Järnmalmsgruvor gräver guld

Sverige är Europas främsta gruvland med i dagsläget tolv aktiva gruvor där LKAB:s gruvor i malmfälten står för en stor del. Några nya gruvor, så kallade greenfield-projekt har det dock inte blivit i Sverige sedan Northland Resources drog igång Tapuligruvan i Pajala 2012.

Istället har gamla gruvor blivit högaktuella. Ofta finns det rejält med malm kvar, som tidigare varit ointressant. Med dagens teknik inom både brytning och anrikning, kombinerat med stigande malmpriser bedöms de dock kunna bli lönsamma projekt.

Ett sådant projekt som nyligen säkrat initial finansiering är järnmalmsgruvan i Dannemora i norra Uppland. Rättigheter och bearbetningskoncession finns idag hos Grängesberg Exploration, noterat på NGM, som nyligen gjorde en nyemission för att kunna gå vidare med att starta gruvdriften i Dannemora än en gång.

Senast det begav sig var 2012–2015, ett äventyr som tog en ände med förskräckelse då dels malmpriserna snabbt dök och tillstånd dessutom riskerades att återkallas efter att man brutit mot miljöreglerna.

Malmen ligger emellertid kvar och väntar under jord och Grängesberg Exploration hoppas kunna starta igen 2024.

”Nu handlar det om att starta igen, att göra om men göra rätt. Idag finns det omkring 30 miljoner ton malm som räcker kanske tio år. Dannemora är idag Sveriges modernaste gruva som inte är i drift. Det gjordes inte på rätt sätt förra gången. Man drog igång innan det var färdiginvesterat och man bröt mot miljötillståndet, säger Christer Lindqvist som är VD och största ägare i Grängesberg Exploration.

Och sedan var det där med malmpriset. Det störtdök 2015 vilket öppnade konkursgropen för flera gruvprojekt, bland andra Dannemora och Northland Resources dagbrottsgruva i Pajala i Norrland.

Sedan dess har priset på järnmalm fått en formidabel revansch och idag ligger priset på 62-procentig malm på omkring 150 dollar per ton efter att tidigare i år har toppat kring 180 dollar. Så sent som i mitten på 2018 låg det så lågt som strax över 60 dollar.

”Malmpriset är givetvis den största osäkerhetsfaktorn i det här projektet. Men enligt våra studier och beräkningar ska vi kunna producera malm med högsta kvalitet till en kostnad som gör att priset kan ligga en bra bit under 100 dollar per ton”, säger Christer Lindqvist.

Renhet och kvalitet är avgörande för hur mycket man kan få betalt för sin malm. Sverige har överlag mycket hög kvalitet på järnmalmen med järnhalter på mellan 65 och 69% i den färdiga produkten. Malmen i Sverige som exporteras är magnetitmalm som är naturligt magnetisk och därmed gör det lättare att skilja ut från vanligt gråberg. Det görs med hjälp av malning och magnetseparatorerism i så kallade anrikningsverk och resultatet är ett fint pulver/koncentrat med hög järnhalt. För att kunna användas i järnframställningen måste koncentratet omvandlas till pellets. Det står högt på önskelistan bland de integrerade stålverk som kan arbeta med pulver och betingar en premie prismässigt. Produkter med högre järnhalt ger således relativt sett ett högre pris allt annat lika.

Det beror dels på att stålverk med sina masugnar då kan köra processerna mer effektivt och få ut mer järn då det finns mindre restprodukter och föroreningar som stör processen. Dels går också åt mindre kol vilket blir billigare och transporten kostar också mindre.

Den kanske viktigaste aspekten för många idag är dock att det också resulterar i lägre utsläpp av koldioxid och stoft på grund av att mindre koks används. Även pressen på stålindustrin att minska utsläppen ökar snabbt och möjligheten att ta mer betalt för stål med lägre klimatavtryck blir allt bättre.

”Vi ska nu starta olika studier och tester där vi bland annat ska se hur bra produkt vi kan åstadkomma. Tar man upp malmen ska man göra den bästa produkten som går, menar vi. Vi hoppas och tror att det ska gå att nå över 65 procents järnhalt”, säger Christer Lindqvist.

En risk med höganrikad malm är att när priset vänder ned, ofta i samband med överkapacitet i masugnar och stålverk, så minskar också premien för sådan malm. Stålverken kan köra på lägre kvaliteter när inte hela kapacitet utnyttjas och köper då istället den billigare malmen, typiskt sett från Australien och Brasilien, världens två största producenter av järnmalm.

