Dimridåer i Handelsbankens årsredovisning

Förr var maj och juni högsäsongen för ekonomijournalister, analytiker och andra börsintresserade för studier av den nischartade litteraturgenren årsredovisningar. Det var där som man kunde få lite bättre grepp på hur börsföretag och andra företag egentligen tjänade sina pengar och även de risker som företagen brottades med.

En sanning som gällde då liksom även i dag är att det som tas upp i årsredovisningarna utgör det grundmanuskript som ledningen har att hålla sig till i sin externa kommunikation. Delårsrapporterna utgör en mer löpande kortversion av vad årsredovisningarna sedan har att berätta. För det är där, inte minst i notapparaterna som det hela knyts samman. Eller bör knytas samman.

En studiekompis, Mats Andersson, har glömt namnet på hans firma, ordnade så att de riktigt inbitna kunde fylla hela sommaren med årsredovisningsläsning, då man från hans bolag kunde beställa i princip alla börsbolags årsredovisningar, och få dem hemskickade i ett paket.

Pensers öde i en not

Och denna sommarflit kunde löna sig. Jag tror det var dåvarande journalisten Sophie Nachemson-Ekwall, som under den krisande sommaren 1991, i en not hittade att Erik Pensers Nobel Industrier hade gått i borgen för sitt intressebolag, finansbolaget Gamlestadens skulder. Detta omkullkastade hela Nobel Industriers och Erik Pensers öde.

En kvalificerad gissning är att läsningen av årsredovisningar stadigt har gått ner sedan 90-talet. Det är mycket mera fokus på kortversionerna, delårsrapporterna, och förväntningarna på nästa kvartal eller rent av det än mer flyktiga massbeteendet momentum. Som en liten äldre räv så är jag övertygad om att detta har lett till att grundförståelsen för vad många bolag gör, hur de tjänar sina pengar och riskerna de har tagit har gått ned.

Den nedåtgående läsningen av dessa årsberättelser kan också förklaras av att börsbolagens årsredovisningar har blivit allt längre. Handelsbankens senaste årsredovisning är exempelvis 272 sidor lång. Det kan jämföras med 2007 års variant som var på 136 sidor.  Längre bak går det inte att söka tyvärr. Men på 90-talet var de knappast mer än 100 sidor.

Castellum är ett annat exempel. Bolagets första årsredovisning som börsbolag 1997 var på 66 sidor. Den senaste är på 188 sidor. Som min dotter skulle säga; ”Orka”.

Mer ”corporate bullshit”

För Castellum har det varit en stadig ökning på något 10-tal sidor år från år. En del av denna ökning kan förklaras av ökade regulatoriska krav, som hållbarhetsredovisning och bolagsstyrningsrapporter. Men mycket av ökningen utgörs av så kallad ”corporate bullshit”, där företagen i glättiga ord och bilder förklarar hur bra och snälla de är, på allt. Den underliggande kvalitéten på den kritiska informationen om hur bolagen tjänar sina pengar, och inte minst de risker de är exponerade för, har enligt min mening inte blivit bättre, kanske tvärtom.

För mycket av den fylliga text och bildmassa som rullas ut i årsredovisningarna formar sig i stället till dimridåer som snarast döljer vad som är den underliggande intjäningen och även riskerna i verksamheten. Även annan kritisk information som företagets aktieägare i börsbolag borde få sig tillgodogjorda hoppas över. Statliga och andra offentligt ägda bolag, där vi alla är indirekta ägare, borde vara bättre, men är lika usla och många gånger sämre.

Handelsbanken döljer intjäning

Vi kan ta en titt på just Handelsbanken, som enligt min uppfattning just döljer lite av hur de tjänar sina pengar. Min slutsats är att bankens intjäning, vid sidan av provisions- och kapitalförvaltningsverksamheten, som ju inte kräver något kapital alls, i det mesta är en bolåneaffär. Det är dotterbolaget Stadshypotek som drar in stålarna.  Mycket av den övriga verksamheten är lönsamhetsmässigt tomma vävstolar. Men den bilden och den informationen får man inte i Handelsbankens årsredovisning.

Istället får man börja i dotterbolaget Stadshypoteks årsredovisning. Läser man den framgår att hypotekslånen en hyfsat bra affär. Avkastningen på eget kapital är 15%, och riskerna är låga. Bättre än banken som helhet. Kreditförlusterna är i stort sett obefintliga och har varit så under lång tid.

