Hemliga uppgörelser

Sveriges största kända obrutna fyndighet av kvartsbandad järnmalm ligger i Kallak, långt uppe i norr, västnordväst om tätorten Jokkmokk.

Där – i Kallak – vill brittiska bolaget Beowulf Mining starta en gruva – mitt i samebyns Jåhkågasskas renskötselområde men också mitt i samebyn Sirges vår- och vintervandringsleder.

Konflikten mellan bolaget å ena sidan, och samebyarna med stöd av miljö- och människorättsorganisationer å andra sidan, har redan pågått i snart ett decennium. Och än är inte sista ordet sagt. I mars i år gav regeringen grönt ljus till bearbetningskoncession, i juni meddelade samebyarna att man skulle lämna in en ansökan om rättsprövning till Högsta förvaltningsdomstolen.

Ersättningar på mångmiljonbelopp

Vad hade det varit värt för Beowulf Mining att undvika öppen konflikt med berörda samebyar? Vad hade det varit värt i pengar om man hade lyckats komma fram till ett avtal som hade kortat tillståndsprocessen med fler år? Hade det ens varit möjligt?

Boliden har under många år arbetat på det sättet – med överenskommelser och avtal med berörda samebyar. Gruvbolagets verksamheter i norra Sverige, bland annat Bolidenområdet och Aitikgruvan, ligger inom renskötselområden och nära samebyar. Det nyagamla gruvutvecklingsprojektet Laver ligger inom samebyn Semisjaur-Njarg.

När det gäller Laver är Boliden i färd med att komma överens om lämpliga lösningar och kompensationsåtgärder med samebyn. Det skriver gruvbolaget på hemsidan. Vid spakarna sitter Anders Forsgren, Senior Project Manager inom Business Development.

”I första hand försöker vi utforma anläggningarna så att de ger så lite negativa konsekvenser som möjligt och jobbar mycket med att återställa. Vi har en lång rad åtgärder som vi brukar vidta. Men sedan i slutändan blir det en kvarstående skada. Och då reglerar vi det i avtal med samebyarna”, säger Anders Forsgren.

Hur bestäms beloppen?

”Det kan vara en svårighet. Renskötarnas bedömningar av konsekvenser och merarbete är vägledande. Och även om det kan vara utmanade processer har vi så här långt alltid kommit överens med samebyn.”

Vindkraftexploatören Svevind – som bland annat utvecklar Europas största landbaserade vindkraftpark Markbygden utanför Piteå – är en annan aktör som skrivit avtal med samebyar.

Varken Boliden eller Svevind vill berätta hur stora ersättningarna till samebyarna är.

”Det är ingenting vi går ut med”, säger Anders Forsgren.

Men enligt en källa med insyn i vindkraftparkers avtal rör det sig om mångmiljonbelopp.

”Mångmiljonbelopp” synes som en billig prislapp för en smidigare tillståndsprocess för ett bolag som exempelvis Boliden som rapporterade en omsättning för helåret 2021 på närmare 69 miljarder kronor.

Kan stoppa mångmiljardprojekt

Som Affärsvärlden skrivit i en tidigare artikel är rennäringen mätt i pengar försumbar; Säsongen 2020/2021 uppgick slaktvärdet plus prisstödsersättning till 87 miljoner kronor. Och även om rennäringen är en viktig kulturbärare för alla samer är det väldigt få som faktiskt ägnar sig åt den. Cirka 200 personer har så många renar att de får större delen av sin inkomstkälla från rennäringen.

Samtidigt kräver verksamheten enorma ytor. Renskötselområdet utgör cirka hälften av Sveriges yta och stora delar av detta område är i sin tur klassat som ett så kallat ”riksintresse”. Det innebär att myndigheter som änsstyrelsen och Bergstaten ska ta extra stor hänsyn till rennäringen när beslut tas om gruvor får öppnas, vindkraftverk byggas, ja till och med om orienteringstävlingar får arrangeras i området.

En näring som mätt i pengar är försumbar och som sysselsätter mycket få personer, kan alltså stoppa allt ifrån mångmiljardprojekt till ideella idrottsföreningars evenemang.

