När motgångarna följde varandra kom Kreugers offensiv till korta   

Efter första världskriget kom först en global depression som snart övergick i en superkonjunktur i det unga USA, ”Happy days are here again”, sjöngs det. Amerikaner lärde sig köpa kylskåp, dammsugare eller till och med bil på avbetalning. Produktionen ökade kraftigt. Skyskraporna i New York reste sig och till dem behövdes stora mängder elektriska hissar. Uppfinnaren Elisha Otis hade redan 70 år tidigare presenterat ett effektivt nödstopp, ifall hisskabeln skulle brista. Det var bara att sträva på mot skyn.

På Fordfabrikerna fick arbetarna så kraftiga löneökningar för att stanna i sina monotona jobb att de själva fick råd att köpa T-Ford. Till alla bilar behövdes stål, gummi, läder, trä, glas och mycket annat.

Trots all denna aktivitet minskade de anställda i USAs industri med en miljon och i jordbruket ytterligare en miljon på grund av effektiviseringar. Men nya verksamheter växte som svampar ur jorden. I bilaffärerna, garagen och bilverkstäderna uppstod 750 000 nya arbetstillfällen. I handeln anställdes en halv miljon nya medarbetare, i byggnadsverksamheten 300 000 och i de nya elektricitetsverken och gasverken 200 000. Till detta ska adderas 200 000 inom olika fria yrken, 100 000 inom nöjesindustrin och ytterligare hundratusentals i andra olika yrken. USA demonstrerade alltså redan att det skymtade ett servicesamhälle bortom det industriella. Det var bara att låta evolutionen av näringslivet ha sin gång.

***

Att stämningen på New York-börsen år 1929 slog över i kraftig baisse efter en sådan dramatisk omställning var inte så uppseendeväckande. Så brukar det ju bli efter perioder av väldiga satsningar. Banker och finansföretag föll som korthus och skapade kreditbrist. Men ganska snart kände många hur optimismen kom tillbaka, börskurserna började faktiskt stiga igen våren 1930.

Det märkliga som sedan hände hade mindre med börsen att göra än med klimatet. Deflationskrafterna fick tag på nytt när konsumtionen sjönk tio procent, delvis på grund av kreditförluster men främst på grund av en katastrofal torka i jordbruket. Karavaner av hemlösa bondfamiljer övergav sina gårdar på den amerikanska prärien när matjorden blåste bort med en sådan kraft att solen förmörkades. Räntorna sjönk men ingen vågade låna. Bilförsäljningen rasade kraftigt, delvis på grund av jordbrukets ”dust bowl” och pessimismen spred sig till trävaror och andra råvaror. Paniken grep omkring sig i det stora landet när arbetslösheten steg och steg. ”Brother can you spare me a dime”, blev en ny och sorgligare sång som spelades på rundradio.

Redan detta år kom de panikslagna politikerna i Washington med protektionistiska Smoot-Hawley Act, som drog med sig en kedjereaktion av tullhöjningar och regleringar över hela världen. USA:s utrikeshandel var ju relativt sett liten men den betydde ändå mycket för en del mindre länder.

En annan industriell stormakt drabbades dock allra hårdast. Den tyska så kallade Weimarrepubliken hade äntligen börjat få igång hjulen efter alla hårda skadeståndskrav, hjälpt av flera amerikanska generösa lån, Daweslånet respektive Younglånet. Nu stängdes resolut kreditkranarna och den tyska ekonomin föll i bråddjupet med följd att 8 miljoner tyskar på ett dramatiskt sätt hamnade i svält. Det var därför missnöjespolitikern Adolf Hitler, som bara fått några procent i tidigare val, plötsligt kunde samla närmare en tredjedel av väljarkåren. Vi vet hur ödesdigra följderna blev av detta.

Vad kan en överbelånad världsberömd finansman göra i ett sådant krisläge? Knappt något alls skulle det visa sig i Ivar Kreugers fall. ”Fosterlandets store son ”hade använt den amerikanska marknaden för att finansiera en satsning på globalt ledarskap inom tändstickstillverkning. Att han behärskade industrins villkor hade han visat med eftertryck på hemmaplan under första världskriget då han som VD bildat den mindre ”Kalmartrusten” och konkurrerat ut den större Jönköpingstrusten.

