Med Facit i hand

Under första delen av 1960-talet var BNP-tillväxten 6–7 procent per år och Sverige blev ett av de rikaste länderna i världen, nummer fyra efter USA, Luxemburg och Schweiz. Hundra år tidigare hade vi varit ett av Europas fattigaste länder. I slutet av 1960-talet mattades tillväxten av och gick ner ännu mer under 1970- och 80-talen. Då slog den industriella strukturkrisen igenom. Lågpristillverkare i Sydeuropa och Asien, särskilt Japan och Sydkorea, konkurrerade ut tunga svenska basnäringar som teko, stål, skog, malm och varv. Med ett nutida talesätt kan man med fog påstå att ”Vi såg det inte komma” samt ”Vi var naiva”. Men det är nu det.  

1960-talet blev industrialismens höjdpunkt i Sverige. Då nådde industrisektorn sin högsta andel av både produktion och sysselsättning.  Det var sluttampen på rekordåren. Välståndet ökade och skatterna steg för att finansiera den växande offentliga sektorn. När Gunnar Sträng tillträdde som finansminister 1955 uppgick skattekvoten till 27 procent av BNP. Sverige låg då på ett genomsnitt i OECD. När han lämnade sin post 1976 var skattekvoten 48 procent av BNP, högst bland alla utvecklade länder.  

Den bransch som först hamnade i kris var skoindustrin. När de importtullar som fanns togs bort i mitten av 1950-talet blev det ett dråpslag för skoföretagen. Utländska skor välde in, främst från Italien, och på 1960-talet gick många i konkurs. Även för textil- och konfektionsindustrin blev det kärvt vid denna tid. Statligt stöd sattes in. Flera företag placerade stora delar av tillverkningen i lågprisländer i Europa, främst Portugal. 

Det företag som drabbades först var Facit och tidigt började man tala om ”Facitkrisen”. Det gjordes många analyser över varför det gick som det gjorde. Hur kunde ett så beundrat och lönsamt företag falla så fort? 1966–67 var aktiekursen på topp, 1970 beskrevs orderstocken som den största i koncernens historia. Likafullt hamnade Facit i djup kris 1971 och såldes hösten 1972 till Electrolux. 

Att Facit missade teknikskiftet och att deras mekaniska kontorsmaskiner slogs ut av japanska och amerikanska elektroniska maskiner, var en vanlig uppfattning. Men bilden är nog mer komplicerad än så.  Facit insåg tidigt att elektroniken skulle komma. Redan på 1950-talet anade Facit vad som var på gång. Och i maj 1950 skrev en överingenjör till styrelsen att den bör ”överväga ett program för utrönande av möjligheterna att bygga kommersiellt användbara räknemaskiner på elektronikbasis. Denna linje torde behöva uppmärksamt följas, då risk annars föreligger för överraskningar från utomstående på räknemaskinfronten.” 

Moores lag 

Mathias Sundin på nätorganet Warp Institutet har sagt: Det hade hjälpt folket på Facit om de läst aprilnumret 1965 av tidningen Electronics. I den beskrev Gordon Moore, som grundade mikroelektronikföretaget Intel, för första gången det som kom att kallas Moores lag. Den säger att antalet transistorer som får plats på ett chip växer exponentiellt. Det ger en fördubbling var 24e månad. Lagen har visat sig stämma sedan den formulerades 1965. 

Facit borde redan i början på 1960-talet använt alla sina vinster till att utveckla elektroniska räknemaskiner. Men det är lättare sagt än gjort i den patriarkala struktur som rådde hos Facit. 

Första datortillverkaren 

År 1956 startade Facit den första kommersiella datortillverkaren i Sverige, Facit Electronics, med visionen att bli ”Skandinaviens IBM”. Och detta företag rekryterade de ledande forskarna bakom världens snabbaste dator, BESK (Binär Elektronisk Sekvens Kalkylator) som hade framtagits av det statliga Matematikmaskinnämnden. Därmed framstod Facit som en offensivt satsande teknikorienterad koncern. Det gjordes också satsning på stordatorer. Det var ett högriskprojekt och det gick inte så bra. Företaget lyckades bara sälja elva stordatorer och Facit Electronics avvecklades vid årsskiftet 1962/63. Därmed försvann också embryot till en svensk datorindustri. 

