Gränges – när pengaregnet blir en förbannelse  

År 1954 träffade den nye Grängeschefen Erland Waldenström statens förhandlare i märkliga förhandlingsturer. Regeringen ville lösa in LKAB helt till staten trots att detta skulle bli alldeles orimligt dyrt för skattebetalarna, uppemot en miljard kr.  Det var tillräckligt för att köpa kontrollägande i de flesta stora industriföretag i landet. Varken Grängesledningen och Grängesfacket ville ändå detta. Att det skulle bli så dyrt berodde på ett gammalt avtal som inte kunnat förutse hur het en malmmarknad kunde bli efter ett storkrig. 

Jämfört med vår tids syn på aktieägarvärde blev det nu en märklig förhandling med låsta, omvända positioner. En arbetarregering ville inte gärna missa en sista möjlighet till en socialisering av Lapplandsmalmen och en företagsledning med far och son Martin och Erland Waldenström vid makten såg affären som ett misstroendevotum mot deras ämbetsmannaheder. 

Gränges hade äntligen under högkonjunkturen rett ut tidigare problemaffärer och höll på att ställa om till dyrare underjordsbrytning i Kiruna. Västtyskland var på väg tillbaka in i malmaffärerna när både Kol och stålunionen och USAs nya försoningspolitik bäddade för återuppbyggnad. Hamnen i Narvik var återuppbyggd efter att ha varit totalt sönderbombad och världens största malmflotta levererades i jämn takt från Götaverken till Grängeskoncernen.  

Tabellen med några av aktiebörsens största exportföretag visade läget. Om man bortser från Kreugers Tändsticksbolag som sanerats och utvecklats från krisnivå var Gränges nu börsens lysande stjärna. Börsens andra succéföretag Asea betade av en så stor orderportfölj i Sverige och Norge att man hade svårt att ställa upp med kapacitet för de generösa statliga krediter som socialdemokraterna lovat Stalinregimen som någon sorts tack för vad ryssarna fått offra för att stoppa Hitlertyskland. Politikerna hotade med att starta en statlig konkurrent.  

Några industriföretag på börsen 1953 

Gränges var den stora folkaktien men fördubblingen av aktievärdet på fem år avspeglades inte i en lysande tid rent finansiellt. Aktieägarna i Gränges fick nämligen väldigt lite ut av de tunga investeringarna i norr på grund av allt mer oförmånliga regler.  

Förhållandet mellan staten och Gränges när det gällde skötseln av LKAB reglerades i huvudsak av ett reviderat malmavtal från 1927. LKABs aktier ägdes till hälften av staten i form av preferensaktier och Gränges med vanliga stamaktier. Vinsten fördelades enligt särskilda beräkningsregler som gjorde att staten sedan dess fått 60 procent och Gränges 40 procent. Av de 40 procent av vinsterna beskattades sedan redan raskt hälften bort i LKAB. 

Det innebar ju att hela 80 procent av LKAB-vinsten gick direkt till det allmänna och blott 20 procent till Grängesbolaget. Inte ens detta räckte. För om Gränges ville skicka några pengar vidare till sina aktieägare gick ytterligare ungefär hälften till skatt. Om det handlade om en rik aktieägare blev det ännu mer. Alltså fördelades den totala avkastningen med 90-95 procent till staten och 5-10 procent till aktieägarna. Affärsvärlden påtalade detta i en artikel.  

Statens utköpspris skulle, på grund av reglerna i det ursprungliga avtalet från 1907, bli närmare en miljard kronor. Med tanke på att det rörde sig om betydligt mer än hela börsvärdet för Grängeskoncernen eller dubbelt så mycket som Stora Kopparberg eller SKF var det ett generöst bud, för att inte säga fullständigt huvudlöst – särskilt med tanke på att staten redan tog hand om nästan hela avkastningen från LKAB skattevägen.   

Att regeringen ville lösa in gruvföretaget var helt och hållet en ideologisk fråga. Socialdemokraterna ville inte inför sina väljare till vänster vara den regering som avstod från möjligheten att socialisera malmtillgångar som en tidigare högerregering utlovat år 1907. Det fick helt enkelt kosta vad det ville. 

