Två väldiga aktiebubblor med ”Grängrar” och andra 

”Tusende mystiska ting viskades i börssalarna om detta papper och anammades av den då mycket oerfarna allmänheten. Nu började kreti och pleti, damer och herrar, springpojkar och direktörer spela på börsen för att, som de i sin naivitet trodde, på ett lättvindigt sätt förtjäna grova slantar. Spekulationslystnaden möjliggjordes dels genom en alltför frikostig och ansvarslös kreditgivning från vissa bankers sida, dels genom de särskilda slag av börsaffärer (så kallade leverans- och omläggningsaffärer) som vann livlig spridning.”

En kommande börschef – Kurt Belfrage – skulle långt senare skriva i sina memoarer om hur aktierna i nya jättelika gruvbolaget från åren före 1907 gav ”börsromantiken” Gränges näring. Man talade om aktierna som ”grängrarna” som alla kunde tjäna pengar på, otroliga pengar.

Det unga Grängesbolaget hade dundrat i gång med en malmförsäljning som fördubblades vart fjärde år. Inte undra på att aktiespekulationen kom lös. Allt skedde i början på en nivå som inget annat svenskt bolag kunde matcha. Gränges var både störst och snabbast på en gång.

Grängesbolagets roll på aktiemarknaden gick knappast att överskatta. Tidigare var aktier något för en trängre krets svenskar. Så länge Gränges var holdingbolag för några järnvägsbolag och gruvprojekt i Grängesberg var intresset begränsat. Men allt detta hade ändrat sig efter att bolaget 1903 fick köpa in sig i Lapplands båda väldiga gruvfält.

LKAB-affären hade finansierats med en nyemission av aktier, från 21 till 32 miljoner kronor i aktiekapital, till en ”överkurs” på 15 procent. Från den teckningsnivån steg sedan aktiekursen med ungefär en tredjedel och många i den trånga krets som fått tilldelning passade successivt på att plocka hem sina vinster när allt fler människor ville vara med och satsa pengar i Lapplandsäventyret.

På det här sättet blev Grängesaktien snabbt spridd på ganska många händer, till personer som knappt ens hört talas om bolaget och som hade otydliga uppfattningar om både börsaffärer och gruvprojekt.

År 1907 hade noteringen på Grängesaktien nått 6200 kr vilket var 210 procent högre än tre år tidigare. En del av kapitalet till bankfinansieringen hade lånats utomlands, främst i Tyskland som behövde malmen. Sverige blev troligen en av de mest skuldsatta nationerna, i ett klimat av stora investeringar och möjligheter, inte minst för Grängesberg.

***

I den här haussen slogs ett växande antal banker om inlåning för att klara behovet av aktiebelåning, särskilt Sydsvenska Kredit använde aggressiva metoder. De redan nämnda Knut Wallenberg på Stockholms Enskilda och Louis Fraenckel i Stockholms Handelsbank placerade stora obligationslån utomlands. De lät också i sina banker mycket mer än hälften gå till lån för aktieköp. Detta är naturligtvis hårresande summor med moderna riskmått och värderingar.

Riksbanken ingick i de olika bankkonsortierna som bildades. När räntan låg lägre i Frankrike blev det populärt att placera svenska växlar där som en sorts säkerhet för lån.

Men redan i slutet av 1907 sprack den första kreditbubblan på nya börsen och aktiekurserna rasade när baisse-smitta kom in från en betalningsinställelse från Knickerbocker Trust Company i New York. Många kortfristiga svenska lån utomlands sades upp och Riksbanken fick för första gången, under nye chefen Carl Langenskiöld gå in och ta egna lån utomlands och höja räntorna.

Krisen avvärjdes men aktieplacerarna talade ilsket om bankernas ”strypningspolitik” medan nationalekonomen Gustav Cassel menade att riksbankschefen borde ha gått in tidigare och hårdare för att dämpa de överdrifter som lett till krisen. Men de båda nämnda storbankscheferna uttalade sitt stöd för Langenskiöld.

Detta var faktiskt den allra första riktigt uppblåsta svenska börsballongen och den signalerade slutet på en tid med de stora utlandslån och den sorts bankirverksamhet som bankirerna Knut Wallenberg och Louis Fraenckel representerade.

