Ijmuiden kan lyfta SSAB

Sällan har en aviserad företagsaffär blivit så nersablad som SSABs planer på att köpa det holländska stålverket Ijmuiden. Affären har fullständigt avrättats i svenska media  och det utan att någon information lämnats om varken pris eller innehåll i den tänkta affären.

Kritiken har skjutit in sig på att Ijmuiden skulle dubbla SSABs utsläpp av miljöfarlig koldioxid och addera en olönsam ståltillverkning. Bara problem för SSAB, enligt kritikerna.

Fakta är att SSAB släpper ut 1,75 ton koldioxid per ton tillverkat stål från anläggningarna i Sverige och Finland. Ijmuiden släpper ut 1,86 ton vilket är knappt 6 procent mer än SSAB men fortfarande 1 procent under Europasnittet.

SSAB har sig själv att skylla för den hårda kritiken då man inte närmare motiverat sitt intresse för att köpa Ijmuiden. Detta kanske för att SSAB då riskerar att säljaren Tata höjer priset. För den som tittar närmare på Tata Steel Europe och dess flaggskepp Ijmuiden, blir det snart tydligt att den kan ge SSAB en nytändning efter förvärven av USA-rörelsen 2007 och finska Rautarukki 2014.

Den europeiska stålmarknaden är just nu ett getingbo med för många getingar och för lite mat – och där många dessutom riskerar koldioxidförgiftning.

Marknaden har dominerats av de två indiska ståljättarna ArcelorMittal och Tata Steel samt ThyssenKrupp och med SSAB på sjätte plats. Tyngdpunkten för världens stålindustri har flyttat från Europa till Asien. För både ArcelorMittal och Tata är den växande asiatiska marknaden intressantare än Europa, som båda därför vill lämna.

ArcelorMittal sålde i fjol sin europeiska verksamhet till indiskkontrollerade Liberty Steel. Tata Steel Europa och ThyssenKrupp försökte också slå ihop sina påsar för att bli näst störst i Europa efter ArclorMittal, men stoppades av EU:s konkurrensmyndigheter. Liberty Steel (också indiskdominerat) förhandlar nu om att köpa ThyssenKrupp. Med sin nye VD från Vattenfall, Gunnar Gruebler, väntas också tyska Salzgitter bli aktiv i konsolideringen av den europeiska stålindustrin.

SSAB riskerade bli marginaliserade

För SSAB har allt detta inneburit att man med armarna i kors riskerat att bli helt marginaliserat på den europeiska stålmarknaden. Den har blivit allt viktigare för SSAB som inte kan bli större på sin begränsade nordiska hemmamarknad. I Affärsvärlden i december för ett år sedan förklarade SSAB-chefen Martin Lindqvist att man tittade på olika förvärv ”som kan addera till vår existerande affär”.  Sedan dess har SSAB deltagit i ett antal olika diskussioner rörande konsolideringen av den europeiska stålindustrin, bland annat då med ThyssenKrupp med Cevian som storägare och Tata Steel. SSAB prioriterade Tata Steel Europe där ett av skälen sägs ha varit att man inte ville delta i en budstrid om ThyssenKrupp.

Tata Steel Europe består av två delar, en brittisk med det gravt olönsamma stålverket i engelska Port Talbot och det holländska verket i Ijmuiden utanför Amsterdam. Ijmuiden är ett av få stålverk beläget direkt vid havet och är en mycket kostnadseffektiv producent med lägst produktionskostnad av alla västeuropeiska verk. 9 000 anställda producerar 7,5 miljoner ton stål. SSAB producerar 8,8 m ton på sammanlagt 5 orter.

För att underlätta förhandlingarna med SSAB har Tata Steel beslutat att separera ut den problematiska engelska delen i ett eget bolag som inte ska ingå i SSAB:s eventuella köp.

I Holland betraktas stålverket i Ijmuiden som systemviktigt. SSAB som möjlig köpare tas emot med öppna armar. Hollands statsminister Mark Rutte välkomnade SSAB med att ”deras verksamheter kompletterar varandra”, ”det förbättrar utsikterna för Ijmuiden och det hjälper till att göra produktionen där mer hållbar”.

Ur holländsk synpunkt är det viktigt att en köpare inte planerar varken nedläggning eller kraftiga nedskärningar och det är också viktigt att köparen är trovärdig i sitt arbete att göra verket mer miljövänligt. Med SSABs Hybrit-projekt finns det i dag ingen inom stålindustrin som anses ligga närmare en koldioxidfri stålproduktion än SSAB och det svenska hybritprojektet där också LKAB och Vattenfall ingår.