Men säkerhetständstickor som var en av sin tids mest spridda konsumentprodukt erbjöd låga inträdesbarriärer för nya tillverkare: tekniken var väl känd och småskalig. De flesta länder försökte etablera egen tillverkning. Ivar Kreuger hade tvingats köpa monopol från olika regeringar i utbyte med amerikanska statslån och han hade också medverkat i de amerikanska nämnda stödlånen till Tyskland tillsammans med två svenska bankchefer – Marcus Wallenberg och Oscar Rydbeck.

Den senare var styrelseordförande i hans holdingbolag Kreuger & Toll, som i praktiken var ett av de överlevande emissionsbolagen i konkurrens med främst Wallenbergarnas Investor. Nu tvingades Kreuger bort från den amerikanska lånemarknaden till hemmabankerna för att klara sina amorteringar och räntor, med ens ett jagat villebråd. För varje finansomgång minskade hans handlingsfrihet. Slutet närmade sig obevekligt.

***

En intressant samtida analys av fenomenet Ivar Kreuger gjordes i Affärsvärlden i samband med paniken på New York-börsen i slutet av 1929, troligen av tidningens redaktör Emil Fitger som var både arbetsnarkoman och en driven bokslutsanalytiker samtidigt som han ofta visade säker känsla för de stora skeendena. Han var uppenbarligen ute efter att lugna de många svenskar som investerat i ”Kreugerpapper” och skrev en lång betraktelse i tidningen. Möjligen var tidskriftens grundare Marcus Wallenberg med på något hörn.

Ingenjör Ivar Kreuger var, konstaterade han, den finansman som uppmärksammas mest i hela världen, något som förstärkts av de stora djärva finansoperationer som han just engagerat sig i. En av de märkligaste svenskarna i historien.

Ingen kunde mäta sig med honom i mångsidigheten och planläggningen, vilket hade att göra med hans tidiga och långa läroperiod i Sverige och utomlands. Hans engagemang var inte slumpmässiga, utom möjligen satsningen på tändstickor, det hade gått att hitta en bättre bransch för en världstrust.

Kreuger satsade på få och stora affärer – en stor affär är ofta inte mer arbetskrävande än en liten, observerade Fitger. Satsningarna på tändstickor, malm, banker, fastigheter och cellulosa var långsiktiga men han tog också tillfället i akt när det uppstod möjligheter till kortsiktiga placeringar i värdepapper och fastigheter, som i de framgångsrika exemplen fastigheter i Berlin och räntepapper i Frankrike.

Placeringarna i Kreuger & Toll var av god kvalitet och i de fall ränteplaceringarna inte var kvalitetspapper hade de hög avkastning. Tändsticksbolaget föreföll dock övervärderat.

Kreugerföretagen var de mest personligt ledda i förhållande till storleken, på både gott och ont. Grundtanken i Kreugers placeringsplan var satsningsområden, dels fastigheter och statslån, dels industri- och bankverksamhet. Det ena var säkrare, det andra mer spekulativt.

Ivar Kreuger trodde på fortsatt långsam värdetillväxt genom produktionsökning och rationalisering. I väntan på detta bemödade han sig om god likviditet – de senaste emissionerna på marknaden var gjorda för att ha som reserver vid påfrestningar.

Affärsvärldens redaktör trodde att Ivar Kreugers förmåga att fatta snabba beslut och förmåga att bättre än någon annan använda kommunikationstekniken internationellt skulle fungera i den uppkomna krisen, även om den skulle bli svårare än väntat.

Han skulle senare be om ursäkt för att han låtit sig vilseledas av uppgifter i boksluten som förskönat tillståndet.

Som diagrammet visar hade Tändsticksbolaget lyft sig till nivåer långt över andra svenska börsdominanter, där Kreuger själv var med i spelet. Kreuger & Toll hade ett ännu högre värde.

***

Kreuger föddes i Kalmar 1880 (namnet uttalades Kröger) och var son till en företagare. Som nyutexaminerad civilingenjör reste han till USA år 1900 som många andra unga svenska tekniker. Där imponerades han av byggverksamheten, aktiebörsen och den allmänna framtidsoptimismen. Hem till Sverige återvände han först sju år senare med en ny amerikansk metod att bygga i betong. Med Kreuger & Toll blev han och hans kompanjon Paul Toll på några år ledande byggherrar i landet.