Men börjar man syna några kostnadsposter så kan man ana att de döljer något. Stadshypotek köper exempelvis in tjänster från banken. Kostnaderna för dessa uppgick till 1,7 miljarder kronor. Sedan 2016 har de stigit med 81%. Det kan jämföras med motsvarande kostnadsökning på koncernnivå på 27%. Man ser helt enkelt till att skapa matchande intäkter till kontorsrörelsen. En hel del av detta är förstås motiverat. Det är där det mesta av kundkontakten och införsäljningen av nya lån sker via kontoren. Men man skulle kunna lägga tillbaka upp emot en miljard kronor till Stadshypoteks resultat utan att få en mindre rättvisande bild.

Men det är inte där det klämmer som mest i denna sko. Den ömma tån finns bland räntekostnaderna. Den gängse bilden av banker, inte minst den bild som underhålls av Finansinspektionen och även Riksbanken, samt bankerna själva, är att bolånen finansieras med säkerställda obligationslån. Men det är bara halva sanningen, eller inte ens det. Emitterade obligationer stod för 44% av Stadshypoteks finansiering. Den största finansieringskällan är Handelsbanken själv, eller ”kreditinstitut” som det står i årsredovisningen. Den stod för 55% av den externa finansieringen.

Och det vore då korkat av denna kostnadsmedvetna bank att använda sig av den dyraste externa upplåningen man kan ha, ej säkerställda obligationer. Naturligtvis tar man den billigaste finansieringen man har, inlåning. Detta i synnerhet som banken har mer än nog med denna finansiering då den tvingats parkera 685 miljarder kronor hos centralbanker, en ökning med 267 miljarder kronor sedan 2019.

Och alla som är kunder i Handelsbanken, såväl företag som privatpersoner, vet att räntan på inlåningen är 0%. Men Stadshypotek redovisar ändå en kostnadsränta på 3,2 miljarder kronor för denna internfinansiering. En ren ommöblering således.

Så den egentliga intjäningen, resultatet före skatt, i bolåneaffären ligger över 17 miljarder kronor, istället för de redovisade 12,9 miljarderna. Och beaktar vi att 86% av utlåningen sker till svenska kunder och att detta är en verksamhet med stora skalfördelar, så är en konservativ gissning att drygt 95% av intjäningen sker i Sverige. Handelsbankens netto av den svenska hypoteksaffären för 2020 skulle därmed vara 16,3 miljarder kronor före skatt. Och vad tjänade Handelsbankens svenska verksamhet totalt under 2020? Svar 16,3 miljarder kronor före skatt. (Knappt 80% av det samlade koncernresultatet före skatt.)

Och vet ni vad. Det ser likadant ut i Swedbank. Går man igenom Swedbank Hypoteks resultat så sker samma omflyttningar av kostnader från Hypoteksverksamheten till banken, och sannolikt även till de fristående sparbankerna som får betalt för sin inlåning. Det är bolåneaffären som är Swedbank, lönsamhetsmässigt.

Enbenta bolånegivare

Varför gör de då på detta vis? Ett svar är att det är ett klassiskt drag hos de flesta företag, inte minst de helt privatägda, att inte vilja visa var de riktigt lönsamma bitarna finns. Bankerna kan ha flera skäl att inte lyfta fram att det är bolåneaffären som utgör tårtan.

Ser man detta så ser man att de svenska bankernas lönsamhetsövertag gentemot andra europeiska banker helt och hållet förklaras just av bolånen. På många andra europeiska marknader så sker bostadsutlåningen genom andra institutioner än banker.

De vill ju också ge bilden av att vara en fullsortimentsbank, inte enbenta bolånegivare, som fyller en samhällsviktig verksamhet, med breda förgreningar ut i samhällets alla hörn. De vill ju också gärna, som nämnts, ge bilden av bara möter marknadens behov av finansiering. De vill ses som en mellanhand. De vill ge bilden av att de samlar in sparande från institutioner som köper deras obligationer, som de sedan kan låna ut till bostadsköpare. Verkligheten är att bankerna skapar det mesta av sin finansiering själva. De skapar inlåning samtidigt som de lånar ut. Det är det egna kapitalet och lånens riskvikter som sätter gränserna. Att ge ut obligationer är bara ett sätt att ”döda” sin kortfristiga skuld, inlåning, som de ersätter med mer långfristig finansiering.

Och eftersom bolånen är en mycket lönsam affär så vill man få den att växa, vilket vän av ordning kan se att de svenska bankerna har varit mycket duktiga på att göra. Det fina i denna melodi för bankerna, är att de nyskapade pengarna, inlåningen, inte tycks driva inflationen. De driver istället upp tillgångspriser och ner avkastningskrav, vilket skapar ytterligare belåningsmöjligheter i en skön termik.

Detta har sina risker, men det står inget om det i Handelsbankens årsredovisning.