USA vinner knappast kriget

Kina är numera världens största handelsnation. Därför har Kina också ett stort ansvar för att systemet för internationell handel fungerar på ett bra sätt. I många avseenden lever inte landet upp till detta ansvar. Mest iögonfallande är subventionerna av statliga kinesiska företag, samt de kinesiska sätten att tilltvinga sig kunskap om ny teknik från västliga företag som verkar i Kina. Det finns också misstankar om att Kina använder sig av exporterade it-system för militära eller strategiska syften.

Det finns sålunda all anledning för västländerna att pressa Kina till förändringar eller gemensamma överenskommelser på dessa punkter. Det har därför funnits stor förståelse för president Trumps tuffa handelspolitik gent­emot Kina. Det har dock alltid varit oklart vad målet med Trumps politik har varit. För Donald Trumps egen del var från början det uttalade målet att få bort USA:s underskott i den bilateral­a handelsbalansen emot Kina. Att detta fortfarande är viktigt för Trump framgår av att han pekat på stora kinesiska köp av amerikanska sojabönor som en viktig del i en eftersträvad överenskommelse.

För presidenten verkar tullarna även vara ett mål i sig. Han verkar nämligen tro att tullarna tvingar kineserna att leverera pengar direkt till den amerikanska statskassan. Bland den amerikanska allmänheten tycker nog många också att det i största allmänhet är bra att kineserna får sig en känga. Just detta mål uppnås utan tvekan genom åtgärderna. Problemet är dock att tullhöjningarna också har negativa effekter på den amerikanska ekonomin.

De amerikanska åtgärderna ger dock knappast kineserna ett incitament att ändra sig när det gäller de mera grundläggande problemen med företagssubventioner och tekniköverföring, som nämndes inledningsvis. Man kan tycka att USA genom sin större export skulle ha ett övertag gentemot Kina i ett handelskrig. Så långt är det dock inte tydligt att den kinesiska ekonomin tagit större skada än den kinesiska. Sedan tullarna infördes har den kinesiska exporten ökat något, medan den amerikanska till Kina har minskat med 10 procent. En förklaring till detta kan vara att den kinesiska exporten till USA består av sammansatta amerikanska produkter, vars priskänslighet är låg. Alternativt kan de amerikanska företagen ha låtit tullhöjningen slå de egna marginalerna.

Den kinesiska reaktionen på de amerikanska tullhöjningarna tyder på att man planerar för en framtid där det kinesiska beroendet av den amerikanska ekonomin är väsentligt mindre än i dag. De kinesiska teknikföretagen är sålunda inriktade på att utveckla egna plattformar, där man nu är beroende av amerikanska företag som Google och Microsoft.

Samtidigt som Kina höjt tullarna på ett antal amerikanska produkter så har man dragit ned tullarna på motsvarande europeiska importvaror. Därmed bäddar man för övergång från amerikansk till europeisk import samtidigt som man dämpar effekten av sina tullhöjningar på den kinesiska ekonomin. Detta framgår av en studie, nyligen publicerad av Peterson Institute i Washington.

Trump har gjort den amerikanska handelspolitiken till en realitysåpa med sig själv i huvudrollen. I en sådan är överraskningarna viktiga för att allmänhet och media skall vara på helspänn inför de kommande avsnitten. En ny överraskning kom förra veckan då Trump tillkännagav att han skulle vänta till mitten av december med vissa redan aviserade tullhöjningar.

Det finns dock en värld utanför kabelkanalerna. Där skapar Trumps reality show stor osäkerhet hos investerare världen över. Genom sjunkande investeringar kan Trumps handelskrig driva världsekonomin mot en recession. Det blir då svårt för Trump att gå vidare med ytterligare tullhöjningar mot Kina. Reformerna i den kinesiska ekonomin uteblir och den amerikanska ekonomin blir, genom Trumps tullar, lite mer isolerad i världsekonomin. Det kan dock inte uteslutas att Kina till sist kommer att köpa mera sojabönor av USA.

Docent i nationalekonomi och tidigare chef för IFN, chefsekonom för SAF, Industriförbundet och Handelsbanken.

Kvar under nollan

I skrivande stund ligger den femåriga statsskuldsobligationen på minus 0,62 procent. Riksbankens styrränta ligger på minus 0,25 procent. Finns det någon som tror att Riksbanken kommer att hålla sig till sin räntebana och höja styrräntan i höst?