Byggnadsfirman Kreuger & Toll expanderade kraftigt och lönsamt redan från början. Före kriget hade omsättningen stigit från 140 000 kr till 3,2 miljoner kronor. Detta var redan ett av de största byggnadsföretagen i landet med projekt som Myhrstedthuset vid Kungsgatan, affärshuset Drottninggatan 92-94, Stadion för Olympiska Spelen 1912 och grunden för Stadshuset. Projekten mötte stor beundran. Vid krigets början pågick NK-huset, en pappersfabrik för Holmen, Danvikens hospital och många andra projekt.

Från 1911 hade Kreugerbolaget expanderat utomlands med byggnader i tsarens Ryssland och Finland i samarbete med Ludvig Nobel. För Asea planerades en fabrik i Jaroslav. Samtidigt gled Ivar Kreuger från 1912 in i sin familjs krisrörelse och 1913 inträdde han som jourhavande direktör och styrelseledamot i Henrik Palmes tidigare nämnda inteckningsbank (SIGAB).

Det första engagemanget ledde till att han tillsamman med Handelsbankens Emissionsbolag 1913 bildade Sveriges Förenade Tändsticksfabriker och därmed utmanade marknadsledaren Jönköpings Vulcan. Det blev en uppgörelse mellan ”Kalmartrusten” och ”Jönköpingstrusten”. Det var verkligen Davids kamp mot Goliath eftersom uppstickaren var specialiserad på den brittiska marknaden medan ledaren hade marknader över hela världen. Men Ivar Kreuger, som löste ut sin bror Torsten, rationaliserade strukturen och sina fabriker samtidigt som han byggde ut marknadsföringen. Resultatet kom snabbt när produktionen nästan fördubblades på två år och förlust vändes i vinst.

***

Det andra engagemanget ledde till bildandet av fastighetsbolaget Hufvudstaden 1915, som på några få år blev landets största. År 1917 övertogs 24 fastigheter och blev en självgående affär där Svensk Filmindustri bildades som en specialiserad verksamheter för biografer och filmproduktion 1919. 1917 inordnades företaget som dotterbolag i Kreuger & Toll vilket drivits som byggentreprenör fram till 1916. År 1917 började ett nytt skede med att byggverksamheten bröts ut i ett eget dotterbolag under Paul Toll som chef medan den ett år äldre kusinen Nils Ahlström som var civilingenjör gick in som koncernchef. Kreuger & Toll blev nu gradvis ett emissionsbolag i tidens anda. Aktiebolaget fördubblades till 6 miljoner kronor med en nyemission till 200 procent. Kreuger & Toll debuterade på börslistan i slutet av 1916 och aktiekursen steg 84 procent på ett halvår.

Kreuger samarbetade nu med både Handelsbankens Carl Frisk och Centralbankens Oscar Rydbeck som skulle bli chef för Skandinaviska Kredit. Det skulle bli ännu mer kontakter med Rydbeck när Handelsbanken kom i kris och Frisk fick lämna.

I ”Kalmartrusten” (Sveriges Förenade Tändsticksfabriker) var det fullt pådrag. Två företag som tillverkade tändsticksmaskiner förvärvades 1914 och 1915. Året därpå startades tillverkning av klorsyrat kali nära vattenkraftverket i Trollhättan. Företaget nyemitterade gång på gång och Kreuger stod själv för det mesta av aktietillskotten. Bankcheferna och placerarna slogs om att få finansiera den kreative finansmannens affärer.

Det kom ett bakslag då brittiska myndigheter stängde sin tändsticksimport, vilket Kreuger bättre än Jönköpingskonkurrenten lyckades kompensera med ökad export till Ryssland. Kreugerfamiljen hade tidigare långvariga etablerade kontakter med Ryssland.

Ivar Kreuger försökte samarbeta med Jönköping Vulcan eftersom han insåg att det var den hårda konkurrensen mellan de svenska exportföretagen som sänkte lönsamheten, han lyckades också ta över två norska företag.

Skapandet av ett enda svenskt företag hade hela tiden varit hans mål och en ”tändstickstrust” hade länge legat i tiden efter bryggeritrusten, sockertrusten, metalltrusten med flera liknande skapelser.