Förhandlingarna fortsatte en tid men allt var ju egentligen bestämt på förhand i fyrtio år gamla avtal. Gränges fick inte bara närmare en miljard kronor utan också rätten att behålla sina lönsamma malmfrakter från Narvik. Man stannade också med en minoritetspost i LKAB för att visa sin lojalitet med det stora malmprojektet i norr där malm bröts som aldrig förr.  

Man kan nog se det som att staten via en riktad gigantisk nyemission lade in en överväxel i den redan heta svenska, tyngre industrin. 

*** 

Villkoren för svenskt näringsliv förändrades efter andra världskriget i grunden, från en helt liberal ordning till en ny planekonomisk. Regleringar från kriget blev kvar och ett skattepaket från 1947 var utformat för att ta död på de ganska få storkapitalister som överlevde depressionen efter första världskriget och den senare Kreugerkraschen.   

Mellankrigstiden hade fortsatt att vara en period av liberalism och frihandel i världen ända fram till mitten av 1930-talet då Nazityskland, Italien, Sovjet och Japan allt mer präglade världshandeln och den amerikanske demokratiske presidenten började bekämpa depressionen med federala satsningar och regleringar.  

I Sverige påskyndades förändringen på flera sätt av Kreugerkraschen. Börskapitalismen kom i dålig dager även bland många rika som förlorat pengar. Opinionen gynnade i riksdagsvalet 1932 socialdemokratin i samma utsträckning som den drabbade de frisinnade genom statsminister Carl Gustaf Ekmans fall. Han hade tagit emot det sedvanliga Kreugerstöd som brukat skifta mellan de liberala och högern. 

Stålbadet i industrin och de gynnsammare reglerna för fackföreningarna hade lett till många konflikter på arbetsmarknaden. En lokal konflikt i Graningeverken ledde i maj 1931 till en sammanstötning mellan arbetare och militär vid Lunde i Ådalen, där flera arbetare fick sätta livet till. Under valåret förekom större strejker inom metall- och verkstadsindustrin samt vid pappersbruken och massafabrikerna. Den avgörande faktorn i valet var nog ändå synen på arbetslösheten, som gav socialdemokratisk politik ett drag av allmänt sunt förnuft.  

Socialdemokraterna vann tillbaka de 14 mandat de förlorat i valet 1928, vilket ungefär motsvarade högerns förluster. De frisinnade gick tillbaka med åtta mandat, och bönderna framåt med nio. Det fanns därför fortfarande en liten borgerlig majoritet i andra kammaren och en stor i första.  

En viktig valfråga var protektionistisk politik, och där skar linjerna igenom blocken. Det tilltufsade frisinnade partiet hade ingen stor lust att vara med i en regering överhuvudtaget, och högerledaren Lindman drev hård förhandling med bönderna. Det var detta som bäddade för en ”kohandel” som sedan fick stor betydelse. 

Arbetarpartiet var överraskande villigt att sälja sin frihandelslinje i utbyte mot makten, och bönderna kunde lika oväntat acceptera social reformpolitik bara de fick bättre betalt för sina produkter. Kanske skulle Lindman ha funderat mer över sådant som inkomstfördelning innan han synade böndernas kort.  

Sverige fick en politikerpakt som stängde ute de extrema partierna både till vänster och höger. Men en mer korporativ ordning som kom till utryck bland annat i ”den svenska modellen” på arbetsmarknaden som parterna på arbetsmarknaden kom överens om 1938 i Saltsjöbaden. Arbetare och arbetsgivare skulle dela på produktivitetsvinsterna i industrin efter objektiva tidsmätningar och under fredsplikt. Bankerna förbjöds samtidigt att äga aktier och en konfiskatorisk beskattning av ägarfamiljer ledde efter 1947 till en rad nya ägarstiftelser och investmentbolag.  

