följde.

Därefter är ingenting längre som vanligt inom energipolitiken. Det blir tvära kast och rundgång i debatten. Både det borgerliga och det socialistiska blocket var djupt splittrade. Samma saker debatteras därför om och om igen, utan att det går att nå konsensus. Det blir tvära kast, från en extrem till en annan. Först förordas en snabb utbyggnad sedan en så rask utfasning som möjligt. En del talar om kärnkraft-frågans feberkurva med sina yviga svängar. Vid olyckor som Harrisburg 1979 och Tjernobyl 1986 uppstår febertoppar.

I sin självbiografi Jag vill förändra världen skriver förre ABB-chefen Percy Barnevik att den svenska energipolitiken sedan slutet av 1970-talet varit en mardröm. Främst för alla möjligheter som missats. Gamla Asea, där han blev chef 1980, var djupt engagerad i kärnkraften genom dotterbolaget Asea-Atom, som byggde 9 av de svenska reaktorerna och exporterade 2 till Finland.

Efter olyckan i Tjernobyl infördes ”tankeförbudet om kärnkraft” under Birgitta Dahls tid som energi- och miljöminister. Lagen lyder: ”Ingen får utarbeta konstruktionsritningar, beräkna kostnader, beställa utrustning eller vidta andra sådana förberedande åtgärder i syfte att inom landet uppföra en kärnkraftsreaktor”. Den togs bort först 2006.

Hur kunde en sådan lag stiftas i en demokrati frågar sig Percy Barnevik. Även om man inte gillade kärnkraft, kunde det ju inte vara fel att öka effektiviteten och säkerheten på det vi redan hade? Han berättar att ABB/Asea-Atom övervägde att flytta all kärnkrafts-verksamhet till Schweiz. ”Vi låg långt framme med en ny generation kärnkraftverk (Pius-reaktorn) och hade även utvecklat en ultrasäker kärnvärmemodell – Secure. Vi försökte få en pilotorder i Kina, men hade behövt en order på hemmaplan först.”

Varför blev kärnkraften så stor i Sverige? En nyckelperson i sammanhanget är Tage Erlander. Som ecklesiastikminister, med ansvar för bland annat utbildning och forskning, tillsatte han i december 1945 en expertgrupp, atomkommittén med uppgift att göra en förstudie. Avsikten var att utreda om Sverige, med utgångspunkt i de nyupptäckta stora uranfyndigheterna i Ranstad i Västergötland och Kvarntorp i Närke, skulle kunna tillverka en atombomb och om den spillenergi som då uppstod kunde användas för civilproduktion av el och värme. Det blev starten på det som brukar kallas ”den svenska linjen”.

Tage Erlander hade studerat matematik, fysik och kemi i Lund på 1920-talet och en av hans närmaste vänner livet ut var Torsten Gustafsson som senare blev professor i fysik. Den danske fysikern Niels Bohr hade täta kontakter med Gustafsson. Bohr var en av 1900-talets mest betydande fysiker med sin atomteori.

Och Bohr kom att få ett stort inflytande över den tidiga svenska kärnenergipolitiken. Av Erlanders memoarer framgår att Bohr ansåg att Sverige hade säregna möjligheter på atomfysikens område med sitt metallurgiska kunnande och världens kanske största någorlunda tillgängliga uranresurser. Men han tyckte inte att småstater som Sverige skulle skaffa sig atombomber. Däremot var han rådgivare i det amerikansk-brittiska kärnvapenprojektet.

Tage Erlander var Sveriges statsminister i 23 år, 1946–1969. Han hade att hantera ett splittrat socialdemokratiskt parti som tidvis regerade i koalition med bondeförbundet (nuvarande centern). Det fanns i hård kärna i regeringen, förmodligen även statsministern själv, som inte ville ompröva tanken att kunna framställa ett kärnvapen. Men de flesta i partiet ville inte ge stöd för ett svenskt kärnvapen. Det blev en tid av mörkläggning.

För att ha alla möjligheter öppna satsade Sverige på reaktorer baserat på naturligt uran från Ranstad och tungvatten från Norge. En reaktor med naturligt uran som bränsle är en utmärkt producent av plutonium. Och det ämnet behövs för tillverkning av kärnvapen.

Det blev två reaktorer, en i Ågesta söder om Stockholm, och en i Marviken på Vikbolandet. Ågesta drevs framgångsrikt i 10 år, 1963–74, och producerade el och värme till Farsta. Den lilla mängden av biprodukten plutonium som uppstod överlämnades senare till USA. Marviken var tänkt att bli en förstoring av Ågesta men projektet avbröts 1970. Därmed var den svenska linjen med tungvattenreaktorer definitivt i graven.

Lättvattenreaktorerna tog över. De kräver inte naturligt uran. Därmed blev det heller inte någon uranbrytning i Ranstad och Kvarntorp. Och Marviken fick betydande tekniska problem och blev utkonkurrerat av lättvattenreaktorerna. Verket gjordes om till ett oljeeldat reservkraftverk och avvecklades 2009.

Två fiaskon: Marviken och Uddcomb

Även om kärnkraften på det stora hela får betraktas som lyckad industripolitisk satsning så finns inslag av misslyckande. Marviken var ett industriellt fiasko, men det gav kunskap som sedan kunde utnyttjas i den fortsatta reaktorutvecklingen.

Ett ännu större fiasko var Uddcomb, tillverkare av reaktortankar i Karlskrona. Bolaget ingick i dåvarande Statsföretag. Misslyckandet för Uddcomb berodde på den ”aktiva näringspolitiken” i slutet på 1960-talet. Ambitionen var att skapa sysselsättning i en utsatt region genom att bygga upp en internationell reaktortanktillverkning.

Många varnade för denna satsning, som baserade sig på amerikansk teknik från Combustion Engineering. Det fanns inte marknadsförutsättningar för att verksamheten skulle bli lönsam, menade kritiker i kraftindustrin som istället ville köpa reaktortankarna direkt från Combustion Engineering.

Men staten tyckte annorlunda och färdigställde 1971 en gigantisk anläggning på en näraliggande ö i Karlskrona med som mest 800 anställda. När sedan luften gick ur kärnkraftsmarknaden fanns inget annat att göra än att avveckla den nukleära delen 1984. Företaget fick bli legotillverkare till den tunga industrin och bantades till 180 anställda. 1991 avvecklades verksamheten, som aldrig gick med vinst.

Det går också att rikta kritik mot hur reaktorerna upphandlades och drevs. Ringhals hade länge sämre tillgänglighet än aggregaten i Barsebäck, Oskarshamn och Forsmark. Det berodde på att det var en blandad upphandling med en reaktor från Asea-Atom och 3 från amerikanska Westinghouse.

Ambitionen var i och för sig lovvärd, nämligen att sprida riskerna och inte satsa på en teknisk lösning. Det blev därför ett kokaraggregat (Asea-Atom) och 3 tryckvattenaggregat (Westinghouse). Men nackdelarna med denna blandning visade sig vara större än fördelarna.

Kraftindustrin gjorde också en alltför optimistisk prognos över behovet av el. De kom för många aggregat i drift för tidigt, sett med samhällsekonomiska ögon. Det gäller särskilt de två sista, Oskarshamn 3 och Forsmark 3, båda startades 1985. Vi fick ett överskott som pressade priserna. Det sände felaktiga signaler till marknaden. Den elintensiva industrin stimulerades till investeringar som var samhällsekonomiskt tvivelaktiga.