Dannemoragruvan skulle producera omkring 1,3 miljoner malm per år om det kommer igång igen. I ett globalt perspektiv är det knappt ens en droppe i havet. Det produceras omkring 3 miljarder ton järnmalm i världen. Sverige står för omkring 1,3% av det. Av Sveriges produktion där nästan allt ligger i malmfälten skulle Dannemora stå för cirka 4%.

Uppsvinget för malmpriset under pandemiåret 2020 har förvånat bedömare en smula men produktionsproblem i Brasilien och en efterfrågan i Kina som återhämtat sig snabbt är två delförklaringar.

”Priserna just nu är kanske lite onormalt höga och lär väl kanske inte bestå. Men pandemin är ju inte över än och ytterligare återhämtning i ekonomin är att vänta vilket borde gynna efterfrågan, så det ser ändå rätt bra ut framåt. Det kommer inte heller ut någon ny stor kapacitet på utbudssidan de närmsta åren”, säger Markus Petäjäniemi, chef för marknad och teknik i LKAB:s koncernledning.

Malmpriset tenderar att följa stålpriser och tillsammans följer de rätt väl den globala ekonomiska utvecklingen. Snabb tillväxt och medföljande välstånd i folkrika länder som Indien, Indonesien och Filippinerna med behov av ny infrastruktur och bostäder, tillsammans med ökade satsningar på infrastruktur i västvärlden gör dock att efterfrågan kan överraska.

Då Dannemora är en existerande gruva där mycket redan är på plats minskar risken och lönsamheten ökar. Totalt krävs det uppskattningsvis omkring 800 miljoner i investeringar för att få igång gruvan, men det är ändå cirka 600 miljoner mindre än om det hade startats från grunden.

”De studier vi gör ska bland annat visa vilka maskiner som behövs. En stor investering är en kross nere i gruvan men gruvspelet för att sedan få upp den krossade malmen finns redan. Den kostade omkring 100 miljoner att bygga men har aldrig använts. En stor investering är anrikningsverket och vi måste ta reda på hög halt det är lönsamt att försöka uppnå”, säger Christer Lindqvist.

Ett annat hinder att ta sig över är olika tillstånd för återstarten men då det nyligen fanns gruvdrift med tillstånd och ny teknik används, bland annat ska man försöka satsa på elektrifiering av gruvan, så tror inte Lindqvist att det ska vara ett stort problem.

”De kontakter vi har haft med myndigheterna tolkar jag som att det finns en positiv syn på återstart”, säger han.

Logistiken, som annars kan vara en stötesten på grund av tunga vägtransporter, finns också på plats. Järnväg finns till Hargs hamn ute vid kusten och där investerade kommunen sist det begav sig för att modernisera hamnen. Sjöfartsverket har dessutom gjort farleden in till hamnen djupare än tidigare.

”Nu kan man ta in dubbelt så stora fartyg som sist gruvan var i drift och det gör förstås transporterna billigare och vi kan nå kunder som ligger längre bort än tidigare,”, säger Christer Lindqvist.

Även om de initiala investeringarna blir låg så lär man inte kunna konkurrera med Sveriges andra omstartade järnmalmsgruva, Tapuli i Pajala. Efter att Northland Resources gick i konkurs med skulder på uppemot 14 miljarder kronor så köptes konkursboet för knappt 100 miljoner kronor.

Det var i stort sett en gruva färdig att användas och samtidigt som man tryckte på knappen för att starta upp så vände malmpriset uppåt och sedan dess legat i en uppförsbacke som påminner om närliggande fjäll.

”Projektet i Pajala är en förebild och något som vi benchmarkar oss mot vad gäller till exempel teknologi. Jag brukar säga att det inte är en järngruva de har där utan en guldgruva”, säger Christer Lindqvist.

Produktionen i Tapuli startade i slutet av 2018 och under de två första hela åren, 2019 och 2020, har vinsten efter skatt uppgått till 790 miljoner kronor. Kassaflödet under samma period ligger på 1 179 miljoner kronor så i stort hela investeringen har redan tjänats in. För 2020 uppgick vinsten efter skatt till 483 miljoner kronor och då var det ändå mot slutet av året som malmpriset verkligen skenade.

Ägarlistan för Kaunis Iron omfattar ett 80-tal privata investerare inklusive kända namn som Harald Mix, Dan Olofsson, Carl-Henric Svanberg, Erik Paulsson och Erik Selin.

