Svenskar i ett City utan champagne

Bara trötta löv virvlar runt på Canary Wharfs tomma plazor där välklädda bankers borde skynda fram och tillbaka mellan glas-skraporna. Den flair som Brexit inte lyckats blåsa ur finanskvarteren sedan omröstningen 2016, har pandemins andra lockdown definitivt gjort rent hus med. De flesta av Citys nära 2 miljoner finansanställda har skickats hem till victorianska våningar eller townhouses där de arbetar vidare i skuggan av en Brexit-deadline som Boris Johnssons kaotiska team riskerar att schabbla bort. Det är ett scenario som sätter Citys access till de europeiska finansmarknaderna efter nyår på spel, och som bidragit till att 14 procent av Londons banktillgångar redan flyttats till EU.

För karriärsvenskar i City har förutsättningarna förändrats avsevärt jämfört med glamour-decennierna runt millenniumskiftet. Då ökade bonuspoolerna med 30 procent per år, ”golden hellos” i halvmiljonklassen var inte ovanliga, och mjukare regleringar uppmuntrade till många och stora företagsaffärer. Från Handelshögskolan i Stockholm lockades regelbundet 25 procent av avgångsklasserna till London, en siffra som hade sjunkit till 10 procent redan innan pandemin slog till.

Men ännu råder ingen brist på svenskt finansfolk i stadsdelar som Marylebone, Kensington, Wimbledon och Barnes (där svenska skolan ligger alldeles intill elitskolan St Pauls).

Utmanas av Amsterdam

Malin Holmberg är en av dem som bott i västra London fram och tillbaka sedan 20 år och är partner på VC-fonden Target Global med fokus på software och Europa. Hon tycker att City började förändras långt innan det blev tal om Brexit.

”Nattliga excesser och skyhöga ingångslöner på bankerna var det slut med redan i och med finanskrisen”, säger hon.

Tech-bolag blev mer lukrativa istället, men konkurrerande städer har allt mer att erbjuda dem och London är inte ett självklart alternativ, enligt Holmberg.
”Fintech söker sig till Berlin och Amsterdam. Eller Stockholm. Sedan omröstningen väljer många startups också att lägga huvudkontoret i Holland eller Tyskland där regleringar gäller i hela EU och skattesystemen är enkla.”

Sedan 2016 har gamla och nya utmanarstäder kretsat som gamar kring ett skadeskjutet London. Luxemburg och Dublin har utökat sin andel av fond- och försäkringsverksamhet, Frankfurt uppvaktar bankerna, Amsterdam erbjuder handelsplattformar, och Paris positionerar sig som allround-alternativ. Dragkampen hårdnar ytterligare av att EU:s andel av den globala kapitalmarknadsaktiviteten sjunkit från 20 till 13 procent sedan 2006.

Konkurrensen dränerar Londons talangpool, anser Holmberg.

”Tidigare kunde man alltid få tag på precis rätt kompetens, oavsett vilken nischad erfarenhet man sökte. Nu har det blivit svårare att rekrytera framför allt mellan-seniora personer.”

Enligt EY:s Brexit Tracker har dock hittills bara 7 500 finansanställda flyttats till kontinenten av sina arbetsgivare. Det motsvarar mindre än 5% av totalen och många framgångsrika svenskar finns kvar, de flesta med en karriärstart som ligger 10 till 20 år tillbaka i tiden på någon ledande investmentbank som Morgan Stanley, Goldman Sachs, eller J.P. Morgan. Vissa stannade och klättrade upp för ”den hala stolpen” som bankirer. Andra gick vidare till partner- eller VD-poster inom private equity, kapitalförvaltning och fintech.

En som nått toppen inom banking är Jan Olsson, VD för Nordics på Deutsche Bank och ordförande i Svenska Handelskammaren i London. Liksom många andra veteraner i stan trivs han och är inte orolig inför Brexit.

”London har fortsatt att vara en världsmetropol för finans i 250 år trots att man förutspått undergång flera gånger, senast för 30 år sedan då affärsbankerna såldes ut. Visst kommer det att ske förskjutningar, men inga dramatiska skiften.”

Han säger sig ha en positiv grundsyn, oaktat de turbulenta förhandlingarna med Bryssel.

