Fermenta och biotekniken 

Och precis som för Facit var utförsbacken brant. På bara fem år 1981–1986 skapade han ett företag med ett börsvärde på som mest 11 miljarder kronor. Själv blev han Sveriges rikaste med en förmögenhet kring 5 

miljarder. När det avslöjades att han hade ljugit om sin doktorsgrad i mikrobiologi i februari 1986 föll allt ihop. Börskursen gick från toppkursen 295 kronor ner till 10 kronor. Hans förmögenhet blev till en skuld på en miljard. 

Många har ett ansvar för det som hände. De flesta skäms och vill glömma vad de gjorde och inte gjorde. Egentligen hade det inte så mycket med modern bioteknik att göra. Han började med att köpa ett bolag i Strängnäs, Fermenta, som startades av Kabi och Astra 1973, och tillverkade råpenicillin. Verksamheten är inte särskilt högteknologisk och var dessutom nedläggningshotad. Det är svårare att brygga ett gott öl än att göra råpenicillin, sägs det. Men utifrån denna bulkråvara byggde Refaat El-Sayed upp sitt företag. Många trodde nog att affärsidén var att omstrukturera råpenicillin-produktionen genom förvärv och på så sätt skapa storskalighet och lönsamhet.  

Istället blev det en rad andra förvärv tack vare börsnotering och välvilliga långivare. Han ville flytta sig framåt i värdekedjan för att slippa de prisfluktuationer som uppstår vid produktion av råvaror.  

Det gick för snabbt 

Därför blev det köp av olika typer av läkemedelsbolag i Italien, Frankrike och USA. Och det gick snabbt, för snabbt kan man säga i efterhand. Han blandade nutid och framtid. Han kunde erkänna bokföringsfiffel men menade att det därmed borde vara glömt. 

Flera av köpen blev dock lyckosamma för de ägare som tog över Fermenta efter El-Sayeds fall. De två största förvärven, italienska Pierrel och amerikanska SDS Biotech, gav de nya ägarna reavinster på totalt över en miljard. 

I januari 1986 ingicks ett jätteavtal med Volvo som hade inneburit att Fermenta kommit över aktier i läkemedelsbolagen Pharmacia, Leo och Ferrosan, samt dialysbolaget Gambro. Volvo och dess koncernchef PG Gyllenhammar hade tagit på sig ansvaret för att utveckla den svenska bioteknik- och läkemedelsindustrin, trots att bolaget primärt var en fordonstillverkare. Fermenta skulle betala med egna aktier, vilket innebar att Volvo skulle bli 30-procentig ägare i Fermenta. 

Men när doktorshatten flög av drog sig Volvo ur. Och sagan om Refaat El-Sayed var över. Industrivärlden blev ny huvudägare. El-Sayed fick 6 års fängelse för bland grovt svindleri. Han blev fri 1992. 

 Borde han ha pudlat? 

 Hade vi fått en annan utveckling om El-Sayed gjort en pudel och omedelbart erkänt att han inte var en doktor? Det är inte säkert. Många forskare i Uppsala, där han studerat, kände till att han inte hade någon doktorsgrad. Det var först när hans tidigare handledare, miljökämpen Björn Gillberg, avslöjade bluffen i sin tidning Miljö & Framtid som det blev offentligt. Men El-Sayed vidhöll att han var doktor och att avhandlingen fanns i hans källare. Han skulle plocka fram den när det passade honom. Till bilden hör att Gillberg som forskare aldrig nådde några större framgångar. En misslyckad forskare avslöjade alltså en annan misslyckad forskare. 

Det hävdas att PG Gyllenhammar hoppade av Fermenta-affären när El-Sayed på direkt fråga från Gyllenhammar sa att han var doktor. Det var den bluffen som fick Volvochefen att avstå från affären. 

En annan version var att några runt Gyllenhammar börjat tvivla på Fermenta. Klart är att Gyllenhammar var bländad av El-Sayeds djärva framfart. PG hade en enormt stark ställning på Volvo och kunde fatta beslut i miljardklassen utan att konsultera sina närmaste rådgivare och medarbetare. 

Men en av hans närmaste medarbetare, Ulf Lindén, tog i alla fall kontakt med en skicklig finansanalytiker, Peter Gyllenhammar (avlägsen släkting) och Joakim Santesson, läkare och entreprenör, grundare av City Akuten, en privat akutmottagning som blev en stor framgång. De gjorde en hemlig rapport som visade att Fermenta var sårbart med svag soliditet, märkliga avtal, tveksam kvalitet på vinsterna och ingen unik teknologi. 

Chock för PG 

 Den hemliga rapporten blev en fullkomlig chock för PG Gyllenhammar. Volvo hade trott sig satsa på en svan, men det visade sig vara en anka, skriver ekonomijournalisten Christer Petersson i sin bok Refaat och spelet kring Fermenta. Doktorslögnen var inte den avgörande faktorn bakom Volvos önskan att kliva ur sitt åtagande, men den gav Gyllenhammar en chans att utnyttja krisläget, enligt Petersson. 

Trots att Fermenta havererade fanns det en hel del som var rätt i El-Sayeds idéer och strukturtänkande. Mycket av det som han hade tänkt göra blev senare slutfört av andra. Men farten var för hög och till slut trasslade han in sig i alla strukturer. Att det inte var något luftslott han hade påbörjat visas av de försäljningar som gjordes senare av de nya ägarna. 