Konkursboet köptes för omkring 100 miljoner kronor och vid starten gick ägarna in med 570 miljoner kronor i eget kapital. Företaget är obelånat och de skulder som finns i balansräkningen hänför sig till leasingkontrakt.

”Bankerna har inte velat låna ut till oss”, säger Kaunis Irons VD Klas Dagertun.

Än har bolaget inte gjort någon utdelning men det kan komma snart eftersom Kaunis Iron så här långt dragit in 800 miljoner kronor vinst.
”Det är ju rimligt att vi lämnar tillbaka en del till ägarna”, säger han.

Bakom de fina vinsterna ligger förstås malmpriset, Kaunis produktionskostnader ligger på 75 till 85 dollar per ton så det finns gott om utrymme innan resultaträkningen börjar lysa rött.

”Så här långt har det ju gått bättre än förväntat men vi har ju också haft optimala förhållanden. Vi tog över gruvan till ett bra pris, startade obelånade och sedan var det ju bara att ställa sig i rulltrappan vad gäller malmpriset”, säger Klas Dagertun.

Med nuvarande uttag på 2,1 miljoner ton per år räcker dagbrottet i Tapuli till 2027 men det finns planer på en expansion i närliggande Sahavaara och Palotieva. Där kan fyndigheterna räcka 17 år eller längre och Kaunis bedriver prospekteringsarbete för att hitta fler fyndigheter.

I bästa fall tror Dagertun att verksamhetstillstånd för Sahavaara kan komma under andra halvan i år.

För Grängesberg Exploration finns ett parallellt projekt inom bearbetning av de sandmagasin med restprodukter som finns kvar sedan tidigare gruvbrytning i Grängesberg i SSAB:s regi 1971–1990 Det handlar om totalt uppå fem miljoner ton sand som blir över som ett resultat av anrikningsprocessen. Den går dock att bearbeta för att få fram apatit och ur det går det att få fram fosfor och sällsynta jordartsmetaller (REE).

Båda efterfrågas starkt. Apatiten har hög fosforhalt som används inom till verkning av konstgödsel där norska Yara (tidigare Norsk Hydro) är en av världens största aktörer. Den apatit som skulle vara möjlig att producera i Grängesberg har tillräckligt hög halt för att kunna ersätta fosfat från främst Marocko som annars är det som ofta används.

Jordartsmetaller var tidigare i stort sett förbisedda men då de är helt nödvändiga i många av de nya teknologier som levererar förnybar energi står de nu i fokus. EU har också sagt att Europa måste bli självförsörjande på REE. Omkring 75 000 ton apatit och 500 ton REE ska det gå att pressa ur sanden per år i sju år.

”Men livslängden kan förlängas och planen är att apatitprojektet ska börja leverera kassaflöde 2023”, säger Christer Lindqvist.

Studier ska göras för att säkerställa att apatitprojektet är kommersiellt gångbart och produktion kan komma igång 2023 och därmed börja leverera kassaflöde. Investeringen uppskattas i nuläget till omkring 90 miljoner kronor och Christer Lindqvist tror att det går att klara med nuvarande kapitalbas och kommande emissioner via redan utställda teckningsoptioner samt viss upplåning.

Även hos LKAB står apatit på agendan. Redan 2011 började man titta på möjligheterna och idag pågår en förstudie och en pilotanläggning är igång. Malmberget har producerat mycket avfall och vid full produktionen räknar LKAB med att producera 400 000 ton apatit om året. Det skulle täcka 30% av EU:s hela behov av sällsynta jordartsmetaller och fem gånger Sveriges behov av fosfor och gips.

Förutom apatiten och återstart av Dannemora ser Christer Lindqvist ytterligare möjligheter och projekt framöver. Dels har bolaget vissa rättigheter i Grängesberg gruva men det är ett komplicerat projekt som i princip skulle vara som att starta en ny gruva.

”Vi har en slags corner där via rättigheter på ett visst djup och det var i det projektet som Grängesberg Exploration egentligen startade. I Bergslagen är ju Grängesberg lite av The Holy Grail vad gäller järnmalm. Det finns indikationer på bra fyndigheter på 1 000 meters djup som sedan fortsätter nedåt”, säger han.

Ett eventuellt projekt i Grängesberg ligger längre fram i tiden och då är planen att han hakat av sig själv från operativa uppgifter.

”Som VD kommer jag i alla falla vara kvar tills Dannemoragruvan går igång”, säger Christer Lindqvist.