Sedelpressen på Stureplan

Vem här i rummet äger bitcoin?”

En brittisk, shortsklädd man i 50-årsåldern – han ser ut som om han går till gymmet varje dag, men av någon anledning bara tränar överkroppen – hoppar upp på podiet i mässhallen i västra London och skådar ut över publikhavet.

– Kom igen, upp med händerna.

Han ser nöjd ut med resultatet. Tar ett djupt andetag under den obegripligt tajta pikettröjan.

– Och hur många har sålt sina bitcoin de senaste månaderna?

Ingen räcker upp handen. Mannen ser ännu nöjdare ut.

– Excellent. There were a couple of pussies here yesterday, you see.

På främsta raden sitter en ung, ljuslynt svensk kille och skruvar på sig.

Mannen fortsätter.

– Hur många äger ripple?

Ett par händer far upp.

– Dogshit! Sälj det genast, skriker mannen.

– En agent för satan, Ben Bernanke, sitter i styrelsen.

– Det är för i helvete ingen riktig kryptovaluta. Det är samma gamla skit som förr. Politiker och banker som förstör värde.

Mannen berättar om sina föräldrars hus, om hur det kostade några tusen pund när de köpte det och att det är värt en miljon i dag.

– Det är kapitalförstörelse.

Han samlar sig snabbt och kommer till saken. Några lovande företag ska få pitcha sina idéer.

Eller: lovande och lovande. Allt beror på vad man tycker om en ryss som lovar att eliminera mobiloperatörernas roamingavgifter om du köper hans nyutgivna valuta. Eller vad man anser om en valuta som kan användas för att avlöna instagramkändisar och youtubeprofiler.

Det där sista företaget tillhör svensken på första raden.

Nu är det han som stiger upp på podiet.

Vi återkommer till honom. För det kanske är på sin plats att förklara vad som pågår här i västra London, där det utan förvarning blivit sommar och 28 grader utomhus. Solen värmer upp den växthusliknande mässhallen och genererar små svettdroppar på de tusentals investerare, entusiaster, programmerare, entreprenörer och lycksökare som kommit till årets Blockchain Expo.

I stort sett alla företag som ställer ut här har lanserat en ICO – en Initial Coin Offering. Det låter som en IPO – en börsnotering – och bygger på samma grundidé, att folk med pengar investerar i ett företag de tror på.

Men där slutar likheterna. För medan investerare i en börsnotering får aktier i företaget, får investerare i en ICO oftast en valuta som företaget ger ut. Den valutan kan i sin tur användas för att köpa tjänster eller produkter som företaget skapar.

Så säg att du investerar i McDonald’s: i stället för att få aktier i McDonald’s får du kuponger som du kan köpa Big Mac, McFeast, pommes frites eller Chicken McNuggets för.

När man presenterar det så låter det som en extremt dålig idé att investera i en ICO. Och det är det oftast. På mässan finns företag som sannolikt har de sämsta affärsidéer som kläckts i kapitalismens historia. Och i solgasset ovanför heltäckningsmattan vandrar en skäggig finländare omkring med en Ipad full av målningar.

Han säger att han är bitcoinkonstnär.

Kanske är det han själv som är konstverket.

Det har ofta varit så här när en ny teknik sprungit fram ur ingenting. För 180 år sedan, i just den här staden, krängdes järnvägsobligationer och järnvägsaktier till intet ont anande investerare.

De flesta av företagen gick under. De flesta obligationer blev värdelösa.

Men tekniken omvandlade samhället. Och järnvägarna ligger kvar. Och folk åker fortfarande tåg.

Kommer svensken på podiet – en 21-åring vid namn David Gabor – att omvandla samhället?

Han pratar i alla fall mycket om ”demokratisering”, ”handlingskraft” och ”revolution”.

Valutan heter starcoin. Med den kan hans stall av sociala medier-kändisar ta betalt av sina fans när de lägger upp en ny låt eller en ny video. Eller ta betalt av Procter & Gamble när de borstar tänderna med Crest och sprider det på Snapchat.

Till en början känns hans pitch som en föreläsning i kritisk diskursanalys på Södertörns högskola. Många ord med oklar betydelse. Många ord som verkar ha uppfunnits för en timme sedan.

Men så i slutet av pitchen smyger han in det: företagets intäkter. Några miljoner kronor förra året.

Intäkter? Det är ytterst ovanligt för ett företag som ställer ut eller pitchar här.

Det verkar alltså som att det finns en kärna i företaget. Det har hand om lite drygt hundra ”content creators” som de envisas med att kalla dem, och tar 10 procent av det kreatörerna drar in.

