Första vågen av spekulation – 900 nyemissioner på kort tid

Att synen på svenska riskbolag har skiftat över århundraden och decennier förstår vi kanske bäst vidden av just nu, hösten 2021 då det går alldeles utmärkt att lönsamt börsnotera en påse pengar mot löfte att de ska användas till företagsaffärer, så kallade Spac.

Därför finns det kanske anledning att närma sig de så kallade emissionsbolagen från början av 1900-talet med lite större respekt än vad som tidigare varit brukligt. Före första världskriget strävade varje svensk bank (och de var som nämns i kapitel 1 rejält många) att skapa ett eget emissionsbolag som skulle ta hand om en stor del av bankens inlåning och kanalisera den till börsen, allt från stora företagsaffärer till att hjälpa storkunder med aktiespekulation. Vägen öppnades 1911 med en ny banklag och orsaken till alla affärer var förstås den dynamik bland bolagsgrundarna som redan skymtat i tidigare kapitel.

Efter de stora börsfallen hösten 1912 kom nya nedgångar 1913 och baissen varade i stort sett fram till 1914. Storspekulanterna tvingades öka sin belåning eller ta hem förlusterna. Det kom både moratorielagar och börsstängning för att hjälpa de överbelånade att härda ut. Och när faran att Sverige skulle bli med i kriget blev allt mindre började kurserna stiga igen, efter en total nedgång på ungefär 40 procent. En större del av börshandeln skedde utanför Stockholmsbörsen.

Men under åren 1915-18 inleddes en lustiger dans, styrd av den internationella efterfrågan från krigförande länder på olika svenska produkter. Och som ett brev på posten (på den tiden posten gick regelbundet, alltså) började aktiebelåningen öka igen under intryck av vinstökningarna.

Rederier som Svea och Svenska Lloyd t ex mer än fördubblade aktiekurserna när svenska rederier fick förmånliga försäkringar i kombination med marknadens högriskfrakter. Flera av verkstadsaktierna sköt också i höjden.

***

SKF noterades som en ny komet på börsen med en nettovinst på 13 miljoner kr för 1917, ett resultat som grundaren Sven Wingquist aldrig ens hade vågat drömma om. Spekulationsstämningen gjorde att konkurrenter som satsade på kullager växte upp som svampar ur jorden, de flesta med kort livslängd.

Sigfrid Edströms elektriska succé Asea, drabbades först av ett bakslag 1914, men höll under de här åren på att beta av en formidabel orderportfölj och gjorde dessutom tre större strukturförvärv, elteknikföretaget NEFA från Grängeskoncernen, stålföretaget Surahammar från bilföretaget Vabis och Ljungströms ångturbiner i Finspång via en finsk storägare.

Detta blev den klarast lysande kometen på börshimlen i den stora elektrifieringens genombrottstid. Under fem år redovisades ökad balansomslutning med 48 procent om året (!). Förklaringen till expansionen var den snabba statliga utbyggnaden av vattenkraft i både Sverige och Norge. Norska Rjukan och Svenska Trollhättan var två gigantiska vattenkraftprojekt som startats strax före kriget och hade beställt 11 respektive 15 stora Aseageneratorer. Medelstora Svaelgfors (Norge), Porjus och Älvkarleby kom därefter med order på 6 respektive 12 generatorer.

Separator var till skillnad från SKF och Asea ett moget företag med trettio års framgångsrik erfarenhet av utlandsförsäljning. Man gick in i kriget med en välkonsoliderad balansräkning. Inriktningen var fortfarande starkt på handseparatorer och bäst utvecklades en ny billig centrifugmodell. En del av vinsterna var chimärer eftersom man aldrig skulle kunna få ut pengar från Tyskland och Österrike och ryska marknaden skulle braka ihop med revolutionen. Den svenska marknaden utvecklades gynnsamt eftersom svenska bönder deltog i gulaschhandel med tyskarna och ville ha egna handseparatorer. En fördel var också att den tyska separatorindustrin nu var utestängd från västmarknaden. Även här bildades en rad nya svenska konkurrenter.