Kontakten togs sommaren 1917 och på hösten presenterade det nya svenska STAB (Svenska Tändsticksbolaget AB) med Emissionsbolagets förmedling och stöd från Handelsbanken och Skandinavbanken i förening. Det uppseendeväckande var att Kalmartrustens aktier värderades till 40,5 miljoner kr och Jönköpingstrustens för 31,5 miljoner kr, en undervärdering av det senare bolagets substans med kanske en tredjedel. Många har hävdat att Kreuger tog över det nya bolaget för billigt med sina övervärderade aktier. Men då glömmer man att det som lockade var att Jönköpingstrustens aktieägare erbjöds möjligheten att få betalt i reda pengar och inte uppspekulerade aktier. Nästan alla valde detta alternativ.

Därför blev Ivar Kreuger kvar som högbelånad huvudägare av en överspekulerad tändstickskoncern just när aktiekurserna kulminerat. De som detta år klev på sent under rekordomsättning på börsen hann bara se en liten ökning innan det stora och långvariga raset började.

***

Den slipade finansmannen Kreuger hade låtit sin rastlöshet och ambition ta överhanden när tillfället öppnade sig. Han hade riskerat allt på ett bräde och kommit i finansiella svårigheter. Hur skulle han ta sig ur den knipan?

Ingen ekonom kunde föreställa sig de följdverkningar som skulle följa kriget i form av rubbningar och störningar på det ekonomiska området. Till krisen medverkade som tidigare nämnt Spanska sjukan, som i sak var oerhört mycket allvarligare än vår tids covid-19.

Störningarna och pessimismen skulle ställa till mycket större ekonomiska skador än den rent materiella och personella förstörelsen under kriget. Redan från början låstes till exempel dörren till den stora amerikanska lånemarknaden för tyskarna, och därmed möjligheterna för dem att importera. Alldeles i slutet av 1918 hade botten gått ur aktiemarknaden, men raset skulle fortsatta i 39 månader med en kursnedgång som skulle tvinga en tredjedel av Sveriges företagsägare att lämna sina aktier i pant till bankerna. Affärsvärlden skrev 1923: “1913 års kapitalister äro genom börsdepressionen mer decimerade än det stoltaste kavalleriregemente som någonsin ridit till attack mot ett dussin väl placerade kulsprutor.”

BNP sjönk med omkring 17 procent 1921-22. Arbetslösheten steg till 20 procent av fackföreningarnas medlemmar, men minskade därefter. Många stod helt utanför arbetsmarknaden. Detta förklarar en ny stor utvandrarvåg till USA, inte som 1880-talets massutvandring men ändå 18 000-20 000 utvandrade svenskar per år.

I Affärsvärldens index räknades inte Kreuger & Toll in på grund av bolagets ställning som investmentbolag och inte heller den del av Tändsticksbolaget som placerades utomlands. Från år 1922 var det ändå främst Ivar Kreuger som stod för ruljansen på aktiemarknaden. Inga andra genomförde några emissioner om man bortser från Bofors, som gjorde en hemlig riktad nyemission till tyska Krupp.

Kreuger fick en särställning på grund av sin förmåga att locka amerikanska sparares pengar. När konjunkturerna blev bättre och börsaffärerna återhämtat sig hade bankerna gradvis släppt ut de stora aktieposter som de fått i pant. Men bara ett fåtal ägare hade resurser att vara med i utförsäljningen. Bland dem kunde Kreuger spela i en egen liga med Stockholms Enskilda Banks försiktigare spekulant Marcus Wallenberg som enda konkurrent. Familjen Johnson gjorde dock en del stora affärer med Göteborgsbanken.

Ivar Kreuger framstod som 1920-talets store företagare. Ingen rörde sig på samma höjder som han. Det fanns knappt ett enda svenskt industriföretag som inte sökte inspiration i hans idéer och exempel, allt från Gränges, SKF, L M Ericsson och Separator till Electrolux. Varje gång det skulle göras en strukturaffär ringde bankledningar till honom. Trollkarlen skulle vara med överallt, oavsett om det handlade om en skogsfusion som SCA eller en nyöppnad koppar- och guldgruva som Boliden. Kreuger förmedlade vid den här tiden ett lån till stormakten Frankrike på 75 miljoner dollar. Hans kreditvärdighet i amerikanska bankers ögon var alltså bättre än vissa stora nationers.