”Jag är övertygad om att vi får en generell överenskommelse. Sen tar ett långt arbete vid att reda ut detaljerna i alla vertikaler. Jag tror på Europa, men om Brexit sköts rätt kan det innebära fördelar också.”

”Sköts rätt” betyder i City att en företagarvänlig Tory-variant av Brexit förverkligas, snarare än den Labourstödda välfärdsupprustning som motiverade många Leave-väljare. Men Olsson tror inte att ett Labour vid makten skulle ändra kursen avsevärt. Och någon nylig utflyttningsvåg har han personligen inte sett.

”Trenden att flytta delar av team till respektive marknader har pågått i 15 år och drivs av att komma närmare kunderna, det är inte en Brexit-specifik grej. Flyga-in-flyga-ut har också blivit mindre populärt. Brexit-mässigt handlar det om ett fåtal personer som omplaceras för att uppfylla kraven på ”substantiell aktivitet” i EU-länderna.”

Olsson ser engelska språket, den kosmopolitiska stämningen och en gigantisk flygplats som unika fördelar med London. Och han tror inte att en mer modest attityd i City orsakats av Brexit.

”Sånt påverkas ju också av bredare trender som mer etik och större jämställdhet, och det är ju bara positivt”, säger han.

PE-folket coolare än M&A

En i kärngänget inom private equity och Londonbo sedan länge, Lars Jonsson, tycker inte att det goda livet försvunnit från stan.

”Jo för tusan, nog dricks det champagne fortfarande. Men man skryter kanske inte om det som tidigare. Striktare regler kring representation gör också att kostnadskänsligheten ökat.”

Kanske är det för att PE har övertagit ”coolaste-jobbet-kronan” från M&A som Jonsson känner av mer feststämning än bankfolket. Han tror på Londons framtid och pekar särskilt på den brittiska statsförvaltningens goda samarbete med näringslivet.

”Branschen för kontinuerliga diskussioner med myndigheterna och vi möter oftast parter som är insatta och utgår ifrån att vår verksamhet har ett värde för samhället i stort. Det finns ett ömsesidigt förtroende och respekt, snarare än paranoia om att vi skulle vara ute efter att lura staten på skattepengar”, säger Jonsson och fortsätter:

”Litet har man fått anpassa aktiviteterna på grund av Brexit men det är inte jättesvårt att möta kraven inom private equity. Trots att vi måste igenom en admin-sörja nu så upplevs kontinenten ändå stökigare regelmässigt. 24 timmar i London kan ta 24 veckor i Paris. Jag ser ingen balansförskjutning iväg härifrån.”

Sir Roger Gifford har arbetat med svenskar som anställd, chef, och nu senior bankir på SEB i UK. Han var även tidigare Lord Mayor, ledare för City of London Corporation som för finansbranschens talan. Sir Gifford tycker inte att sektorns bärande roll i Storbritannien har återspeglats i förhandlingarna med EU.

”Politikerna har antagit att finansvärlden kan se om sitt eget hus, men resultatet av att vi inte varit tillräckligt delaktiga är att EU bland annat inte accepterat ekvivalens mellan regelsystemen ännu.

Oavsett om förhandlingarna ros i hamn i sista minuten eller inte, så väntar sig Sir Gifford förändringar för City efter nyår. Dock inte enbart negativa – tvärt om.
”Bankverksamheten kommer att plana ut eller tappa en del, men Londons kapitalförvaltning har fantastiska möjligheter att växa utanför EU.  De 3,5 biljoner pund som förvaltades här vid finanskrisen har blivit över 8 biljoner idag eftersom London ses som en safe haven. Den siffran kan mycket väl dubblas framöver, via hela spektrumet från private banking till institutionell kapitalförvaltning och försäkring.

Sir Gifford motiverar en sådan utveckling med Londons tankeledarskap inom riskhantering, internationell juridik och nya områden som grön finans. Men Citys attraktivitet på kapitalförvaltningssidan hjälps också av att Storbritannien kan anamma egna transparenskrav och regelsystem utanför EU. Något vilda västern blir det dock inte tal om, enligt Sir Gifford:

Genomsnittsinkomst i City 2019*

*Mycket stora variationer förekommer. Många anställda fick noll-bonusar säsongen 2019, medan topp-presterande seniorer i välkända firmor kan få betydligt högre summor än i tabellen.

”Trenden globalt går mot ett mer etiskt och transparent förhållningssätt och London kommer att fortsätta arbeta hårt mot penningtvätt och cyber-kriminalitet. Vi måste det!”