Inte så konstigt att emissionsbolagen, som både startade konkurrenter och finansierade aktieköp, redovisade kraftiga vinster och kursstegringar. Svenska Emissionsbolagets aktier till exempel steg med 164 procent under krigshaussen. Möjligheternas marknad var åter här!

Här är en sammanställning över de största emissionsbolagens beräknade tillgångar år 1920 då börsen redan hunnit falla och många av tillgångarna framstod som osäkra.

***

Att ungefär en halv miljard i tillgångar låg i dessa de större bankernas riskbolag var den annalkande krisens kärnproblem. Lägg till detta att Kreuger & Toll (som vi återkommer till) i det här läget också var en sorts emissionsbolag, låt vara med möjligheter att söka finansiering utomlands.

Det hade nu genomförts inte mindre än 900 nyemissioner på A-listan. Stegringen av aktiviteten framstår som våldsam – från drygt 50 miljoner kr i omsättning år 1914 till nära 1,6 miljarder 1918 på själva fondbörsen. Och räknar man in all handel som förekom på marknaden (även utanför själva fondbörsen) blev motsvarande tal en ökning från 400 miljoner till 4500 miljarder kr. Bankerna låg i slutet av perioden ute med närmare 2 miljarder i lån till aktieköp. Det är nästan obegripligt hur man kunde dokumentera och hantera alla dessa affärer med den tidens primitiva teknik. Det är tydligt att ”risk management” inte hade slagit igenom på den här tiden.

Affärsvärlden skrev om haussens olika fenomen:

”Man skall därför alltid finna de största fluktuationerna både på godt och ondt inom emissionsbolagen och de ungdomliga industribolagen. Ungdomligt räknas här ej efter år, utan efter lifskraft och växtperiod. »Goodwill »-bolagen äro både hög- och lågkonjunkturens spelpapper. Dessutom färgas en stor spekulationsperiod som denna, hvilken vi under 1916 och 1917 upplefvat, af ökadt intresse för långa investeringar, nya former för naturtillgångarnes utnyttjande m. m.  

Ett särdrag fick den senaste högkonjunkturen genom afspärrningen, som framkallade en liflig spekulation i surrogatindustrier. Det ser ut att vara ett oundvikligt öde inom hvarje stor högkonjunktur att företagsamheten skall låsa fast sig på spekulationer i naturtillgångar, hvilka — äfven om de i vissa afseenden äro välgrundade ur landets synpunkt -— dock ur börssynpunkt sedt oftast visa sig felriktade.”

Att omsättningen i börshandeln ökade trettiofalt på tre år var en spekulation som såg särskilt illa ut när den allmänna ekonomin i allt högre samtidigt drev ut människor i hungerkravaller på Stockholms gator. Det låg tidigt revolution i luften, inte bara i Ryssland.

Till den här tiden hörde också fusionsvågen bland de svenska bankerna, där Skandinaviska Kredit och Handelsbanken expanderade till ledande positioner genom en serie av sammanslagningar. Det fanns alldeles för många banker i landet – som tidigare nämnt var de ett åttiotal som mest – och för få som kunde matcha de nya växande exporterande gruv-, stål-, skogs- och verkstadsföretagen.

Nya bankmän tog över strukturprocessen. Handelsbanken hade innan Louis Fraenckel dog hunnit utse en efterträdare i Carl Frisk som Fraenckel träffat i samtalen med Stockholms Enskilda om en tänkt sammanslagning av bankerna och dessutom en skogsaffär som inte heller blev av.

Frisk fick en ganska hård prövoperiod på sitt nya jobb. Den tidigare arbetsgivaren Wallenberg pressade ut honom från statslån, på samma vis som de exempelvis tidigare gjort med Fraenckel. De landsortsbanker som Fraenckel samarbetat så nära med bildade istället den gemensamma Centralbanken i Stockholm. Det var inte så lätt att efterträda en så skicklig samarbetsman som Fraenckel. Frisk skulle också tappa Stora Kopparberg till konkurrenterna.