Okej. Nu fattar vi vad företaget sysslar med. Det är bara en grej man undrar.

Varför behöver de en egen valuta?

– Man får inte säga valuta.

Spåren leder till ett lugubert kontor vid Stureplan i Stockholm. Där sitter han: Stenbeck-protegén, socialisthataren, entreprenören, den med mer än ett efternamn begåvade ikonoklasten Johan Staël von Holstein.

– Man får inte säga att man investerar i en valuta. Då sätter vi i gång en massa juridiska problem. Vi kallar det för ”token”.

Token?

– Tänk på det som en rikskupong.

Han tar fram ett vitt papper och börjar rita. Små bubblor här, stora bubblor där. Egyptiska faraoner, franska nationalförsamlingar, nån påve i Rom, kanske en svensk kung och så Gud.

Det är lite oklart, det ska sägas direkt, men teorin går i alla fall ut på att vår civilisation för varje århundrade som gått åtnjutit en allt tydligare maktdelning.

Nu är det dags för pengarna att bli självständiga.

Johan Staël von Holstein är tillbaka. Efter hjärtattacker, krascher och bolag som fötts och dött har han inte bara blivit vegan. Han har också blåst liv i sitt gamla företag Speed Ventures och investerat i bland annat blod­analysföretaget Werlabs och eventbokningstjänsten Invajo.

Han snackar gärna om de företagen. Men det är tydligt att Starflow och de nya valutorna – rikskupongerna – är det som engagerar honom mest.

Det är nästan som förr i tiden. Apropå det är han på väg att starta en konsultverksamhet inom just kryptovalutor. Arbetsnamn: Icoin Medialab.

Det är revolution på gång. Igen.

Nu kommer det att bli lite komplicerat. Men det går inte riktigt att förstå varför det som Johan Staël von Holstein pratar om skulle kunna vara så revolutionerande, om man inte förstår rörmokeriet bakom.

Det kallas för blockkedjeteknik.

Allt började med att en person som stod bakom pseudonymen Satoshi Nakamoto publicerade en uppsats med titeln Bitcoin: A Peer-to-Peer Electronic Cash System.

Uppsatsen handlade om hur man skulle lösa the double-spend problem – alltså problemet med att en elektronisk sedel, till skillnad från fysiska papperspengar, gick att handla med två gånger.

När man i dag handlar med kort finns en mellanhand – en bank eller ett kreditkortsföretag – som garanterar att samma medel inte spenderas två gånger.

Men Satoshi Nakamotos lösning gick ut på att göra sig av med mellanhanden: alla transaktioner är synliga för alla i hela nätverket, som genom majoritetsbeslut godkänner dem.

Men blockkedjor handlar inte bara om bitcoin. Det var bara det första stora användningsområdet.

Teknologin bakom valutan har nu fått egna ben. Med hjälp av blockkedjetekniken kan logistikföretag spåra gods, företag, skriva smarta kontrakt utan hjälp av jurister och tillgångar ”tokeniseras” – i stället för att till exempel köpa fysiskt guld eller guldcertifikat kan privatpersoner köpa tokens av ett företag som lagrar fysiskt guld åt sina kunder.

Några grejer finns. Annat ligger fortfarande i framtiden. Men teknikens revolutionerande potential går redan att urskönja; i februari lanserade Venezuelas regering kryptovalutan petro – enligt tidskriften Time med hjälp av Ryssland – för att Ryssland skulle undkomma amerikanska sanktioner mot landet.

Att vara för tidig är inget som bekymrar Johan Staël von Holstein. Tvärtom. Han berättar gärna, med en besynnerlig stolthet, över sin dåliga tajming. För tidig med internet. För tidig med My Cube. För tidig med Letsbuyit. Han sålde till och med sitt hus i Verbier för tidigt; killen som köpte huset av honom sålde det vidare för det sexdubbla.

Med samma entusiasm berättar han om hur han för längesedan köpte en jäkla massa bitcoin, tyckte att det funkade dåligt, särskilt jämfört med hans egna ”cubes” och slarvade bort den ”plånbok” man förvarar dem i.

Det var ju jävligt korkat, nu i efterhand. Men det är konstigt, tycker han, att folk inte vill höra om hur han förlorat pengar. När han var rik kunde han ta en kvarts miljon för en föreläsning, men han kan ju så mycket mer nu.

Pengarna han investerar nu är inte hans egna, mer än till en liten del. Till hjälp har han miljardären Harald Mix, som har kallats ”svensk mästare” i att skapa framgångsrika private equity-bolag.

De två har känt varandra sedan slutet av 1990-talet. Tillsammans ska de nu försöka hitta ett halvdussin företag att investera i. Mix bidrar med pengarna. Holstein med sitt dealflow.

