Miljardärfabriken EQT

På en restaurang i Gamla stan i Stockholm 1993. Vid bordet sitter Claes Dahlbäck, VD för Investor. Mittemot honom sitter hans medarbetare Conni Jonsson, dåvarande finansdirektör på Investor. Det är en tid då färgglada slipsar bärs till jobbkostymen, mobiltelefoner är en ny företeelse och Sverige befinner sig i tidiga 1990-talets finanskris, men de två affärsmännen på Investor väljer att istället blicka framåt. En ny typ av investerare har kommit till den svenska marknaden i form av riskkapitalbolag. Inspirerade av pionjärer som amerikanska KKR, som grundades 1976, har vågen av riskkapitalbolag svept fram över västvärlden och slutligen nått Sverige. 1989 grundades bland annat det som ska komma att bli IndustriKapital och Nordic Capital, två andra av Sveriges tidiga riskkapitalbolag. De specialiserar sig på strukturerade företagsköp.

Över middagen i Gamla stan diskuterar Conni Jonsson och Claes Dahlbäck vad de skulle kunna göra med Investors nätverk och kunnande, och idén till riskkapitalbolaget EQT föds. Men först måste familjen Wallenberg vara med på tåget.

Idag, drygt 30 år senare, behöver EQT inte längre kasta trånande blickar mot KKR, Nordic Capital och andra riskkapitalbolag. De är större och starkare än någonsin. I en utveckling som saknar motstycke i svensk näringslivshistoria har EQT i raketfart byggt upp en enorm verksamhet och hanterar ett värde som uppgår till 73,4 miljarder euro (cirka 757 miljarder kronor) i förvaltat kapital. I samband med börsnoteringen 2019 har bolaget lagt in en ny växel och belönats av marknaden med ett rosande omdöme med tanke på de skyhöga P/E-talen. EQT:s utveckling har varit en förmögenhetsmaskin som har få internationella jämförelser.

MiljardärerArtikel

De är rikast i Norden – så många är miljardärerna

Fyra av EQT:s partners är enligt Afv/Forbes dollarmiljardärer per aktiekursen den 11 mars, dagen då vi klockade växelkurs och börsvärden. Ytterligare tre partners har blivit det sedan dess, i samband med aktien har ökat i värde igen. I världen är det bara nätjättarna Facebook och Google som skapat fler dollarmiljardärer bland sina anställda, med åtta vardera. Det är den nivån en idé under en middag på en restaurang i Gamla stan 1993 har lett till.

***

Claes Dahlbäck och Conni Jonssons pitch till familjen Wallenberg bär resultat. 1994 får Conni Jonsson mandat av Investors styrelse att starta EQT. Han blir ordentligt uppbackad av namnstarkt kapital i form av SEB, AEA Investors och Investor AB. Målet är att köpa upp bolag i Sverige och grannländerna.

Första bolagsköpet sker i november 1995 och då EQT tar svenska värmebehandlingsbolaget Brukens Thermotreat (idag heter bolaget Bodycote) från börsen. Det första privata bolagsförvärvet sker i juni 1996, då finska Perlos Oy, ett bolag som tillhandahåller plastdelar och elektromekaniska komponenter till telekom och hälsoindustrin.

EQT fortsätter att göra förvärv och länge ses de andra svenska riskkapitalbolagen som Altor, Triton och Nordic Capital som de direkta konkurrenterna. Men det är i samband med att EQT lanserar sin tredje och fjärde fond efter millennieskiftet som det drar iväg till en annan dimension. Då görs investeringar i Tyskland, USA och Storbritannien. 2006 öppnas Hongkongkontoret som fokuserar på bolagsköp i Asien.

”EQT var utan tvekan den mest lysande stjärnan. Legitimiteten genom Wallenbergsfären och de här rådgivarna som de använde sig av som kom från SEB och liknande banker. EQT var de som brutit isen och ofta refererades till när man pratade om PE-aktörerna”, säger en riskkapitalist som var verksam då.

Tillväxten är allt

Riskkapital är egentligen en ganska dålig översättning från engelskans ”private equity”, PE. Även om bolagen tar risker med sina investeringar, så hade egentligen hävstångskapitalbolag varit en mer rättvisande term.

En enkel förklaring skulle vara att jämföra riskkapitalbolagets framgång med att baka muffins. Riskkapitalisten är bagaren som lovat en mängd kunder, i det här fallet ofta pensions- och försäkringsbolag, att om de får en mängd ingredienser i form av pengar så kommer de att få tillbaka god avkastning på dem. Med pengarna från pensions- och försäkringsbolagen kan riskkapitalbolaget sedan se sig om efter bolag som inte uppnått sin fulla potential och erbjuda sig att köpa upp det för att se till att det når högre mål. I samband med att ett bolag köps upp har riskkapitalisten redan bestämt sig för hur muffinsen ska bli.