Redan under andra världskriget hade banknära förvaltningsbolag sökt sig till börsen, och i slutet av 1950-talet skulle särskilda regler och beteckningen investmentbolag införas för dessa. Fram till dess slapp aktiebolagen, med undantag för banker och försäkringsbolag, betala skatt på utdelningsinkomster. Många små rörelsedrivande familjebolag försökte rädda familjeförmögenheter under dessa paraplyer. Sådana bolag kallades ”svarta familjebolag” av politikerna. Vanliga industribolag placerade också allt mer av sin likviditet i aktier, något som inte sågs med blida ögon av regeringen, som önskade “produktiva investeringar” istället.  

Bankerna reglerades så hårt att de i praktiken bara kunde konkurrera med sina kontorsnät. 

En del bedömare har talat om ”funktionssocialisering” av storföretagen med piska och morot. Företagen tämjdes av regler som dels bestraffade utdelningar till aktieägarna, dels skärpte beskattningen av av höga löner, i realiteten chefslöner. Moroten blev möjligheten att hålla kvar obeskattade vinstmedel i börsnoterade storföretag och investera dem i projekt som man förhandlade fram med politikerna. Det nya bilföretaget Volvo skulle expandera med sådana skattekrediter. 

Nyföretagare sågs med misstänksamhet och de beskattades efter substansvärdering som gjorde att kapitaltunga nysatsningar i realiteten bara kunde göras inom storföretags ramar. Undantagen var de små kapitalsnåla företag som likt handelsföretagen Ikea och H&M kunde expandera utanför regelverket med mycket liten ”substans”. 

Till den här syrefattiga företagsmiljön måste man också räkna de korporativa ”politikernära” företagen, som lade en våt filt över vissa av näringslivssektorerna. Nära socialdemokraterna fanns konsumentkooperationen och företag som BPA, Riksbyggen och HSB i bygg- och fastighetssektorn. Bondepolitikerna var på samma sätt djupt involverade i livsmedels- och skogssektorn. Arbetarna i Sverige var i mitten av 1930-talet så många att de skulle ta över böndernas hegemoni i politiken under 44 år. 

Det var inte så konstigt att börsen kännetecknades av Törnrosasömn. Börsmäklarfirmornas familjer kunde inte i sina vildaste fantasier föreställa sig att deras ättlingar och efterträdare skulle bli miljardärer. Fondhandlarlistan hade samma gamla företag ända in på 1970-talet. 

Att börsvärdena ändå steg berodde på att Sverige och Schweiz i Europa var ensamma om att ha sina näringsliv helt intakta. Storföretagen såg tillväxten öka varje år i decennium efter decennium. Det var bara att satsa, investera och leverera för stålverk, pappersmassefabriker och verkstadsindustrier. Och när konkurrenstrycket från Japan och Västtyskland ökade kom den socialdemokratiska regeringen med väldiga offentliga satsningar på infrastruktur under de så kallade ”rekordåren”. 

*** 

Industrijättarnas tjänstemän och deras chefer såg i den här planerade miljön sina löner sjunka relativt arbetarkollektivet. De kompenserade sig till en del genom att i de goda tiderna omge sig med allt fler nära medhjälpare och egen service. Chefskorridorerna blev längre och varje chef fick sekreterare och fin titel. Antalet sammanträdesrum med kaffe och kakor växte. Chefer träffades också i avskilda matsalar med kypare och när karriären framskred var drömmen att få en egen chaufför. Status avspeglades genom tjänsterummens storlek och möbler, ja till och med kvaliteten på mattan i korridoren.  

Allt mer reglerades med åren i invecklade organisationsplaner och befattningsbeskrivningar. Få kunde snart tänka sig att ta telefonsamtal eller ens ringa upp. Telefonlappar på hög markerade och visade hur eftersökt en direktör var, det var till och med frestande att låta gamla lappar ligga kvar. Riktiga chefer vandrade inte omkring utan kallade medarbetare till möten hos sig för minsta småsak. Lampor utanför dörren signalerade om rumsinnehavaren var upptagen och inte fick störas. Internpost i bruna mappar med utredningar och ledningskommentarer flöt i tysta banor mellan olika in- och utlådor på medarbetarnas bord när allt skulle förankras.  