Då är det bra om företag undviker konflikter med samebyar (samebyn utgör en ekonomisk samarbetsform tillika ett bestämt landområde) och kompenserar dessa ekonomiskt för exempelvis förlorad betesmark. Det anser Tobias Kluge, jurist på Svemin som är branschorganisationen för gruvor, mineral- och metallproducenter.

”Jag ser de här avtalen som något bägge parter vinner på. De ger ett ramverk för samverkan och bidrar med en viss förutsägbarhet vilket företag med stora verksamheter behöver”, säger Kluge.

Men Bolidens – och Svemins – bild av win win-situationer och avtal som innebär att parterna kommer överens utan att behöva blanda in vare sig myndigheter eller domstolar, delas inte av alla företagare.

Trångt på fjället

Jämtlandsfjällen med stora skogar i öster, böljande fjällandskap i de centrala delarna och alpina massiv som Sylarna och Helags i väster, är en del av Sverige. Men Jämtlandsfjällen ligger också i Sápmi – det område som omfattar samernas historiska bosättningsområden.

Här ligger Åre – Skandinaviens alpina centrum som lockar mängder av skidturister vintertid, fjällvandrare och cross country-cyklister sommartid och så småviltsjägarna och sportfiskarna förstås. Inom kommunens geografiska område ryms också fyra samebyar.

En gång i tiden orörd vildmark, men numera är det trångt på fjället.

”Vi ser att konfliktnivån mellan rennäringen och alla dessa andra intressen eskalerar. Jag är bekymrad över motsättningarna och intressekonflikterna som har eskalerat de senaste två, tre åren mellan samebyar och lokalbefolkningen, mellan samebyar och jägarna, mellan samebyar och besöksnäringen, mellan samebyar och gruvindustrin”, säger Can Savran (C), kommunalråd i Åre, småviltsjägare med fågelhund och ordförande i samiska förvaltningsrådet.

Unik studie bekräftar

Affärsvärldens granskning indikerar att stora företag ser positivt på att skriva avtal (och betala ersättningar) med samebyar. Medan mindre aktörer – exempelvis turistföretag och ideella idrottsföreningar – ser det som ett växande problem att de förväntas ”betala för tillstånd” och möjligheten att bedriva verksamhet inom samebyarnas områden – vilket totalt sett och i runda slängar utgör halva Sverige.

Afv har pratat med småföretagare inom turism, sport och jakt som upplever att deras verksamhet nästan är omöjlig att driva när förutsättningarna är att de sitter helt i händerna på länsstyrelse och samebyarna. Ett exempel på detta är fjällmaratonarrangören Patrik Nordin. Samebyn sa nej till arrangemanget i sitt remissvar till länsstyrelsen efter att Nordin varken velat eller kunnat betala ”avgiften” i förskott. Det slutade med att myndighetens chefsjurist ryckte in – ”på fritiden” – och övertalade samebyn att acceptera halva ”avgiften” i förskott och resten i efterskott. (Läs sidoartikeln om Patrik Nordin)

Ett annat exempel är älgjakten i fjällmiljön, där samebymedlemmar nyttjar sin möjlighet att via länsstyrelsen i Jämtland stänga av stora delar av fjället för andra, så att de kan jaga älg själva men även sälja älgjakt till lyxturister. (Läs sidoartikeln om älgjaktsförsäljningen)

En unik studie daterad januari 2022 bekräftar också att det blir allt vanligare att samebyar och verksamhetsutövare sluter avtal i samband med exploatering av mark och naturresurser.

”Renskötselrätten är en bruksrätt och omnämns inom fastighetsrätten som en särskild rätt till fastighet (t.ex. Bengtsson 2002). Detta betyder att när exploatörer vill skaffa sig rådighet till marken måste de träffa överenskommelser inte bara med den som står som lagfaren ägare till fastigheten utan även med de som innehar renskötselrätten på den aktuella fastigheten”, skriver författarna till studien ”Avtal mellan samebyar och exploatörer: Hur påverkas renens välmående?”