Omfattande avregleringar efter Brexit tror inte heller Anders Alfredson på, ansvarig för Metals & Mining på sydafrikanska Standard Banks Londonkontor.

”Före 2008 var UK stolta över att ha en avreglerad marknad men efter kraschen såg det mest oansvarigt ut.”

Alfredson jobbade tidigare på Deutsche och Merrill Lynch. Han har sett trenden mot mer övervakning av bankerna krympa marginalerna inom till exempel råvaruhandel, medan aktiviteten ökat i mindre reglerade miljöer som PE och fintech. Men Citys överlevnadskraft knyter han inte till regelsystemet utan till den globala, storskaliga positionen.

”Vår bank är en port till 20 afrikanska marknader snarare än till Europa och då är London fortfarande den självklara platsen. Otaliga andra företag är i samma sits.”

Sara Chance är Managing Director på Altamar Capital Partners, en alternativ kapitalförvaltare. Hon är en av få svenskar som anammat den verkligt brittiska livsstilen att bo in the country, samtidigt som hon gör karriär i stan. Chance pekar på lägre handelskostnader i Storbritannien:

”Londons djupa kapital-pooler kan ingen annan stad i Europa konkurrera med ännu”, säger hon.

Det innebär konkret att Londons stora handelsvolymer och breda produktutbud möjliggör lägre transaktionskostnader.

Chance säger att Brexit i kombination med distansarbete i lockdown och påskyndad digitalisering fått alla att ifrågasätta sina affärsmodeller och strukturer.

”Man kanske inte alls måste ha de stora kåkarna i stan längre. Och vilka högvärdestjänster kommer att kunna bli helt digitala framöver?”

Även för individer förändras förutsättningarna, menar hon.

”Karriärer är inte så rätlinjiga som tidigare. Då åkte man automatiskt till en storbank i London och gjorde finanslumpen, men nu väljer man sin egen bana”, säger hon.

100 timmar i veckan

Det understryker Cecilia Frietsch, Head of Career Management på Handelshögskolan i Stockholm.

”Studenterna utgår mer från sig själva än vad ”flocken” tar sig för. Fler än tidigare intresserar sig för andra teman än ren finans, till exempel entreprenörskap och hållbarhet. Det händer att alumni som bott i London länge litet yrvaket säger ”jasså, vill inte alla nyutexaminerade jobba hundratals timmar i veckan som vi gjorde?” Värderingar förändras, säger hon.

Men Londonbankerna fortsätter ändå att rekrytera till internships och analytiker-jobb enligt bekant mönster, säger Frietsch. Och City-systemet där man ”kämpar sig genom DD-tunneln för att landa ett jobb på EQT med bakåtslickat hår” är långt ifrån nedmonterat.

Jemil Mahjoub är en av dem som mer nyligt vågade sig in i leken efter examen från Handels. Han började på UBS men arbetar nu som Structured Finance Associate på Benteler Trading.

”Man hör historier om hur det var förr och visst låter det som natt och dag. Då tjänade folk 1,5 miljon istället för 150 000 (pund) om året. Men det är enormt spännande och lärorikt här.”

Mahjoub har inte kunnat se en gemensam strategisk tanke på bankerna om hur man bäst hanterar rådgivningssidan inför Brexit. Vissa har valt att flytta regionala team till lokala kontor, andra öppnar kontor i Dublin för reglerad personal, medan en tredje grupp på allvar har börjat flytta både nyckelpersonal och nyrekrytering till städer som Paris eller Frankfurt.

”Det skickas ju sällan pressmeddelanden om sånt här utan det kan vara nåt internt email. På en bank fick alla plötsligt ett mail där man skulle kryssa i om man helst ville bo i Amsterdam, Frankfurt eller Madrid, utan vidare förklaring,” säger Mahjoub.

Osäkerhet har i sanning blivit det nya normala och få tror att pusselbitarna plötsligt faller på plats vid nyårsslaget. Ändå drar svenskarna i London svärdet i försvar av sin hemstad: Citys straight flush av banker, valutor och produkter; kulturell affinitet med marknader i det gamla imperiet; ett proaktivt regelsystem; språket, talangpoolen och lägre handelskostnader – det lär bjuda ett fragmenterat Europa motstånd även efter den 31 december.