I den yttre världen av jämn tillväxt under decennier tycktes allt stabilare än förr. Man trodde sig veta hur konjunkturvariationerna såg ut och hur detta kunde hanteras med långsiktsprognoser och långsiktsplaner. I det nämnda och mest beundrade svenska företaget Gränges fick de viktigaste medarbetarna inför varje år till och med var sin kalender med de viktigaste mötena förtryckta, ett väloljat maskineri. 

I denna tjänstemännens värld började Gränges investera sitt väldiga frigjorda kapital efter LKAB-epoken. Detta skedde med bara skenbar effektivitet. 

Gränges järnvägsverksamhet var redan, från 1931, sammanslagen till en enda järnväg TGOJ (Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds Järnvägar) där huvudsyftet var att frakta järnmalm från Bergslagen till hamnen och i viss mån ett gammalt järnverk i Oxelösund vilket Gränges nu förvärvade. Här skulle investeras stort! 

Den 53-årige bergsingenjören Carl Sebardt rekryterades från Sandvikens Jernverk. Under hans ledning skapades och utvecklades Gränges Stål Oxelösund till ett verk för högkvalitativt handelsstål. 

Den nye stålchefen var inte vem som helst. Som stark teknisk chef hade denna ättling i ägarfamiljen drivit ett stort moderniseringsprogram som blev kostsamt eftersom anläggningarna var eftersatta. Flera av de svenska specialstålsbruken hade förkastat hans förslag om samarbete i de första produktionsleden. Alla stålföretag satsade i stället dyrt var och en på hela förädlingskedjan – från malm till slutprodukt. Nu var det Gränges tur att visa de andra var skåpet skulle stå… 

I Oxelösunds tämligen isfria hamn hade det tidigare järnverket valt att satsa på import av stenkol och egen kokstillverkning. Detta för att gardera sig mot svängningar på koksmarknaden och kunna utnyttja returfrakter. Detta utvecklades vidare. 

Två masugnar, den senaste var störst i Norden, tillverkade tackjärn, och järnet gick i flytande form till nya ”kaldo-ugnar” som utvecklats av professor Bo Kalling i samarbete med tekniker på Domnarvets Järnverk i Stora Kopparberg. 

Processen kunde hantera fosforrik malm bättre än andra nya tekniker men den hade dels sämre förmåga att blanda in skrot, dels problem att skala upp. Större konvertrar än dessa kunde inte rotera. Japanerna byggde redan jätteanläggningar enligt österrikiska LD-tekniken, en satsning som förvandlade både Oxelösund och Domnarvet till ineffektivare konkurrenter. 

Gränges blev för en tid en av världens effektivaste leverantörer av grovplåtar, av vilka 60 procent gick till skeppsvarven. Varv som Götaverken, Kockums, Uddevalla, Eriksberg och Landskrona levererade tillsammans med andra medelstora svenska konkurrenter så mycket fartygstonnage att volymen bara överträffades av Japan.  

Att svenska varv snart inte skulle få några nya order alls – vilket vi talar mer om i kommande kapitel – kunde ingen gärna förutse. Löneinflation, japansk kreditkonkurrens och överkapacitet bland rederierna skulle brutalt få plåthallarna och jättekranarna att tystna. 

En annan satsning för Gränges blev Nyby bruk i Eskilstuna som förvärvades 1962. Bruket var en svensk pionjär inom plåtvalsning och hade specialiserat på rostfritt. Gränges Nyby skulle arbeta i mindre skala än Oxelösund, ungefär en tiondel av volymen. Problemet med Nyby var att rostfritt höll på att bli en volymaffär, särskilt i Japan där man byggde rostfrianläggningar som var lika stora som svenska handelsstålverk. 

Till nya stålprojekt som de statliga pengarna väckte inom Gränges hörde också att åter börja bryta malm i Stråssagruvan, som legat nere i mer än tre decennier. Man köpte också aktier i Guldsmedshytte Bruk, som ägde vissa malmtillgångar bredvid Stråssa malmfält.  

Gränges förvärvade också intressen i det belgiska MEL, en av Europas främsta tillverkare av varm- och kallvalsad tunnplåt, vilket hade koppling till ett nytt malmprojekt i Liberia där Gränges blev ansvarig för driften. 