Vändningen för Frisk kom först när han lyckades övertala den avgående statsministern “riksdisponenten” eller ”amiralen” Arvid Lindman att bli ordförande i banken. Han fick därmed en ordförande som inte var kopplad till den tidigare eran i banken, och en man med stor prestige dessutom. Samgåendet 1914 mellan Handelsbanken och Bankaktiebolaget Norra Sverige blev också en personlig framgång. Nya Sveriges Handelsbank blev störst i Norrland.

***

Carl Frisk fick en yngre konkurrent i fusionsdansen, Oscar Rydbeck som vid 28 års ålder blivit verkställande direktör för Kristinehamns Enskilda bank med en rundligt tilltagen lön. Bankerna hade svårt att hitta kapabla ledare.

Sejouren i Kristinehamn blev emellertid inte långvarig eftersom bankinspektören Robert Benckert kallade honom till krisdrabbade Hernösandsbanken. Rydbeck lyckades ombilda Hernösandsbanken till ett nytt bolag, bankaktiebolaget Norra Sverige, den som Stockholms Handelsbank alltså lade rabarber på.

Men det var Rydbeck som dessförinnan hade lyckats få 14 kollegor i landortsbanker att bilda Centralbanken. När en av medlemmarna försvunnit ville han år 1914 slå ihop de kvarvarande intressentbankerna till en enda bank. När så första världskriget bröt ut fann intressenterna nämligen klokast att lägga planerna i en byrålåda tills situationen klarnade. Därför blev det senare affär med Skandinaviska Kredit istället år 1917. Oscar Rydbeck blev nu chef för Skandinaviskas Stockholmskontor. Han blev från och med detta en av Sveriges ledande bankmän, en medryckande talare som i de internationella kontakterna behärskade de stora kulturspråken.

Enskildas nye starke chef Marcus Wallenberg hade Stora Kopparberg och Asea i sitt stall, i det senare fallet utan ägande. Genom en stålaffär blev nya SEBs emissionsbolag Investor däremot storägare i SKF. SEB blev vid sin läst. Istället för att starta bankkontor höll man i företagsaffärerna.

Handelsbanken kom med engagemanget i Norra Sverige att få en slagsida mot skog och stål. Man stod också vid den här tiden finansmannen Kreuger nära och dessutom Gustaf Daléns Aga där Arvid Lindman var ordförande.

Det skulle ta lång tid att i praktiken forma de nya storbankerna, och ännu större problem i början blev de många företagskollapser som belastade bankerna efter börsbubblan. När Frisk tvingades lämna sin post 1922 i en atmosfär av motsättningar och kriser har han ännu inte orkat genomföra nya Handelsbankens organisatoriska omvandling. Det säger en del om Marcus Wallenberg, att han tillfrågades att hålla i den städningen.

Svenska företag byggde under spekulationstiden upp stora förväntningar på utdelningar. Styrelser hade svårt att stå emot trycket. Det skapades stora luftvinster när varulagren skrevs upp i takt med prisökningarna. Lönerna fördubblades så att de låg 50 procent högre än i England och USA och nästan dubbelt så högt som i Frankrike och Tyskland. Ändå växte kostnaderna långsammare än de redovisade intäkterna. Lönerna hann inte med i inflationsutvecklingen.

Det trängdes 46 banker och fondmäklare i ett börshus som tidigare bara haft några få magra mellanhänder. I de bakre bänkarna satt ”outsiders” som försökte kommunicera direkt med börsmedlemmarna via nickningar eller teaterviskningar. Efter regeländringar fick 40 sådana både legitimation och telefonskåp. Stockholmsbörsen var världens tystaste eftersom den nye börschefen Kurt Belfrage uppfunnit den stora elektriska nummertavla som skulle hänga med fram till slutet av 1980-talet.

År 1917 steg aktiekurserna långsammare, 8 procent, för att de följande åren falla med 19, 21 respektive 28 procent vilket totalt alltså blev 54 procent. Men börsraset hade bara börjat. Det efterlängtade fredskonjunkturen uteblev. Raset skulle pågå några år till och hinna bli 74 procent (!). Det beräknas att en tredjedel av landets finansfamiljer fick lämna in sina aktier till bankerna som pant. Den svenska kapitalismen har inte hämtat sig förrän i vår tid.