Det hindrade inte baisse att ganska snabbt växla till hausse igen. Många var brända, men efter några år av lugnare handel kom första hälften av 1912 en kommersiell och industriell högkonjunktur som återigen satte fart på spekulationslusten och lyfte aktierna till en real nivå som faktiskt inte skulle nås igen förrän på 1980-talet. De flesta har glömt att denna superhausse ens existerade. Nu var det inte bara Gränges utan också aktier i verkstad och telekom som lockade.

I Affärsvärldens utgåvor från Olympiaåret 1912, får man mer än 200 träffar på sökordet ”hausse”.

”Efter några dagars stagnation har Grängeskursen ånyo börjat stiga med ofantlig hastighet. Allmänhetens intresse för detta papper är numera så stort och köparna så talrika, att det förråd som finns tillgängligt för omsättning blir för litet.… Trots de höjda kurserna synes köpeintresset fortfarande vara stort och en mängd köporder lära ligga inne, som ej kunnat effektueras vid de hastigt stigande noteringarna.”, skriver tidningen. 

Den brittiske finansmannen Ernest Cassel, storägare i Gränges, som styrt Grängesspelet ända från start, hjälpte ivrigt till att med bankernas hjälp göra svenskar till spekulanter. Han ville lämna sitt stora engagemang i gruvföretaget och agerade före kriget lyckosamt för att få upp aktiekursen. Berättelsen om ”Grängrarna” hade nu till och med nått in i skönlitteraturen under den här tiden. Författare berättade sedelärande historier om unga män som mirakulöst blivit rika men sedan förlorade allt. Skildringen av själva affärerna var vaga, man föreställde sig att spekulanterna köpte och sålde vid exakt rätt tidpunkter, hur de nu skulle kunna det.

När den brittiske finansmannen Cassel fördubblade utdelningen och splittade aktien i tiondelar kom en mäktig våg av värdehöjning.

Affärsvärlden skrev om detta i november 1912.

”Ett kännetecknande drag vid de senaste månadernas fondbörsoperationer har varit den betydligt utvidgade köpekretsen. En mängd småspekulanter ha inträngt i marknaden, där de med sina köp följa den allmänna börsstämningen så mycket som möjligt. Grängesbergsaktien utgör av naturliga skäl dessa spekulanters favoritpapper. Bankaktierna ha i år varit rätt svaga i kursen, vilket till en del beror på att man sålt ifrån sig dessa papper för att i stället ägna pengarna åt den, som det tyckes, mer profitabla spekulationen i industriaktier.”

Tidvis stod spekulationen i gruvföretagets framtid för hälften av handelsvolymen på börsen. Grängesaktien ökade trefalt i värde. Cassel kunde alltså flytta hem till London för gott med en prydlig vinst år 1912. Efter Cassels sorti 1912 kunde ingen annan ägare samla majoritet, det fanns nu flera tusen ägare. Bland de stora under denna första spekulationstid fanns tyska handelshuset Possehl, grosshandlarfamiljerna Johnson, Danielsson, Philipson, Dickson, Hirsch, Wijk med flera.

Affärsvärlden skrev: ”Man känner ju väl bolagsstyrelsens stora motvilja mot spekulationen och man kan vara alldeles viss på att man, därest en emission hade åsyftats, skulle utbjudit den till en kurs kring 500 kr. Men den spekulerande allmänheten frågar ej efter rim och reson. 75 procent av senaste tidens aktieköpare ha säkerligen aldrig orkat läsa igenom en af bolagets årsberättelser och 90 procent därav torde ej ha begripit vad den innehållit.

Hela Sverige deltog i en fantasieggande börsbubbla, ett nytt sorts lotteri där alla kunde vinna samtidigt. Det var inte helt orimligt eftersom det verkligen nu fanns en hel grupp med växande industriföretag på börsen. Affärsvärlden varnade trots detta.