Biotekniken fick dåligt rykte 

 En effekt av haveriet blev att sektorn bioteknik fick ett dåligt rykte trots att Fermenta inte sysslade med bioteknik i modern mening. Men El-Sayed blev en katalysator när svenskt läkemedel och bioteknik genomgick en fusionsyra i mitten på 1980-talet, med inblandade företag som Pharmacia, Kabi Vitrum, Leo och Ferrosan. Det blev en ägarturbulens som gick ut över forskningen och slutade med att amerikanska Pfizer tog över rubbet. 

Sverige var annars en pionjär inom biotekniken. Bertil Åberg, forskningschef på dåvarande Kabi, slöt 1978 världens första industriella kontrakt för framställning av ett läkemedel med den nya gentekniken. Amerikanska Genentech fick uppdraget att ta fram en organism med förmåga att producera humant tillväxthormon och lyckades med det. 

Hur kunde det gå så illa för den svenska biotekniken? Kanske för att dåvarande ledningar och styrelser var alltför fixerade vid att skapa stora företag med stora produkter. Och här spelade nog El-Sayed en betydande roll, han ville växa stort och brett, och imponerade på många i näringslivet för sin framåtanda. Men biotekniken lämpar sig bättre för nischprodukter. Det har danska Novo Nordisk fattat och blivit världsledande med sin kompletta uppsättning av diabetesprodukter. Bolaget har funnits på området sedan 1920-talet. Och ägarformen, en stiftelse, har säkert spelat en roll för utvecklingen. 

Ingen Kreuger 

 Var Refaat El-Sayed 1980-talets Ivar Kreuger? Nej, Kreuger spelade i en internationell division, medan El-Sayed återfanns i en mer lokal division. Kreuger byggde upp sin verksamhet under nästan 25 års tid. El-Sayed fick bara 5 år på sig för sitt bygge. Så det är egentligen orättvist att jämföra de två. 

Det har skrivits hundratals böcker om Kreuger. Härom året kom ”Tändstickskungen” av Frank Partnoy, professor vid University of San Diego i USA. Han har forskat i 6 år om Kreugers gärningar och missgärningar. Han förtjänar att bli känd för mer än ”den mest omtyckte bedragare som någonsin levat”, menar Partnoy. 

Om Fermenta och Refaat El-Sayed har det skrivits 5 svenska böcker, de kom åren 1987–89. Efter det har det inte kommit någonting. Bland yngre personer är det få som vet vem han är. Han är bortglömd och numera nog mest känd för sina underliga uttryck: ”vi simmar alla i samma båt”, ”här skall mer vatten rinna över bron”, ”här ligger en gravad hund”, ”man får inte vara för hårt nackad” eller ”ana mossa i ugglan”. 

”Se upp för charmiga egyptier” 

Effekterna av Kreugerkrisen blev – som tidigare visat – enorma för svenskt näringsliv. Det tog börsen närmare 40 år att hämta sig som finansieringskälla för äkta företagsamhet. Effekterna av Fermentakraschen blev inte särskilt stora. Skämtsamt brukar det heta att om det dyker upp en charmig egyptier och säger att hans plan är att omstrukturera svensk bioteknik- och läkemedelsindustri så gäller det att se upp! 

Men visst finns omständigheter som förenar de två krascherna. Tidsandan var i båda fallen spekulativ. Det fanns gott om riskvilligt kapital och många ville snabbt bli rika och var beredda att ta risker. 

Både Ivar Kreuger och Refaat El-Sayed hade gränslösa ambitioner. Kreuger började med att omstrukturera tändsticksindustrin, sedan tillkom andra branscher och slutligen blev han en internationell storbankir som förmedlade kapital från rika USA till fattiga europeiska länder. El-Sayed hade från början ambitionen att satsa på produktionsteknik och bulkvaruframställning, men undvika slutsteget att göra läkemedel med sin komplexa och kostnadskrävande apparat med forskning, kliniska prövningar, registrering och marknadsföring. Så blev det inte. Istället köptes 1985 ett välkänt börsnoterat italienskt läkemedelsbolag – Pierrel i Milano – som hade lönsamhetsproblem. El-Sayed kunde inte motstå att göra avsteg från den ursprungliga affärsidén. 

Både Kreuger och El-Sayed använde sig av flera bolag för sina finansiella transaktioner. De hade svårt att skilja privatperson och företag åt. Därmed blev det besvärligt för utomstående att få inblick i hur olika affärer egentligen gick till. 

Publicitet viktig 

Kreuger och El-Sayed var duktiga på att binda upp sina förtrogna i ledning, styrelse och bankkontakter med förmånlig tilldelning av aktier. De arbetade medvetet med opinionsbildningen kring sin person. Kreuger kunde göra det eftersom han ägde några tidningar – Svenska Dagbladet och Stockholms Dagblad. De överläts senare till brodern Torsten.  

El-Sayed upptäckte tidigt att publicitet var viktigt. Han var öppen och nästan alltid tillgänglig. Många journalister fick en förtrolig kontakt med honom och kunde ibland nästan fungera som rådgivare istället för granskare. 

På det finansiella området finns också likheter. Kreuger började som industriman men övergick mycket snabbt till den finansiella sfären. El-Sayed startade också som industriföretagare, men gled mer och mer över i den finansiella sfären. Det som mer än något annat förenar dem är den väldiga ambitionen att växa.