En viktig ny affärsidé blev ”att bygga i stål”. För grovplåtleverantören Gränges var det ett steg framåt i förädlingsledet att förvärva företagen Bröderna Hedlund i Sverige och Graver i Benelux i början av 1960-talet. 

Gränges skulle för en tid förknippas med stålkonstruktioner i bostads-, kontors- och affärshus, idrottshallar, industribyggnader, magasin, broar och transportanordningar. Det var Bröderna Hedlund som uppförde Gränges egna stålverk i Oxelösund och Sveriges första skyskrapa, Wenner-Gren Center i Stockholm, innan de kom in i Grängesfamiljen 1961. Viktiga kunder blev de företag som uppförde cisterner för oljelagring runt om i landet och som för en tid fick fin efterfrågan. Flera andra företag förvärvades. 

 Till bilden av ett avancerat företag inom den tunga industrin hörde att Gränges också tog på sig utvecklingsuppdrag för sina laboratorier. Gränges Engineering skulle komma att projektera och leverera anläggningar för svetsning av stora balkar till all världens stålverk, varv och stålbyggnadsföretag i världen. 

Inte undra på att många av världens ingenjörer och företagsanalytiker såg med stor respekt på det sammanhållna stora företag inom tung stålindustri som snabbt växte fram runt mitten av 1960-talet under den tid då svensk industri och den svenska statsmakten alla drev stora projekt, inte minst kärnkraftsutbyggnaden och bostadsprogrammet.  

Det redan nämnda gruvprojektet i Liberia, Lamco, var inte Gränges första äventyr med utländska gruvor. När Ivar Kreuger var delägare i Gränges gjordes bland annat ett försök i Chile, där Kreuger hittat en järnmalmsfyndighet. En satsning som Gränges emellertid snabbt backade ur.  

Liberiaprojektet påminde om Norrbottenäventyret sex decennier tidigare. 27 mil från kusten i ödemarken låg en väldig kropp av anmärkningsvärt ren malm. Skillnaden var att denna inte låg i polarkyla utan i tropisk värme. När det här projektet gick bättre att överblicka längre fram skulle det visa sig att bara 14 procent av de sammanlagda investeringarna gick till själva gruvan. Järnvägen och malmhamnen i Buchanan kostade mer än dubbelt så mycket. Den nya staden i Nimba för 12 000 anställda och deras familjer blev i sammanhanget en mindre kostnad.  

Lamcos malmtåg fraktade med fyra lok och 90 vagnar tre gånger så mycket malm som tågtrafiken till Oxelösund. Det var den största järnvägskapaciteten i hela Afrika. Hamnen i Buchanan låg öppen mot Atlanten och fick av 2 kilometer långa vågbrytare av sten. Anläggningen, som tog en femtedel av kostnaderna, gav också utrymme för en konventionell hamn. 

Handlade projektet om utsugning av liberianerna, vilket dåtidens ulandsexperter och journalister ofta hävdade? Det berodde nog mer på hur utdelningen hanterades av den liberianska regeringen, den som fortfarande representerade en överklass som bildats av återvändande amerikanska slavar. Den del av ”profiten” som svenska bolag tog hem från projektet var snarast för knapp med hänsyn till insatserna och riskerna. Svensk tv sände ett uppmärksammat reportage från Nimba på utsugningstemat som väckte stor bestörtning i Grängesledningen. På grund av sitt nära samarbete med statliga LKAB fick man inte ens misstänkas för korruption. 

Det talades allmänt bland samhällsvetare och ekonomer om tre olika ”världar”. Den första bestod av västländerna, där Sverige var ett av de ledande Att Japan lierade sig med dessa länder i organisationen OECD var inte så konstigt. 

Den andra världen var de kommunistiska länderna i Comecon som bara kunde producerade lovande statistik. 

Återstod ”den tredje världen” som bestod av alla fattiga länder, dit även Sydostasien utanför kommunistblocket räknades. 