”Det är ju allt för tydligt, att Grängesbergsaktien genom senaste kursstegringen lämnat långt bakom sig det värde aktien kan tänkas få vid en eventuell inlösen från statens sida. Dagens diskontonedsättning har medverkat till haussen, och det har ju länge varit tydligt, att den på grund af stor utländsk upplåning nu rådande stora penningtillgången är medansvarig i fondbörshaussen. Grängesbergsaktien äter sig undan för undan allt längre in bland de olika befolkningsklasserna och till allt dyrare kurser, och en vacker dag sitter svenska folket med ett papper, vars värde åtminstone delvis är en chimär”

Det var inte längre bara Gränges som kittlade fantasin. När Cedergren telefonbolag Stockholms Allmänna nådde ett börsvärde 20 gånger den ursprungliga emissionskursen, parivärdet på aktien, och det helt nya fyrljusbolaget Gasaccumulator (Aga i fortsättningen) redan klättrat upp tolvfalt och slagit nytt ökningsrekord började fondkommitterade diskutera om man inte, som i en del länder, skulle införa börsnoteringar som procent av parivärdet. ”En notering i procent torde därför för några av de tanklöse verka »högre» än en notering i kronor och således få en hälsosamt avskräckande verkan.” Det lät klokt men man släppte snart idén på grund av all förvirring som uppstod.

Stockholm framstod nu som en av världens mest uppspekulerade börser. Det var kanske inte för sista gången, men bistrare tider skulle snart komma.

***

Senhösten 1912 vändes den väldiga haussen på Stockholmbörsen i baisse. Anledningen var i första hand den så kallade Balkankrisen. Montenegros krigsförklaring mot Turkiet som den 1 oktober spridde en löpeld av oro över alla världens börser framkallade panik. Senare lugnades stämningen något på grund av försäkringar från stormakterna och Greklands attityd, men den 11:e och än mer den 12e urartade paniken och fick ett oanat omfång. Sverige var hårdare drabbat än många andra marknader. Så här såg förlorarlistan ut i oktober 1912.

Affärsvärlden skrädde inte orden.

”Den oerhört häftiga baissen på fondbörsen behärskar totalt sinnena. Den har varit ofantligt mycket häftigare än i något annat land, och fråga blir väl om den ej sätter rekord för alla tider och för världens alla länder. Det är sorgligt att sådant skall behöva äga rum i ett civiliserat land, men det är blott ett straff för den föregående ohejdade och sällsynt okunniga haussespekulationen, vilken nog också varit världsrekord. ” 

”Det må så gott först som sist sägas, att haussespekulationen mest urartade i Frankrike och Sverige, Europas sparsammaste och Europas mest frikostiga land. ” 

Det är hög tid att titta lite närmare på ”telefonbolagen” och Aga i berättelsen. Asea kan vänta till senare kapitel.

L M Ericsson hade genom omständigheternas spel blivit ett extremt internationellt företag redan runt år 1900. Den dynamiske unge företagaren Henrik Cedergren hade några decennier tidigare lockat in den äldre instrumentmakaren Lars Magnus Ericsson i telefonindustrin och inte bara lyckats slå hål på amerikanska Bellbolagets monopol med sitt lokala telefonbolag Stockholms Allmänna utan också lockat in det svenska Telegrafverket med nya dotterbolaget Rikstelefon.

Cedergrens vinnande modell var alltså omfattande marknadsföring och smarta prissystem. På 1890-talet hade det märkliga hänt att både Rikstelefon och Stockholms Allmänna startat egna tillverkningar och att L M Ericsson mer eller mindre trängts ut från sin hemmamarknad. Vad skulle företaget göra?

L M Ericsson hade en liten export till England och Ryssland via en agent. Grundaren Lars Magnus Ericsson, som gick in i femtioårsåldern, satsade förtvivlat på att bygga en telefonexport vilket faktiskt lyckades trots att både tyska och amerikanska marknaderna var stängda av de stora konkurrenterna Siemens respektive Bell. Ericsson kunde överleva, främst på grund av den brittiska marknaden som tog emot hälften av företagets produktion. I nordiska städer byggde L M Es telefoner en stark ställning och i Holland lyckades man sälja till självaste Bellbolaget. Via dessa länder spred sig svenska telefoner till Sydostasien och Sydafrika. I kinesiska Shanghai byggde man en telefonstation i samarbete med en svensk kolhandlare och marknadsförde där aggressivt med de prismetoder som Cedergren utvecklat i Stockholm. I Amerika lyckades L M E tränga sig in i Mexiko.