EQTArtikel

EQT dubblar närvaron i Asien genom jätteförvärvet

Receptet kan kryddas med effektiviseringar i produktionen, öppnandet av nya butiker eller kostnadsbesparingar på personal och lokaler. Syftet är att få bolaget att växa, precis som en muffins sväller i ugnen. Men för att muffinsen ska svälla behövs rätt mängd bakpulver. I det här exemplet motsvarar bakpulver olika typer av lån som riskkapitalbolaget väljer att ta från banker eller andra kreditinstitut på det uppköpta bolagets balansräkning. På engelska används termen leverage finance, vilket på svenska kan översättas till hävstångsfinansiering.

I många fall är bankerna beredda att låna ut fyra gånger det förvärvade bolagets EBITDA mot att det uppköpta bolaget sedan avbetalar lånen och räntan som följer. Med lånet kan det anskaffade bolaget sedan göra investeringar i fabriker, expandera till nya marknader eller skala upp sin affärsmodell. Ibland hälls för mycket bakpulver i, och muffinsen får istället slängas, och bolaget går i konkurs.

Gräddningen av muffinsen tar mellan fyra och sju år, sedan är det dags att ta ut dem från ugnen och sälja dem vidare. Då får pensions- och försäkringsbolagen tillbaka sina pengar, bankerna har fått sina lån avbetalda och riskkapitalbolaget har tagit ut en avgift för bakningen.

Medieskygga

När EQT expanderar och börjar leta efter större bolag att köpa skapas ett vacuum där flera andra svenska riskkapitalister ser sin chans att göra förvärv. Riskkapitalbolagen har blivit en allt större del av svenska näringslivet och börjar få allt mer medialt intresse. Branschen ser sig själva som möjliggörare, som genom sin affärsmodell går in och effektiviserar verksamheter, skapar värde, löser problem och agerar som aktiva ägare. Men i samband med att en del svenska riskkapitalister köper upp välfärdsbolag väcks kritik mot att riskkapitalbolagen ser sina förvärvade bolag som rena räkneövningar, har en osentimental syn på personal hos det uppköpta bolaget, ändrar på företagskultur och har tillväxt som främsta mål. Det uppköpta bolaget ska snabbt kläs i en ny skrud som gör att det kan säljas vidare till en helt annan värdering än vad det köptes för.

Inom Wallenbergssfären finns ett motto om att verka utan att synas, så Conni Jonsson skickades inledningsvis fram för att möta pressens frågor.

”Media tittade bara på huvudpersonerna. Det var väldigt lite som skrevs om de andra partners som fanns. Det var sällan man pratade om EQT, man pratade om Conni och EQT. Det var väldigt personifierat, Conni var liksom galjonsfiguren. Därför kunde de andra namnen därunder som var med i fonderna slippa offentlighetens ljus,” säger riskkapitalisten.

Under 2010-talet fortsatte expansionen för EQT och fonder specialiserade på infrastruktur och krediter restes och kontor öppnade på fler ställen i världen. Genom att visa upp ett bra track record (i genomsnitt har varje fond haft en avkastning 2,6 gånger investerat kapital) kunde EQT få in ännu fler investerare till sina fonder och kom till slut in på topp tio-listan i världen över de riskkapitalbolag som förvaltade mest kapital. I samband med börsnoteringen den 24 september 2019 klev EQT in i det exklusiva finrummet av listade riskkapitalbolag och kunde jämföras med amerikanska jättar som KKR, Partners Group och Apollo.

”Den här börsnoteringen reflekterar till viss del branschens legitimitet eftersom det kräver större transparens från EQT. I den här utvecklingen har EQT alltid legat otroligt högt i en europeisk jämförelse av de fonder med kontinuerligt hög avkastning, och det ligger till grund för att de lockar mer kapital och större fonder,” säger samma riskkapitalist.

EQT:s VD Christian Sinding och Caspar Callerström, vice VD på EQT, på riskkapitalbolagets kontor på Regeringsgatan i Stockholm.  Foto: Sofia Ekström/ TT

EQT som miljardärfabrik

Noteringen av riskkapitalbolaget blev inledningsvis en succé. När dåvarande VD:n Christian Sinding ringer i klockan på Nasdaq OMX Stockholm faller ett guldfärgat konfettiregn. Teckningskursen ligger på 67 kronor och redan första dagen rusar aktien med drygt 25%. Ett år senare handlas aktien för drygt 160 kronor för att sedan i september 2021 nå över 400 kronor per aktie. EQT:s partners ser sin pappersförmögenhet växa med över 500%. Men sälja kunde inte partners göra enligt lock-up-klausuler som skrivits i samband med börsnoteringen. Men under sommaren 2021 börjar lock-up-avtalen revideras. En möjlighet EQT kan göra enligt noteringsprospektet.