Man kan alltså säga att det är renskötselrätten det ”handlas” med. Ersättningar betalas för att samebyarnas renskötselrätt inskränks. Enligt studien finns det också skrivningar som indikerar att samebyn avsäger sig renskötselrätten på ett område.

I studien, som publicerats av bland annat Senter for samiske studier, har forskarna tittat på 15 olika avtal mellan fem olika samebyar och företag i en mängd olika branscher. Det rör sig om aktörer inom vindkraft, turistanläggningar, biltestverksamhet, vattenkraft, bergtäkt och idrottsverksamhet.

Genomgående förekommer sekretessklausuler vilket innebär att myndigheter som länsstyrelsen och beslutsorgan som Bergsstaten – som ska ta beslut i frågor som rör exploatering och nyttjande av mark – inte känner till att avtalen existerar och än mindre vilka summor som betalas.

Rapportförfattarna menar att avtalen ”kan ses som ett försök från parterna att fylla ett glapp i statens lagstiftning vad gäller hanteringen av samebyarnas egendomsrätt (renskötselrätten) i planering och tillståndsprocesser.”

Men Louise Brown, antikorruptionsexpert på FCG, med tidigare uppdrag som Integrity Compliance Monitor genom Världsbanken och som Local Research Correspondent on Corruption för Sverige till EU-kommissionen, ser risker med utvecklingen.

”Man kan se det som att myndigheter som länsstyrelsen överlåter myndighetsbeslut till privata aktörer, med en hantering som genom bristen på insyn potentiellt skapar en grogrund för korruption men också  en risk för utpressningssituationer”, säger hon.

”Men jag ser också att ett sådant okontrollerbart upplägg kan leda till missbruk av samebyarnas specialla maktposition vad gäller renskötselrätten – en rätt som i grunden tillhör alla samer.”

Enligt Sametinget tillkommer renskötselrätten det samiska folket. Men enligt rennäringslagen kan den rätten bara utövas av en same som är medlem i en sameby, vilket är en ekonomisk och administrativ sammanslutning. Enligt uppskattningar tillhör endast mellan 5% och 10% av alla samer en sameby. Därför återfinns kritiker till avtalen om renskötselrätten även inom det samiska folket; Ska mellan 5% och 10% av samerna sälja ut en rätt som tillhör alla?

Tobias Kluge på Svemin ser det dock inte alls på det viset.

”Det är inte så att samebyarna avtalar bort sin renskötselrätt. För att få öppna till exempel en gruva krävs miljötillstånd som meddelas av en domstol. Jag ser de här ersättningarna som en kompensation till renskötarna för påverkan på deras verksamhet.”

”Avtalen gäller inte”

Sedan finns det bedömare – däribland Eivind Torp, docent vid Mittuniversitet – som menar att avtalen inte är rättsligt bindande, att de inte skulle hålla i en domstol.

I en artikel publicerad 2018 i Svensk Juristtidning skriver han bland annat: ”Mot bakgrund av vad som framgår av rättskällorna är min bedömning att samebyar inte kan ingå avtal som innebär att man avstår renskötselrätt, eller någon del av rätten. Om en sameby ändå ingår ett sådant avtal är avtalet inte bindande.”

Eivind Torp menar att renskötselrätten, så som den är definierad i rennäringslagen, inte kan vara ”enskild” utan är en kollektiv rätt som tillhör det samiska folket. Oberoende av avtal gäller den på statlig mark och vissa privata marker. Renskötselrätten är alltså inte – till skillnad från exempelvis ett hus, en bil eller ett par skor – ”ett civilrättsligt avtalsobjekt” med en tydlig, identifierbar ägare.

Renskötselrätten kan därför inte – av en företrädare för en sameby – avtalas bort till förmån för en annan part.

Eivind Torp menar att ett sådant avtal bara är bindande för den samebymedlem som undertecknat avtalet, och inte för övriga medlemmar i samebyn eller nästa generation. De sistnämnda skulle alltså kunna bryta avtalet, enligt Eivind Torp.

Läs också: 

Arrangör av fjällmaraton: ”Om samebyarna säger nej, då säger myndigheten nej”

Olaglig älgjaktsförsäljning på fjället