Svensk infrastruktur processas bort

Bortsett från Malta och Luxemburg ökar Sveriges befolkning mest i Europa och det behövs hundratusentals nya bostäder. Dessutom ska fossil energi ersättas av el, något som väntas öka elbehovet med 60 procent fram till 2045. Detta kräver en storskalig utbyggnad av svensk infrastruktur.

Vi är dock inte i närheten av de 3 procent av BNP som infrastruktursatsningarna motsvarade under 1960-talet, en period då Sverige också hade stor befolkningsökning i storstadsregionerna. Enligt OECD var andelen 0,77 procent 2010–2015. Ambitionerna är väsentligt högre i exempelvis Schweiz (1,43 procent) och Norge (1,09 procent).

Vissa delar av infrastrukturen fungerar bra. Bredbandsnätet är näst snabbast i världen och Sverige har på mindre än ett decennium blivit en av Europas stora vindkraftsnationer.

På andra håll går det långsamt, trots mångmiljardinvesteringar. Enligt elnätsbolaget Ellevio tar planering och tillsyns- och överklagandeprocesser för ett projekt cirka tio år medan själva byggtiden är ungefär ett till två år. Ledtiderna är långa även inom transportsektorn. 2012 gav regeringen grönt ljus till höghastighetsjärnvägen mellan Linköping och Järna. Bygget har ännu inte kommit igång och väntas bli klart tidigast 2035.

Senfärdigheten står i skarp kontrast till den snabba teknikutvecklingen och dynamiken i det omgivande samhället. Frustrationen är påtaglig bland politiker i både stat och kommun. Initiativen har varit många, under olika regeringar. Det senaste är 2018 års Förenklingsutredning om tillståndsprocesser för infrastrukturbyggen. Härom veckan tillsattes så ännu en kommitté, nu med fokus på kapacitetsbrist i energi­systemet.

Frustrationen märks också i näringslivet. Det är lätt att förstå SJ-chefen Crister Fritzson när han nyligen konstaterade att om Estland, Lettland och Litauen kan bygga en 87 mil lång höghastighetsjärnväg på bara sex år så borde väl Sverige kunna göra något liknande.

Vad SJ-chefen och regeringens utredare kämpar mot är starka motkrafter. Den svenska samhällsmodellen gynnar innovation i näringslivet genom tillit, flexibilitet, avsaknad av hierarkier och individer i allians med en välmenande stat, för att fritt citera historikern Lars Trägårdh. Men samma faktorer verkar bidra till att bromsa det fysiska samhällsbygget eftersom enskilda individer har så stor frihet att hävda sina rättigheter.

I vårt land har privatpersoner, företag och andra en större rätt att yttra sig och kostnadsfritt överklaga myndigheternas beslut än i något annat land, med Tyskland som möjligt undantag i frågor om miljötillstånd. Det så kallade sakägarskapet är så brett definierat i svensk lag att även personer och företag som bara berörs indirekt av ett bygge kan begära överprövning. Det är därför som en fastighetsägare på Blasieholmen i Stockholm kunde begära överprövning av tunnelbanebygget till Nacka eftersom fastigheten i fråga ligger nära en station. Civilminister Ardalan Shekarabi konstaterade nyligen att det är orimligt att Sverige har betydligt fler överprövningar än hela Storbritannien med nära sju gånger större befolkning.

Andra hinder är den svenska miljöbalkens krav och olika speciallagar, som järnvägs-lagen och ellagens regler om nätkoncession. Ett annat möjligt problem är styrmodellen. I Danmark är toppstyrning okontroversiellt, och infrastrukturprojekt förhandlas fram på hög politisk nivå. När enhet har nåtts får projekten också finansiering och arbetet kan dras igång direkt. I Sverige sker styrningen via fleråriga nationella planer och anslag till fristående myndigheter.

Flera svenska myndigheter och kommuner har lärt sig att hantera det tröga systemet, inte minst vid upphandlingar. Tilldelningsbeslut meddelas ofta dagen före jul, påsk eller midsommar. Finessen är att konkurrerande anbudsgivare ska ha så få arbetsdagar som möjligt på sig för att komma med överklaganden inom de tio dagar som krävs innan beslutet vunnit laga kraft. Vid stora trafikupphandlingar är det vanligt att anlita ett särskilt team på advokatbyrån Mannheimer Swartling som får utgöra kansli för att formalia ska bli exakt rätt och överprövningarna bli så få som möjligt.

Det rådande systemet ger alltså god sysselsättning åt jurister och planerare. För att samhällsekonomin i stort ska växa krävs dock större grepp.