 Ijmuiden kan utnyttja hybritpojektet

Tata Steel/Ijmuiden ligger också väl framme i att minska sina utsläpp med sitt Hisarna-projekt. Inklusive lagring av koldioxid i tomma naturgasfält i Nordsjön kan dock inte Ijmuiden bli helt koldioxidfri. Hybritprojektet anses vara en säkrare väg mot en koldioxidfri ståltillverkning.

Med SSAB som köpare får Ijmuiden tillgång till den erfarenhet och kunskap SSAB har på området. Till saken hör att Ijmuiden också påbörjat sitt första steg i ett eget hybritprojekt. Tillsammans med hamnbolaget i Ijmuiden och kemiföretaget Nouryon bygger man en elektrolysanläggning för produktion av den i hybritprojektet nödvändiga vätgasen.

Elektrolysanläggningen blir på stålverkets område och den fossilfria elkraft som behövs kommer från vindkraftverk i Nordsjön. Den första i en planerad serie anläggningar blir klar 2024 och blir ungefär en fjärdedel av SSABs blivande elektrolysanläggning i Luleå.

I SSABs händer behöver Ijmuiden inte vara mer än några få år efter till exempel stålverket i Oxelösund på sin resa mot fossilfri stålproduktion. På vägen dit kan man som SSAB övergå till järnsvamp framställd med vätgas i stället för järnpellets. I måndags meddelade LKAB att man ska storsatsa på järnsvamp framställd med vätgas, vilket kraftigt reducerar koldioxidutsläppen i stålproduktionen. Initialt kan Ijmuiden göra egen järnsvamp med naturgas från Nordstream, vilket halverar koldioxidutsläppet jämfört med järnpellets.

LKAB är global tvåa på sjöfrakt av järnpellets och Ijmuiden ligger vid havet vilket betyder kostnadseffektiv direktleverans från LKAB av fossilfri järnsvamp.

Sammantaget är det ingen ”miljökatastrof” som SSAB riskerar överta i Ijmuiden. Mycket har gjorts och mer kan göras – precis som i SSAB där Oxelösund beräknas vara fossilfritt tidigast 2025 då en ljusbågsugn ersatt masugnen. Masugnarna i Luleå och Brahestad beräknas inte vara ersatta med nya ljusbågsugnar förrän 2030-2040. 2040 är också det år då Ijmuidens egna planer talar om att ett koldioxidfritt, vätgasproducerat, stål ska ske. Med SSAB kan kanske tiden dit minska.

SSABs paradgren är olika former av höghållfasta stål, där bolaget har en världsmarknadsandel på ca 25 procent. Sådant stål är mer komplicerat att producera i en tillverkningsprocess där man bytt masugnen mot en elektrisk ljusbågsugn, en förutsättning för att ta bort alla koldioxidutsläpp. Sedan 2007 äger SSAB två amerikanska stålverk med ljusbågsugnar och har där alltmer löst problemen med att producera avancerade elektrostål.

Med Ijmuiden får SSAB inte bara tillgång till en ökad produktionskapacitet, kanske av tveksamt värde på dagens stålmarknad men Tata Steel Europe har också Europas näst största organisation av serviccenters med ca 2 000 anställda. Servicecentra är en nödvändighet för att nå ut till slutkunderna – speciellt då om dessa är intresserade av att köpa ett specialstål. Med Ijmuiden får därmed SSAB väsentligt utökad säljkapacitet på Europamarknaden

Med prognos om en fortsatt växande stålmarknad, konsolidering samt utslagning av de värsta förorenarna, kommer framtidens stålmarknad inte att se ut som i dag. Att vara en marginaliserad tillverkare med en begränsad hemmamarknad kan inte vara det varken SSABs ledning eller aktieägare drömmer om.  Liksom USA-köpet 2007 kan ett förvärv av Ijmuiden bli ett nytt framgångsrikt språng – allt beroende på vad som kommer att ingå i köpet och på hur förhandlingarna med säljaren Tata och holländska staten går, och inte minst priset. Om allt detta vet vi inget då parterna håller korten när kroppen. Det vi vet är att det man förhandlar om är intressant för framtidens SSAB och att man liksom i USA-köpet måste våga göra det oväntade. No Guts – No Glory.