Han ville alltså bygga en världstrust, ett världsföretag med helt dominerande marknadsandel. I Japan, Italien och Storbritannien förvärvade han rader av företag. Tyngdpunkten i verksamheten försköts undan för undan mot att skapa legala monopol. Sådana legala monopol kunde han ofta upprätta i utbyte mot amerikanska lån. Sitt rykte på den amerikanska kapitalmarknaden kunde han utnyttja om och om igen.

Problemet var dock, redan före den stora depressionen 1930, att Ivar Kreuger aldrig helt behärskade sitt finansspel. Förmodligen trodde han att allt förr eller senare skulle gå åt rätt håll, bara han kunde hålla ut. Med sina friserade redovisningar och sitt poserande som den allvetande finansmannen lockade han stora skaror amerikanska sparare att placera pengar i hans kraftigt övervärderade företag. Skillnaden mellan honom och de flesta samtida konkurrenter var storskaligheten.

Han tvingades tillbaka till de svenska bankerna, som dock var för små för att klara hans enorma behov av likviditet. En försäljning av telefonföretaget L M Ericsson till IT&T gjorde till råga på allt att han fick problem med den amerikanska rättvisan, eftersom säljobjektet visade sig vara plundrat på likviditet.

Den 11 mars 1932 träffade slutligen Ivar Kreuger några av sina ledande medarbetare från olika länder i Paris tillsammans med fordringsägare. Detta var första gången som de satt tillsammans med ”den store IK” och öppet diskuterade koncernens läge. De flesta förstod genast vidden av de väldiga finansproblemen. Nästa dag hittades Kreuger död. Det har envist spekulerats om mord men hur såg Kreugers egna alternativ egentligen ut? Fängelse i USA?

Veckorna efter Ivar Kreugers självmord blev kaotiska. Den allmänna stämningen i pressen och hos allmänheten var uppjagad och ryktena spreds vilt. Kreugerkoncernens olika chefer bidrog till osäkerheten genom att hänvisa till varandra. Allt gav intryck av oreda och oordning.

Internationellt blev Kreugerkraschen en stor mediahändelse. De största förlusterna drabbade ju amerikanska sparare när värdepapper i Kreuger & Toll och Tändsticksbolaget visade sig vara värdelösa. Kreugergruppen fick omedelbart ett så kallat moratorium och regeringen överlät ansvaret att utreda affärerna på en kommission med industrimän, bankmän och ämbetsmän. Den skrivelse som lämnades redan den 5 april konstaterade att ingenjör Kreuger hade gjort ogiltiga bokföringsåtgärder. ”Det är ställt utom tvivel att bolagets balansräkning per den 31 december 1930 så väl som den vid årsberättelsen för samma år fogade så kallade konsoliderade balansräkningen i huru överensstämmande med böckerna dock ge en mycket oriktig bild av det verkliga finansiella läget.”

Det här är listan över börsens främsta förlorare på A-listan, mätt i börsvärde mellan den 10 och den 30 mars 1932, publicerad i Folkets Dagblad den 31 mars 1932, det vill säga tiden närmast efter Kreugers död. Värdena är avrundande.

Börsras i Kreugers fotspår (börsvärde i milj kr)

***

Det har skrivits ett otal böcker om Ivar Kreuger och hans bittra öde. Han har utmålats som allt från offer för en mordkomplott till en kriminell bedragare. På 1970-talet då den här författaren började sin bana gick det fortfarande inte att skriva om Ivar Kreuger utan att få ilskna brev från två polariserade läger i näringslivet.

I vår tid är det kanske rimligast att fundera över vilka av vår egen tids högbelånade finansmatadorer som skulle ha klarat sig någorlunda helskinnad genom en så omskakande tid som den mellan 1914 och 1932. Först världskrig med superinflation, sedan global pandemi och djup depression som följdes av superkonjunktur i USA med åtföljande börskrasch och depression förorsakad av en klimatkatastrof.

I dynamiska ekonomiska skeden hyllas offensiva risktagare. Men när kriserna kommer får de våghalsiga skylla sig själva. Var finns de defensiva kvaliteter som behövs när stabilitet övergår i kaos? Ivar Kreuger hade dem uppenbarligen inte utan det blev istället den försiktiga familjen Wallenberg som fortfarande 80 år senare skulle dominera spelet på Stockholmsbörsen.