Oljebaronerna som investerar i solkraft

Oljemännen Ian Lundin och Ashley Heppenstall står plötsligt på solkramarnas sida. Affärsvärlden har besökt börsnoterade Etrions solcellspark i Japan.

Minibussen följde småvägarna ut på landsbygden. De bördiga gröna fälten bredde ut sig, prydligt och välordnat. Det regnade när styrelseledamöterna i solenergibolaget Etrion och deras japanska värdar kom fram till Komatsu, en stad på Japans västkust med 106 000 invånare.

– Var är solen? undrade någon längst bak i bussen. Styrelseledamöterna hade kommit på besök för att se bolagets senaste solcells-park.

– Vi är under uppbyggnad, solen kommer när vi är klara, just in time, skojade någon i det japanska teamet.

Stämningen i den lilla grupp som efter lunch hade rest från Tokyo var god. Styrelsemötet på morgonen hade gått fint. Etrions ordförande Ashley Heppenstall var nöjd med att det halvdussin projekt som bolaget hade i pipeline höll sig inom budget. Främsta huvudvärk var nu Kumamoto i södra Japan, ett projekt som dragit ut på tiden till följd av tvister om markrättigheter. Kumamoto skulle tillföra 45 MW och göra att Etrion uppfyllde målet om att bygga ut till 100 MW före årsskiftet. Nu skulle man inte nå dit, men vd Marco Northland hade lovat att Kumamoto skulle komma i gång inom tolv månader. Det var trots allt ett gott besked.

Ashley Heppenstall gillade att munhuggas med Marco, som var gruppens främste visionär när det gällde förnybar energi.

– Solenergin är bara lönsam på grund av subventioner, retades Ashley Heppenstall.

– Oljeindustrin är världens mest subventionerade bransch, kontrade Marco Northland.

Så där höll de på under resan.

Ashley Heppenstall började jobba åt familjen Lundin redan på pappa Adolfs tid. Adolf Lundin avled 2006. Heppenstall kom in i oljeindustrin från finansvärlden, och när Lundin Petroleum bildades tog Ashley över vd-jobbet 2002 från Ian Lundin, en av Lundin-sönerna, som i stället blev styrelseordförande. Numera känner de varandra utan och innan. Under 25 års tid har de jobbat ihop och ökat värdet på Lundin Petroleum från 15 miljoner dollar till dagens 7–8 miljarder dollar. Lundin Petroleum är numera Europas största oberoende oljebolag. Sedan bolaget 2010 hittade Johan Svedrup-fältet, ett ”elefant”-fält, alltså ett fält som beräknas ha mer än 500 miljoner fat, har Lundin Petroleums verksamhet helt koncentrerats till Norge.

Ashley Heppenstall pratar gärna och mycket, men han är snabbtänkt och efter lite huvudräkning kommer han ofta med kniviga frågor. Ian Lundin som satt på sätet bredvid i bussen, är mer tystlåten och tillbakadragen. Han låter folk prata till punkt och lyssnar mest. Som representant för huvudägaren, familjen Lundin, var det allt som oftast Ian Lundin som höll de artiga talen när de var ute. Han tackade folk för att de arbetade hårt, tackade för den goda japanska maten, och visade uppskattning för Etrions snabba framsteg. Ian Lundin gjorde det där bra, utan att bli alltför formell och ofta lite skämtsamt.

I Komatsu var bygget av bolagets fjärde japanska solcellspark i full gång. Komatsu ska ge en kapacitet på 13 MW när den kopplas in i början på nästa år.

Det absolut svåraste i folktäta Japan hade varit att komma över mark där det var tillåtet att bygga dessa anläggningar. I Komatsu hade Etrion gjort ett avtal med ortens golfklubb. Golfbanan krymptes från 27 till 18 hål och Etrion fick hyra resten av marken, vilket löste klubbens ekonomiska bekymmer.

– Egentligen är det ju synd att sätta upp solpaneler på en så grön och fin golfbana, tyckte Ashley Heppenstall som själv spelar golf. Ibland.

Utanför bussfönstret kunde styrelseledamöterna se hur solpaneler i långa rader monterades upp på kullarna. Rundturen gick i rekordfart, programmet för styrelsen var klockat på minuten. På ett ställe fick de kliva av och granska panelerna lite närmare. Alla solpaneler monterades i sydvästlig riktning för att få maximal solstrålning. Men solen skiner inte lika ofta i Japan som i Sydeuropa eller Mellanöstern, och just denna dag var det regnigt och lerigt. Styrelsen slapp följa säkerhetsrutinerna med skyddskläder, men fick inte heller promenera iväg upp på kullarna. Kanske var de japanska värdarna måna om att de inte skulle bli leriga om skorna.