Istället för att tillåta en avsäljning om 25% vid första lock-up-periodens slut i september 2022 revideras lock-up strukturen till att tillåta en avsäljning på cirka 10% redan i september 2021. EQT:s styrelse anser att det skapar en jämnare lock-up struktur där framtida aktieförsäljningar kan koordinera och blir mer långsiktig, samtidigt som de partners som säljer aktier måste investera hälften av likviden i EQT:s fonder. SEB, Morgan Stanley, Carnegie och andra investmentbanker kontrakteras för att sköta försäljningen. När börsen stänger den 7 september skickar EQT ut ett pressmeddelande om att partners initierat aktieförsäljning. Knappt sex timmar senare kommer nästa pressmeddelande om att partners sålt drygt 63 miljoner aktier, motsvarande cirka 6% av bolaget, till ett pris om 370 kronor per aktie. Över 23 miljarder kronor cashades allstå hem.

Rabatten mot stängningskursen den dagen blir 7,6%. Kritiken från marknaden är stor över att lock-up-avtalet ändrats och att så många partners vill sälja av sina innehav. Aktien faller drygt 3% dagen efter. Finansinspektionen inleder en granskning av EQT för att lock-up-revideringen inte offentliggjorts tidigare. När det här skrivs pågår fortfarande Finansinspektionens utredning av händelsen.

För de anställda på EQT har börsnoteringen varit en succéresa – och EQT har varit lika lyckosamma i att berika anställda som techgiganten Google. Bland de som blivit dollarmiljardärer genom sitt aktieinnehav i EQT finns fyra personer: Grundaren Conni Jonsson, som fortfarande äger indirekt drygt 4,5% av aktierna i EQT och samtidigt startat upp investmentbolaget Bark Partners. Enligt en källa till Affärsvärlden beskrivs han ha god analytisk förmåga men har en ganska amerikansk och auktoritär ledarstil.

Med vid grundandet av EQT var även Thomas von Koch, som var EQT:s VD mellan 2014 och 2019. Han har också passerat dollarmiljardärspärren med sin förmögenhet genom aktierna i EQT samt ägande av noterade bolaget Bactiguard och TomEnterprises. Thomas von Koch är också med i Bark Partners.

1996 anställdes Caspar Callerström på EQT och han är även bolagets COO. Hans innehav i EQT är också värderat till över en miljard dollar. Han har även ett miljardinnehav i Kramerica Industries. Caspar Callerström beskrivs av Affärsvärldens källa som en person som är väldigt framåt och “självförtroende” som en av de främsta egenskaperna.

Ytterligare en dollarmiljardär är Harry Klagsbrun (läs mer här) som började arbeta för EQT år 2006 och är bland annat ordförande i Mid-market-fondernas investeringskommittéer.

Beroende på den aktuella börskursen kan även Christian Sinding, som sedan 2019 är VD för EQT, räknas in som dollarmiljardär. Han har också investerat i det norska riskkapitalbolaget Sandwater. Christian Sinding började på EQT 1998 och uppges, enligt källor till Affärsvärlden, vara en skicklig analytiker av affärer och har en mjukare framtoning än Caspar Callerström och Conni Jonsson.

Andra halvan av partners som är på gränsen till att bli dollarmiljardärer, beroende på börskursen, rekryterades till bolaget under mitten av 2000-talet. Där återfinns namn som Lennert Blecher, som sköter investeringarna inom infrastruktur, samt Private Capital-chefen Per Franzén (Bark Partners-ägare).

Lågt räknat?

Men listan över dollarmiljardärer bland EQT:s partners skulle eventuellt kunna göras längre. I samband med att en fond realiseras får även partners en del av resultat i en så kallad carry, carried interest. Om en av EQTs fonder realiserar en bruttoavkastning på 200 miljoner kronor så får investerarna i fonden tillbaka hälften men får även betala en förvaltningsavgift. Av det kvarvarande fondresultatet på 88 miljoner kronor får fondinvesterarna ut drygt 80% medan 20% hamnar i carried interest-potten. Enligt EQT:s senaste årsrapport går cirka 65% av carryn till partners och andra anställda, medan 35% av carryn tillfaller EQT som bolag, vilket i det här exemplet skulle vara 12 miljoner kronor. Den exakta summan för carryn redovisas inte i årsrapporten, men med tanke på EQT:s framfart kan det vara betydande summor som tillfallit de partners och anställda som arbetat för EQT över en tid.

EQTArtikel

EQT bröt mot reglerna när partners storsålde aktier enligt FI

För de som var partners i samband med börsintroduktionen 2019 går nästa lock-up ut i september 2023. Väntar ytterligare stora försäljningar då? Det finns farhågor i branschen huruvida EQT kommer fortsätta vara den succésaga den blivit. Att några av de partners som var med vid grundandet nu startat egna investmentbolag ses inte som ett gott tecken. Den tidigare lock-up-försäljningen skaver också bland aktörer i marknaden.

”Min syn på EQT är att jag är lite så här – hur kan de göra lika bra performance framåt nu när vissa partners har hoppat av? Det lagret som kommer under kommer aldrig tjäna lika mycket som de drivande personerna har gjort. De gamla har ju sina egna sidoinvesteringar. De har tappat lite kopplingen till verksamheten för att de blivit så berikade,” säger en källa på M&A-marknaden.