– Harald Mix, det är en riktig finansiär. Ingen trist bankster.

Men tillbaka till den inledande frågan: Varför behöver Starflow – som Johan Staël von Holstein, Harald Mix och Speed Ventures tillsammans äger 18 procent av – en egen valuta? Varför kan fansen, annonsörerna och kreatörerna inte bara betala varandra i gamla vanliga, hederliga dollar- eller eurosedlar?

Det finns egentligen många svar. Det viktigaste just nu är att det är enklare. Till skillnad från vid riskkapitalrundor, börsnoteringar, private placements och andra sätt att skaffa kapital till växande företag är en ICO – eller en ”token sale” som de också kallas – väldigt oreglerat. Och vem som helst kan vara med. En ”star” kostar en tretusenfemhundradels ether (en annan kryptovaluta) som i sin tur kostar några hundra dollar.

Och om vi leker med tanken att Starflow blir precis det som Johan Staël von Holstein tror: en ny, dominerande plattform på internet där allt från kändisar till vanliga människor så småningom ska kunna monetarisera sitt digitala värde, då blir den nya valutan blodomloppet; starcoin kommer att flöda mellan annonsörer, användare, kreatörer, konsumenter och kanske andra grupper som inte ens är tilltänkta än.

I ett sådant läge finns det klara fördelar med den egna valutan. Alla transaktionskostnader försvinner. Internationella betalningar går lika snabbt som när sedlar byter ägare i den fysiska världen. Användarna kan skriva smarta kontrakt mellan varandra, vilket gör att behovet av mellanhänder försvinner.

Men den största fördelen är ändå det som ingen har tänkt på än. Precis som i internets begynnelse, då ingen riktigt kunde förutsäga allt som gick att bygga ovanpå den nya tekniken, är blockkedjetekniken en bottenplatta som det går att stapla nya applikationer på.

– Det är framtiden. Det är därför det är viktigt att de har en kryptovaluta i företaget, säger Johan Staël von Holstein.

Andra företag verkar hålla med om att det här verkligen är framtiden. Dataföretaget IBM håller redan på att utveckla blockkedjor som Walmart kan använda för att spåra ursprunget till olika matvaror. Läkemedelsföretag experimenterar med samma idéer för att förhindra försäljning av falska läkemedel. Och banker försöker använda det för att förstärka säkerheten.

Men att använda tekniken för att få in pengar till ett företag är ändå en helt annan grej.

Det finns egentligen två olika typer av ICO:er. Den första bygger på ”equity tokens” – alltså kryptovalutor som representerar aktier eller obligationer. Det här kan bli stort om några år när startuper kan spara pengar på att kringgå riskkapitalfirmor eller banker. Men än så länge är det här för komplicerat för många företag; amerikanska Securities and Exchange Commission, motsvarigheten till svenska Finansinspektionen, har hintat att en ”equtiy token” borde lyda under samma regler som liknande värdepapper. Ytterst få startuper har de juridiska musklerna för att klara den efterlevnaden.

Därför utfärdar nästan alla företag ”utility tokens” – eller ”rikskuponger” som Johan Staël von Holstein kallar dem. Den som investerar i dem hoppas helt enkelt att priset på kupongerna kommer att stiga när företaget bakom blir större och större.

Som i fallet Starflow. Om vi fortsätter att leka med tanken om total världsdominans är det ganska troligt att efterfrågan på starcoin kommer att öka. Och eftersom penningmängden är begränsad – till 400 miljoner starcoin för att vara exakt – kommer värdet på valutan att stiga.

Det är onekligen ett innovativt sätt att dra in kapital till ett företag.

Men det finns ett litet problem till.

När en person köper aktier eller obligationer i ett företag kan allt gå åt helvete. Det kan det alltid. Men det finns i alla fall lagar och regler som hindrar ett företag från att fullständigt köra över små aktieägare.

Men det finns ingenting som hindrar Starflow från att byta valuta. Ingenting som hindrar dem från att – om säg tre år – slopa sina starcoin och i stället introducera ”suncoin”.

Det där gäller egentligen alla företag som har pågående ICO:er. När man går omkring på det där golvet i London och frågar de olika företagsledarna vad som gör att det inte kommer att ske, säger de alla samma sak:

– Förtroende.

– Tillit.

Därmed är vi tillbaka på ruta ett. För precis på samma sätt som den amerikanska dollarns värde beror på förtroendet för den amerikanska staten att driva in skatt från sina medborgare, så beror värdet på de nya valutorna på ett förtroende.