På samma sätt som Wienkongressen hundra år tidigare hade trotsat liberalismen ignorerade politikerna i Versailles de starka nationalistiska befrielsekrafterna, åtminstone på förlorarsidan. Nya oförätter adderades till de gamla. Österrike blev ett litet land med stor huvudstad. Ungern begränsades så radikalt av det separata Trianonföredraget att tre miljoner ungrare hamnade utanför hemlandet, vilket fortfarande gör att landet skaver i Europa. Den tyskspråkiga nationalismen attackerades medan motsvarande krafter på Balkan släpptes fram.

Ett ännu större problem var de extremt revanschistiska stämningarna där man på fullt allvar ville förvandla Tyskland till en fattig och maktlös jordbruksekonomi genom att utdöma osannolikt stora krigsskadestånd

En olycka kom inte ensam. Det influensavirus, ”ryska snuvan”, som invaderat världens från Kinas blandade fågel-och svinhållning kom nu, 28 år senare, tillbaka i muterad form, ”den spanska sjukan”.

Hösten 1918 började spanska tidningar rapportera om ett skrämmande utbrott av influensa där unga män och kvinnor kvävdes i sitt eget blod, därav namnet. I Storbritannien och Tyskland var däremot media helt tystade eftersom ingen ville störa krigsansträngningarna. Situationens verkliga allvar kan man få klart för sig om man konstaterar att 195 000 amerikaner dog i influensan på en enda månad när epidemin var som allvarligast i oktober 1918.

Några åtgärder för att stänga fabriker eller samhällen gjordes inte, snarare tvärtom. Att vara borta från jobbet för lite feber var inte att tänka på när varje produktionsenhet behövde hållas igång.

Allt var extremt skrämmande, men farsoten dominerade alltså ändå inte nyheterna trots att det dog fler än det tidigare gjort i skyttegravarnas korseld. Mitt i slutstriderna insjuknade mer än hälften av arméerna på kontinenten i influensa. Regeringar var angelägna om att få igång sina samhällen efter kriget och tonade ned farorna. 40-50 miljoner, framför allt unga vuxna i hela världen, omkom i denna influensa, precis när krig höll på att övergå i fred, flera procent av världsbefolkningen. Detta spelade en mycket större roll för efterkrigspessimismen än ekonomerna förstått.

Under intryck av den revolutionära stämning som rådde i löneförhandlingarna, pessimismen och av utvecklingen i Ryssland genomförde en extra svensk riksdagssession nästan desperat hösten 1918 både allmän rösträtt och åtta timmars arbetsdag i ett svep. Liberalerna drev på och högern gav med sig. Det var en stolt stund i Sveriges historia när ett nytt system föddes.

Arbetarrörelsen råkade därför få sitt stora genombrott i politiken alldeles innan inflationsperioden tvärt slutade och förbyttes i deflation. År 1919 hölls det första svenska valet med bredare rösträtt och därefter antogs snabbt lagen om förkortad arbetstid. Och den nya regeringen med socialdemokrater och liberaler var fast besluten att få stopp på dyrtiderna. Sverige gick, från att ha haft löner som släpat efter, till att ha de allra högsta i Europa när deflationen sänkte priserna.

Att fackföreningarna dessutom fick igenom sina krav att fattighjälp skulle utgå till de familjer som drabbades av arbetsgivares lockout gjorde att 1920-talet blev en orostid på den svenska arbetsmarknaden där alla som kunde hålla sig kvar på arbetsmarknaden kunde få kraftig reallöneökning medan arbetslösheten ökade.

Det var därför som den sista stora invandringsvågen gick till främst Nordamerika.

Omställningen i näringslivet blev väldigt hård när de amerikanska idéer om rationalisering anammades. Det gällde att rationalisera eller dö. Sverige blev USAs främsta lärjunge och utvecklade så många effektiva världsföretag att man talade om en ny ”svensk stormaktstid”.

Men för emissionsbolagen fanns det i denna karga miljö ingen pardon. De bara dog eller tynade bort som 30-åringarna i spanska sjukan.

Endast ett av dem skulle överleva till vår tid, nämligen Investor.