Facit var inte ensamt om att misslyckas med datorsatsningar vid denna tid, italienska Olivetti, med samma inriktning som Facit, gjorde ännu större förluster. 

Fader och son 

Facit leddes av Gunnar Ericsson från 1957 till 1970. Han hade tagit över företaget från sin far Elof, som är den som skapade Facit. Det hette Åtvidabergs Industrier från början och Elof förvandlade 1922 ett konkursbo från möbeltillverkning till produktion av räknemaskiner. Under hans tid köptes konkurrenterna Halda och Original-Odhner, verksamheten börsnoterades 1937 och gick lysande under 1950-talet. 

Det var alltså ett framgångsrikt företag som sonen Gunnar tog över. Den kanske bästa bok som skrivits om Facit kom 2012 och heter Fadern, sonen och det heliga företaget av Tom Petersson, docent i ekonomisk historia vid Uppsala universitet. Han pekar på den stora skillnaden mellan far och son. Under Elofs tid var styret starkt centraliserat. Elof hade fullständig kontroll över verksamheten och den växande skaran företag. Både små och stora beslut skulle fattas av honom själv. Han tvekande inte att gå i direkt konflikt, oavsett om det gällde en underlydande chef som inte rättade in sig i ledet eller om det var en konkurrent som använde, i hans tycke, ojusta affärsmetoder. 

Denna egenskap var en tydlig kontrast till Gunnars ovilja att hamna i personliga konfliktsituationer, skriver Tom Petersson. Gunnar misslyckades med att ena koncernen och framför allt de olika dotterbolagscheferna.  

Försök till centralisering och tydligare styrning från Gunnars sida stötte på motstånd. Det blev särskilt tydligt efter köpet av konkurrenten Addo 1966. Gunnar kunde inte genomföra en sammanhållen strategi. Förvirringen ökade i koncernen. Arbetet i koncernledningen präglades av splittring och konflikter. Ett exempel: hösten 1969 planerades lanseringen av 3 mycket likartade produkter, som tillverkades vid 3 olika koncernenheter och som dessutom konkurrerade med varandra om i stort sett samma kunder. 

”Sociala genier” 

Både Elof och Gunnar var ”sociala genier”. De var bra på att marknadsföra sitt företag och byggde upp goda och personliga relationer med kunder, konkurrenter, anställda och politiker. Båda hade en förkärlek för idrott, särskilt fotboll. Både var ordförande i Svenska fotbollsförbundet. 

Inför fotbolls-VM i Storbritannien 1966 bjöds det brasilianska laget till Åtvidaberg. De skulle i god tid acklimatisera sig inför mästerskapen. Laget bodde på orten i 3 veckor och fick alla kostnader betalda av Facit. Det blev stor uppmärksamhet i världspressen. 

I julinumret av Veckans Affärer 1966 finns Gunnar Ericsson och Pelé, världens bäste fotbollsspelare genom tiderna, på förstasidan med en boll mellan sig. Satsningen på att bo i Åtvidaberg gav emellertid dålig avkastning för Brasilien. Laget blev utslaget i gruppspelet. 

Facit var intimt förknippat med Åtvidaberg, på gott och ont. Det fanns emotionella band mellan familjen Ericsson och orten. Det komplicerade beslutsfattandet. Varje beslut hade inte bara en ekonomisk dimension, utan också en social och personlig dimension. 

Facit var länge ett beundrat företag och Åtvidaberg betraktades som ett mönsterindustrisamhälle i välfärdsstaten Sverige. Och Gunnar Ericsson framställdes som en modern industrichef av internationellt snitt.  

Tom Petersson konstaterar i sin bok: Arvet och ansvarskänslan som Gunnar Ericsson fått från fadern att alltid, som en helig princip, prioritera samhället Åtvidaberg och de anställda, blev företagets och hans eget personliga fall. 

Det kan finnas mer sofistikerade förklaringar till att Facit så snabbt föll ihop. Företaget trodde på en evolutionär utveckling. Elektroniken skulle komma men det skulle ske successivt och skapa tid för anpassning. Men utvecklingen blev snarast exponentiell. Den tilltog snabbt på slutet och Facit missade när förändringen skulle komma.