Det förtroende som 50-åringen i shorts talade om när han kallade Ben Bernanke ”agent för Satan” är samma förtroende som utfärdaren av en kryptovaluta nu ber om.

Det finns redan en sedelärande berättelse om ethereum – världens näst största kryptovaluta efter bitcoin.

Grejen med Ethereum är att det inte bara är en kryptovaluta. Det är också en plattform som man kan bygga applikationer ovanpå. Det har bland annat Starflow gjort.

För två år sedan, under 2016, försökte ett företag som kallade sig The Dao bygga ett automatiserat riskkapitalföretag med Ethereum som bas. Investerarna i företaget skulle fatta beslut genom smarta kontrakt.

Det var en nyskapande idé. Och många ville vara med. The Dao drog in över 1,2 miljarder kronor, i sin ICO. Men inom kort lyckades en hackare sno 50 miljoner dollar.

Det var inget fel med ethereum; säkerhetsmissen berodde på koden i The Dao. Men Ethereum-samfundet tvingades ändå fatta ett svårt beslut.

Skulle man ge tillbaka pengarna till det bestulna företaget?

Det var tekniskt möjligt. Allt som krävdes var att skriva en kod som flyttade de stulna pengarna till ett nytt kontrakt. Därifrån ­kunde The Dao få tillgång till dem igen.

Efter lång debatt röstade Ethereum-­användarna för att göra så. Men tanken med blockkedjan var ju att alla transaktioner skulle vara oföränderliga.

Det här beslutet bröt mot den principen.

Några av dem som vände sig mot majoritetsbeslutet bröt sig loss och skapade en egen kryptovaluta: ethereum classic. De två blockkedjorna är identiska fram till det block då koden skrevs om. Därefter är de två separata blockkedjor. Lite som med judendomen och kristendomen.

Vad historien visar är att även ett automatiserat, decentraliserat system till sist tvingas förlita sig på mänskligt omdöme.

Det handlar återigen om förtroende.

För tillfället sviktar förtroendet något. Priset på bitcoin toppade i december på över 19 000 dollar men har sedan dess fallit tillbaka till lite drygt 9 000 dollar. Och intresset för ICO:er har sjunkit i takt med det. I december 2017 investerades 1,67 miljarder dollar i olika ICO:er. Sedan dess har den totala summan sjunkit varje månad och var i mars bara 974 miljoner dollar.

Så Johan Staël von Holstein, som i hela sitt liv har varit för tidig med saker, kan nu ha kommit försent.

Är det en ny bubbla man ser långsamt pysa ut?

Kanske det, säger Johan Staël von Holstein.

Nu har det hunnit gå några veckor. Han sitter i jeansskjorta i solen på ett kaffeställe vid sitt älskade Stureplan.

– Men alla bubblor är positiva. Se bara på tulpanbubblan i Nederländerna. Alla bara skrattar åt det nu i efterhand, men det var ju en bra sak. Ingen tänker på det. Det skapade Amsterdambörsen som är världens äldsta börs. Och tulpanodlingar är den tredje största industrin i Holland och står för 80 procent av jordens tulpaner.

Det är omöjligt att tillbringa tid med Johan Staël von Holstein utan att komma in på Jan Stenbeck. Det dröjer inte många minuter innan han berättar om vilket skitland Sverige var innan Stenbeck kom hem. Självmorden. Inga restauranger. Allt som var kul kal­lades ”kontintentalt”.

– Han fick mig att förstå, helvete, det finns inga gränser.

Jan Stenbeck förändrade onekligen Sverige. Men hur förändrade han Johan Staël von Holstein?

Gav han sin epigon ett omöjligt krav på sig själv? Ett omöjligt krav att företagen han skapade inte bara skulle tjäna pengar, utan också förändra något i världen?

– Nej, det tycker jag inte. Jag tycker inte att jag skjuter för högt.

Det finns ändå något speciellt med sättet han pratar om sina företag i allmänhet, och om Starflow i synnerhet. När han talar om deras ICO talar han inte om vad företaget ska använda pengarna till, utan om att det här är ett sätt att få vanliga människor att kunna investera i onoterade bolag. Fick du vara med om att finansiera Skype? Nä, just det. Och när han säger att Starflow kommer att bli värt 250 miljarder dollar, är den pekuniära belöningen ändå inte lika stor som tillfredsställelsen av att ha krossat hatobjekten Google och Facebook.

Det är som att framtiden är viktigare än företagen som ska ta honom dit.

Och framtiden, om man ska tro honom, är kryptovalutor.

Om historien är en guide kommer Johan Staël von Holstein att få rätt.

Och om historien är en guide kommer han inte att tjäna pengar på det.

Text: Johan Anderberg Foto: Jörgen Appelgren