Kraften i 1950-talets svenska konsumtionsvåg kan illustreras med att svenskarna fram till mitten av 1960-talet skulle köpa en och en halv miljon personbilar. Den svenska arbetaren mer än fördubblade sin reala köpkraft. Studiedelegationerna kom från snart sagt alla världens regeringar för att studera landet som gjort allting rätt. En och annan tog säkert vägen över Gustaf Adolfs torg och för att studera ett av världens mönsterföretag Gränges. 

Storföretagsledarna var precis som politikerna intresserade av långtidsplanering och stora projekt, helt enkelt tidens melodi. Få bedömare, knappt ens Wallenbergarna, såg börsen som en marknad där resurser skulle föras från stagnerande till växtkraftiga företag. Det räckte om vinsterna fick stanna i de företag där de genererats. Men den här gången hade ju staten råkat injicera en miljard i det främsta börsföretaget, vilket i praktiken fungerade som ett jättelikt stimulanspaket för hela den svenska tyngre industrin. 

Det är förstås bara med historiens facit i hand som man kan konstatera att styrelsen och företagsledningen i Gränges valde den allra sämsta vägen och att staten också hamnade med »Svarte Petter«. Alla investeringar skulle komma att gå till närliggande verksamheter i malm, stål och tyngre industri. Inte nog med det. 

Priserna på malm och stål hade börjat falla men ingen var allvarligt oroad i en tid då de svenska socialdemokrater ”byggde landet” med stora jättelika infrastrukturprojekt.  Farsta centrum, invigningsklart 1962, byggdes av ett privat konsortium och var svaret på kommunala Svenska Bostäders Vällingby som kommit redan 1954.  

Under de så kallade ”rekordåren” drevs ombyggnaden och nybyggnaden av Stockholm i storskalig stil. Detta började med att fem kontorsskrapor reste sig på Norrmalm. Det sprängdes väldiga bergsmassor för avloppstunnlar och motorvägar över landet. Den stora vägplanen hade projekt under tio år på 8,5 miljarder kronor, ett nästan astronomiskt tal vid den här tiden.  

Vid ”Lindösmällen” brassade Cementgjuteriet, Nitroglycerin, Atlas Copco och Sandviken av 56 ton dynamit i 4 750 borrhål för att flytta berg och lera för en ny inseglingsled till Norrköping. Nya Ullevi i Göteborg restes på rekordtid ovanpå blåleran inför fotbolls-VM 1958, och det schaktades bort väldiga berg och jordmassor för Arlandas startbanor. 

Betongbroar med allt väldigare brospann tog form i Tunsta, Tjörn, Kalix och Alnö. Idrottsarenan Snart kom det stora miljonprogrammet för betongbostäder. 

Den svenska blandekonomins ledande företrädare tacklade inte samhällets problem utifrån snäva företagsekonomiska bedömningar, utan de vägde in samhällets olika behov på lång sikt. Jättesjukhus, storuniversitet och stora skolor i nybildade större kommuner blev uttryck för det tänkande som kröntes med atomkraftsprogrammet 

Det hela påminde relativt sett, och inte så litet, om Kina det senaste decenniet. I en sådan miljö mådde det nya Gränges inte så tokigt. Det är bara den efterkloke som kan konstatera att banden mellan de nyköpta verksamheterna blev så sköra och tunna så att Gränges i realiteten var ett konglomerat i mängden, bara med sämre riskspridning.  

Att det skulle komma en dag då de stora satsningarna i Sverige blev färdiga och att storvarven inte längre skulle få några beställningar över huvud taget, samtidigt som svenska arbetare skulle tillskansa sig så höga löner att kronan skulle behöva halveras i värde, kunde knappast någon ens år 1965 föreställa sig. Självöverskattningen omfattade snart sagt alla svenskar ända ut på höger och vänsterkanterna. Svenskarna hade världens bäst organiserade samhälle, svenskar tjänade mest och tillverkade världens bästa produkter. 

Vi ska inte springa utvecklingen i förväg, men som kommer att framgå några kapitel längre fram hade det mest beundrade börsföretaget Gränges nu bara 12 år kvar till sammanbrott och styckning.  

 Som tidens främste företagsdoktor Ulf af Trolle skulle säga. ”Det går aldrig att rädda en organisation som går bra.”