Sjövägen till herravälde

I december tog statliga China Merchants Port Holdings över en hamn med intilliggande industripark i Hambantota, i södra Sri Lanka. Hamnen ägdes från början av Sri Lanka, men byggdes av kinesiska företag, och kostnaden på 1,5 miljarder dollar finansierades med hjälp av kinesiska lån. Hamnen visade sig senare olönsam och Sri Lanka fick problem med återbetalningen. Nu ska Kina ta över driften i 99 år, som ett steg i ledet att hantera den skuld på över 6 miljarder dollar som de kinesiska infrastrukturprojekten kostat Colombo. Lokalbefolkningens protester slogs ned med våld. Inte bara har det stått landets skattebetalare dyrt. Nu oroas också Indien och USA över att Hambantota kommer att användas som kinesisk flottbas.

Utvecklingen är en konsekvens av ­Kinas ”nya sidenväg” – One Belt, One Road (Obor) – till vilken den kinesiska staten har avsatt över 1 000 miljarder dollar för investeringar i infrastruktur. Det är i dagens penningvärde sju gånger så mycket som det som avsattes för Marshallplanen, som byggde upp Europa efter andra världskriget.

OBOR handlar knappast om några generösa kejserliga gåvor. I det flesta fall lånar statliga kinesiska banker ut pengar till utländska myndigheter. I regel kontrakteras sedan statliga kinesiska byggföretag.

Enligt Bloomberg innehar 27 av de 68 länder som officiellt omfattas av Obor graden ”junk rate” hos världens tre ledande kreditvärderingsinstitut. Ytterligare fjorton, som Afghanistan och Syrien, är inte rankade överhuvudtaget. Hambantota var därför inte första och sannolikt inte heller sista gången som låntagarna hamnar i beroendeställning till Kina.

Precis före debaclet i Sri Lanka offentliggjorde burmesiska myndigheter att Kina tar kontroll över den viktiga djuphavshamnen Kyauk Pyu i Bengaliska viken som en del­betalning av Obor-lån. I skrivande stund bygger kinesiska företag ett snabbtåg i det glesbefolkade Laos till en kostnad av 6 miljarder dollar, vilket är nästan hälften av Laos BNP. Det är högst oklart huruvida projektet kan bli lönsamt, eller hur den utfattiga nationen ska kunna betala tillbaka pengarna.

Förutom att ge upp nationellt territorium beskriver medier i Asien att många lån­tagare förväntas visa politisk lojalitet. Laos och Kambodja har exempelvis stoppat flera resolutioner mot Kina i Asean, bland ­annat om konflikten i Sydkinesiska havet, där de själva inte har några anspråk. Likaledes har Ungern och Grekland, som är två av de största mottagarna av Obor-lån i Europa, stoppat resolutioner i EU angående Kina och mänskliga rättigheter.

Tilltagande skepsis

Men lån som ges stick i stäv mot kreditvärdighetens logik innebär ofrånkomligen stora risker även för långivaren. Ett tydligt exempel är Venezuela, som tagit emot över 60 miljarder dollar i kinesiska lån under det senaste årtiondet. Efter att dess ekonomi kraschat och landet står på randen till ­inbördeskrig har man vare sig kunnat betala eller på annat vis tillmötesgå Kinas förväntningar. Därför stämde ett statligt kinesiskt oljebolag sin venezuelanska motsvarighet och samarbetspartner inför en amerikansk domstol i december.

Allt fler länder som tidigare välkomnat ­Kinas investeringar med öppna armar har nu börjat inse farorna med finansieringsmodellen. Bristen på transparens, miljö­åtaganden och lokala arbetstillfällen har dessutom lett till ett växande folkligt missnöje på många håll. I Burma har det redan påbörjade dammbygget i Mytisone skjutits upp på obestämd tid efter omfattande lokala protester, och kinesiska företag har ännu inte fått ­någon kompensation.

I slutet av fjolåret stoppade Pakistan, Burma och Nepal på bara ett par veckor tre stycken dammbyggen värda närmare 20 miljarder dollar som skulle uppföras av ­kinesiska företag. Särskilt överraskande var motståndet i Pakistan, där 60 miljarder ­dollar ska investeras i den så kallade ”China Pakistan Economic Corridor”, som utgör den viktigaste delen av hela Obor.

Enligt South China Morning Post planerar Kinas militär nämligen att anlägga sin andra utländska militärbas sedan Koreakriget i Gwadar, sydvästra Pakistan, med kust mot Arabiska havet. Den första kinesiska militärbasen i utlandet invigdes sommaren 2017 i Djibouti, ett östafrikanskt land som också har mottagit stora lån från Kina i samband med Obor.

Fortsatta investeringar

Obor har från starten hyllats av ett nästintill enat internationellt samfund. År 2016 skrevs projektet in i två FN-resolutioner som ett verktyg att sprida fred och skapa konstruktiva dialoger och ömsesidig förståelse ­mellan olika länder. Våren 2017 vallfärdade 30 statsöverhuvuden och ännu fler utländska delegationer till ett särskilt Obor-forum i Peking. Bland annat fanns den brittiska finansministern på plats för att lovorda ­projektet, trots att Storbritannien inte ingår i det.

Indien bojkottade dock mötet våren 2017 och avfärdade Obor som ett ”kolonialt ­projekt”. Man menade att Kinas ambition att köpa till sig råvaror och politiskt inflytande riskerar att resultera i olönsamma prestigebyggen och skuldsatta, förfallna samhällen.

Nu börjar Indien även få gehör internationellt. Med stöd av Japan, USA och flera EU-länder ledde indierna i höstas en utfrågning i FN:s säkerhetsråd angående OBOR:s ­finansiering och miljöhänsyn. När kineserna inte ville eller kunde ge tillräckligt detaljerade svar, ströks många av lovorden från de två ovannämnda resolutionerna.

Växande motsättningar till trots så kommer Obor fortsätta breda ut sig i en allt snabbare takt. Detta är nämligen Xi Jinpings prestigeprojekt, vilket han personligen sjösatte som ”århundradets projekt” 2013, samma år han blev president. Obor är också spjutspetsen i ambitionen att förvandla Kina till ”mäktig kraft” som ska kontrollera världen ”politiskt, ekonomiskt och militärt”, som presidenten själv formulerade det under den 19:e partikongressen i mitten av oktober i fjol.

Under samma kongress skrev Xi Jinping in såväl sitt eget namn som Obor i kommunistpartiets stadgar. Och under sitt uppmärksammade nyårstal talade presidenten om vikten av att aktivt driva på byggnationen av sin nya sidenväg. De fortsatt lättåtkomliga kinesiska krediterna kommer att förändra regionen i grunden såväl ekonomiskt som politiskt.

Hamnen i Lysekil

I slutet av november fick Lysekils kommun erbjudande från ett kinesiskt konsortium om att bygga Nordens största hamn i området.

Det kan ses som en del av Kinas ambition att genom hamnar skaffa sig dominans på haven. Projektet är dock inte en officiell del av den nya Sidenvägen.

Dels är finansieringsmodellen annorlunda. Avtalet om hamnen i Lysekil innefattar inga lån till svenska myndigheter. Det kinesiska konsortiet vill köpa eller hyra land för att på egen hand uppföra infrastruktur. Sverige finns heller inte med bland de drygt 60 länder som officiellt ingår i OBOR.