Efter kärnkraftskatastrofen i Fukushima våren 2011 har Japans intresse för solenergi tagit ny fart. Japan hade tidigt satsat på småskalig solel från hustaken, men hade halkat efter när Kina började bygga billigare solpaneler och Tyskland införde kraftiga subventioner. Efter Fukushima tvingades man dock stänga ner hela det japanska kärnkraftsprogrammet med 50 reaktorer, och Japan blev kraftigt beroende av importerad naturgas och kol för att klara energiförsörjningen. Frågan är nu hur Japan ska frigöra sig från detta importberoende. Ska kärnkraften återstartas eller ska landet satsa stort på förnybart? Frågan diskuteras intensivt och var inte minst en viktig fråga i helgens nyval.

Våren 2012, ett år efter kärnkraftskatastrofen, började den japanska regeringen subventionera solenergin med så kallade feed-in-tariffs. Solelsproducenter kunde få kontrakt att sälja sin el till fasta priser under 20 år. De som var med från första början, april 2012, kunde sälja sin el för motsvarande 2,80 svenska kronor per kilowattimme. Därefter har tarifferna sjunkit till 1,90. Från 2018 införs auktioner där solelsbolagen får konkurrera om kontrakten. De som erbjuder sig att producera med lägst subvention får kontrakten.

Trots att elpriserna i Japan är höga – över en krona per kilowattimme jämfört med 25 öre i Sverige – blir subventionen antagligen fortsatt uppemot 100 procent. Regeringen har ett mycket ambitiöst program att fram till 2030 öka solelen till 7 procent av elproduktionen. Det är en rejäl mängd solel i ett land som i dag är världens tredje största energikonsument efter Kina och USA.

– Det ger oss en enorm potential, säger Ian Lundin.

– Vi var ute i precis rätt tid för att satsa på det här, och tajming är allt. Så var det också när Lundin Petroleum investerade i Norge, vi kom in i rätt tid.

Frågan är förstås om Lundin-gruppen nu står inför ett skifte över till förnybar energi. Är Lundinarna på väg att lämna oljan? Ian Lundin opponerar sig mot den beskrivningen.

– Vi ser det som en diversifiering av våra investeringar, säger han.

Ian Lundin säger att Etrion nu beslutat att koncentrera sig på Japan, där villkoren för solenergi är gynnsamma. Bolagets första solcellspark i Italien har sålts med vinst, medan solcellsparkerna i Chile, där man satsat 40 miljoner dollar, blivit ett misslyckande. Ian Lundin hoppas nu kunna sälja den verksamheten.

Att komma in på den japanska marknaden är dock inte lätt. Såväl storebror Lukas Lundin som Ashley Heppenstall var skeptiska.

– Jag var emot att vi skulle investera i Japan, säger Ashley Heppenstall.

– Vi hade negativa erfarenheter från japanska bolag i oljeindustrin. Såväl Lukas som jag var rädda för att det skulle bli för byråkratiskt och trögt.

***

Etrions vd Marco Northland och ordförande Ashley Heppenstall träffades i Genève 2008 där de hade barn på samma skola. Trots att det rådde oljeboom och oljepriset var på väg upp mot 140 dollar kom de överens om att starta Etrion. Familjen Lundin var med på satsningen.

– Det gäller att blicka lite framåt, säger Ian Lundin som förklaring till att de då, när det gick som bäst med oljeaffärerna, ändå gick in som huvudägare i ett solelsbolag. Familjen äger nu 25 procent av Etrion som bland annat är noterat på Stockholmsbörsen. Bolaget har ett börsvärde på cirka 600 miljoner kronor.

Marco Northland stod på sig. Han ville till Japan. Han hade haft tur och träffat en japan, Teruo Yamanaka, med starka band till Sverige. Yamanaka kom till Stockholm 1968 för att bygga upp Hitachis försäljningsorganisation. Vid den tiden var Hitachi -ledande tillverkare av tv-apparater och sålde den första transistorbaserade tv:n med stor framgång. Yamanaka stannade i Sverige ett tiotal år, hans barn lärde sig svenska och Yamanaka har sedan dess blivit något av en ambassadör för svenska företag i Japan. Nu öppnade han dörrarna för Etrion och såg till att Hitachi HighTechnologies blev bolagets partner.

