Om räntan inte stiger

Den låga ränta som vi nu har, är en extrem företeelse. Huvudscenariot var länge att ränteläget skulle normaliseras av en period med måttlig men stadig tillväxt. Mycket tyder nu på att detta scenario inte kommer att realiseras under de närmaste åren.

Tecknen på att konjunkturen är på väg att mattas av är allt flera. Följaktligen har vi också sett hur centralbanker med amerikanska Fed i spetsen har stoppat upp i sina tilltänkta räntehöjningsbanor. Om konjunkturavmattningen fortsätter kan centralbankernas styrräntor komma att sänkas i stället för att höjas, vilket innebär att vi har flera år av mycket låga räntor framför oss. Riksbankens styrränta tar sig kanske aldrig över nollstrecket i denna vända.

På kort eller medellång sikt är detta gynnsamt för ägare av villor och insatslägenheter. En av farorna med en normalisering av räntorna är ju att det skulle kunna leda till en fördubbling eller mer av lånekostnaderna för skuldsatta hushåll och företag. Om lågräntebilden i stället blir tydlig, kanske börserna trotsar konjunkturavmattningen och fastighetspriserna tar ytterligare ett steg upp.

I ett vidare perspektiv ger dock en lång period av räntor nära noll en instabil ekonomi som fungerar dåligt på viktiga områden.

När avkastningen på säkra investeringar ligger nära noll har pensionssystemen svårt att fungera. I ett system med en utlovad nivå på pensionerna måste premierna höjas. En avkastning på 1 procent i stället för 4 procent ger betydande skillnader i premiekrav för en given pensionsnivå. Detta märks redan tydligt i dagens ITP-system. Mekanismen är densamma för en privatperson som själv vill spara ihop till sin pension. Där är dock bundenheten till säkra placeringar inte lika påtaglig. Låga räntor och höga aktiekurser ger dock börsplaceringar en betydande fallhöjd som kan vara avskräckande i ett pensionssparande.

Fallhöjd är också något som kännetecknar bostadsmarknaden. Även den fungerar dåligt. De låga räntorna driver upp priser och skuldsättning. För att minska riskerna för långivare och hushåll har Finansinspektionen infört ett regelverk, som gör det mycket svårt för den som inte redan har ett kapital att skaffa sig en bostad. De låga räntorna gör också att det är svårt att spara sig till detta kapital, och i kombination med statliga regelverk skapar de sålunda en insider-outsider-situation på bostadsmarknaden. Något som i hög grad förstärks av hyresregleringen.

Både för den som vill spara till pension och den som vill spara till en bostad blir det lockande att göra mera riskfyllda placeringar. Detta blir då en del av en mer allmän jakt på avkastning, som kännetecknar en ekonomi med nära nollränta. En sådan jakt kan driva fram cykler med kraftiga uppgångar och krascher i vissa instrument eller på vissa marknader.

Det finns flera och kanske djupare problem med ett bestående ränteläge nära noll. Olyckligtvis kan vi i Sverige inte göra mycket mera än att hålla tummarna för att normaliseringsscenariot infrias.

Frågan om vi får en bestående låg ränta eller ej avgörs inte i Sverige. Utrymmet för Riksbanken att höja räntorna finns, men det är litet, och penningpolitiken kan inte på ett avgörande sätt påverka ränteläget i Sverige. Vad vi kan göra är att finna vägar för att anpassa oss till situationen.

Docent i nationalekonomi och tidigare chef för IFN, chefsekonom för SAF, Industriförbundet och Handelsbanken.

Skall Tariffmannen slå till igen?

Tump administrationen har under den senaste tiden blivit allt tydligare i sin avoghet mot sina europeiska allierade och emot EU. Snart kanske man går från ord till handling genom att införa kraftiga tullar på bilimporten från EU. Grunden förefaller vara lagd genom en ännu inte publicerad rapport från Wilbur Ross handelsdepartement där det verkar som slutsatsen är att importen av bilar från Europa är en säkerhetsrisk för USA. Hur reagerar en man som proklamerat sig själv som en ”Tariff Man” på en sådan rapport?