I tsarens Ryssland hade däremot Stockholms Allmänna bjudit på koncessioner som Bellbolaget ofta misskött. S:t Petersburg, Moskva, Warszawa, Odessa och Riga låg alla inom tsarväldets gränser precis som Helsingfors. Cedergren allierade sig med Wallenbergarna och flera danska finansmän i Svensk-Dansk-Ryska Telefon AB.

Med Wallenbergarnas förmedling hade Cedergren och Ericsson försonats igen år 1901 och L M E köpte Stockholm Allmännas telefonfabrik till överpris för att i fortsättningen bli monopolleverantör även för de expanderande båda Cedergrenbolagen. I England startade L M E snart tillverkning tillsammans med det brittiska National Telephone.

I realiteten hade Henrik Cedergren drivit båda bolagen eftersom L M E i praktiken var ett delägt dotterbolag till Stockholms Allmänna Telefon, att Cedergren dog 1909 och hans VD dog i en bilolycka hindrade inte spekulationen att fortsätta ännu en tid.

***

Agas uppfinnare Gustaf Dalén har redan presenterats. Aron Andersson var verkställande direktör i Aga och grundaren Axel Nordvall försäljningsdirektör. År 1909 blev Andersson med nutida språkbruk riskkapitalist i det nybildade Svenska Emissionsbolaget på den uppvaknande svenska riskkapitalmarknaden.

När superteknikern Dalén då erbjöds att bli VD för AGA tvekade han först. ”Jag stannar som överingenjör, jag är ingen affärsman.” Rekonstruktionen detta år, då 600 000 kr i skuld plockades bort, var viktig.

Det handlade främst om växtvärk. Expansionen över hela världen slukade pengar och ett kapitalstarkt konsortium från Lidköping i Västergötland satte bolaget på fötter. Sakta men säkert fick Aga fart trots att det ännu var lågkonjunktur i Sverige. Utländska studiedelegationer kunde åka runt i svenska skärgården och studera svenska lotsverkets anläggningar. Nordvall tecknade allt fler ordrar vid sina sydamerikanska resor. År 1910 ökades aktiekapitalet kraftigt med en nyemission. Uruguay tog en jätteleverans av bojar, och Peru, Argentina och Equador följde efter. Det kom order från Japan och Australien och Estland. Aktiekursen rakade i höjden, med rekord som skulle stå sig ända fram till Fermenta på 1980-talet.  Lidköpingskonsortiet gjorde en superaffär när man sålde och byggde ”Agabron” i staden för vinsten. Handelsbanksintressena tog över.

Det blev ett märkligt blandat år för Dalén, eftersom han genomförde ett misslyckat upphettningsexperiment i slutet av september 1912 med gastuber och skadades svårt. Synen gick inte att rädda. Möjligen påverkade olyckan Nobelkommittén, som samma år gav honom Nobelpriset i fysik. Olyckan halverade aktiekursen men hela världen fick höra den svenske uppfinnaren. Företagsledaren Dalén fick sitt livsmod tillbaka och skulle stanna kvar på sin post till sin död 1937. Med hjälp av sitt detaljminne och en sofistikerad inspelningsutrustning fortsatte han att leda arbetet.

Så här såg slutkurserna ut på Stockholmsbörsen efter rasen i de största bolagen. Nivån på årets sista börsdag var inte så vild. Den genomsnittliga direktavkastningen på den totala börsen var till exempel drygt 4 procent, vilket kan jämföras med den korta räntan som var 2 procent och den långa som var 4 procent. Inflationen hade den senaste tioårsperioden legat klart under 2 procent i genomsnitt. Mer likt vår tid än det sena 1900-talet, alltså.

Börsbubblan hade råkat inträffa när börsen för första gången började publicera daglig fondhandlarlista och dessutom införde en del regelskärpningar för att få bukt på Vilda Västern-stämningen. Den moderna börshandeln föddes i överoptimism i globaliseringens tid och innovationernas första tid.

Svenska företag sålde sin produktion utomlands, inte på hemmamarknaden som de snart skulle tvingas göra när den kroniska oron i Balkan satte hela Europa i brand.