– Samarbetet med Hitachi har varit avgörande, säger Marco Northland.

– Utan en stark lokal partner är det omöjligt att lyckas i Japan. Skepsisen mot utländska företag är stor.

Trots stora internationella framgångar för japansk industri är Japan på många sätt fortfarande ett slutet land. Yamanaka, som nu är 77 år, var med när Hitachi och andra japanska bolag på 1960-talet erövrade världsmarknaden. Han har också upplevt de senaste decenniernas ekonomiska tillbakagång och krisen i många av de japanska storbolagen. Bolagen blev övermodiga, konstaterar han. Men flera är nu på väg att repa sig, däribland Hitachi.

Hitachi är fortfarande ett av Japans största företag, även om omsättningen sedan 2015 har minskat från 88 till 82 miljarder dollar. Hitachi tillverkar allt från kärnkraftverk, i samarbete med GE, till hissar, snabbtåg, elektroniska styrsystem och mycket annat. Hitachi består av över 800 dotterbolag. På senare år har man också öppnat upp för externa samarbeten. Samarbetet med Etrion utgör bara en bråkdel av verksamheten, men ger ändå Hitachi möjlighet att pröva sina elektroniska system för solcellsparker. Dessutom kan det finnas intresse av att sälja utrustning till Lundins andra bolag. I Tokyo hade Etrionstyrelsen besökt Hitachi och diskuterat solenergi, men samtalet gick snart över till Hitachis gigantiska grävmaskiner för dagbrott inom gruvindustrin.

***

Det är första gången på 20 år som Ian Lundin besöker Japan. Han säger flinande att han nog besökte olika tempel den gången också, men han minns inte så noga. Så småningom skulle alla styrelseledamöter få sin beskärda del av Japans heliga tempel. I Kyoto hyrdes en buss med guide, som presenterade sig som Sunny. Det visade sig vara precis vad han var. Ständigt leende, nästan småskrattande, berättade han om gudarna som omgav dem.

– Det finns en Gud i allt, på toaletten också, försäkrade Sunny.

Han förklarade vilken storhet kejsaren är i Japan. Kejsarfamiljen har regerat i rakt nedstigande led i över tusen år, längst i världen. Sunny gick även in på zenbuddismen. Det gäller att leva i nuet, när man går på gatan ska man uppskatta det, när man gör business ska man gilla det. Resenärerna i bussen lyssnade artigt. Till en början. Ju längre dagen gick, desto mer tomgång gick Sunny på, och desto ivrigare knappade folk på sina mobiler.

– Det är första gången vi investerar i ett utvecklat industriland, där det snarare handlar om ny teknologi än om råvaror, säger Ian Lundin.

Förnybar energi från sol och vind stod inte högt i kurs hos oljeindustrin när han började i branschen. Men nu har även oljemannen Ian Lundin satsat på den ”gröna” energin. Vad skulle pappa Adolf ha sagt om det?

– Jag tror att han skulle ha varit positiv, säger Ian Lundin.

– Han tyckte alltid om att ha framförhållning och ville ligga före när det gällde nya teknologier. Dessutom måste vi ta oron för den globala uppvärmningen på allvar. Det är viktigt att vi gör vad vi kan för att minska koldioxidutsläppen.

I boken Sveriges mäktigaste familjer som släpptes i höstas säger Ian Lundins bror Lukas Lundin att en försäljning av Lundin Petroleum kan bli aktuell.

–  Allt är möjligt. Om vi får ett riktigt bra pris så kanske vi vill sälja Lundin Petroleum, om det är läge för det.

Att de skulle helt satsa på förnybar energi, tror dock inte Ian Lundin. Behovet av olja kommer att finnas kvar. Oljetillgångarna kommer att öka i värde framöver. Och den allmänna uppfattningen inom Lundin-gruppen är att världen nu står inför en ”ny cykel” med stigande oljepriser.

– Oljepriset har den senaste tiden legat runt 50 dollar fatet, men jag tror att det kommer att stiga och lägga sig mer permanent upp mot 60 dollar, säger Ian Lundin.

– Under korta perioder kan oljan mycket väl gå upp över 100 dollar igen.

Orsaken är bristen på nyinvesteringar inom oljesektorn sedan oljepriset rasade 2014. Den naturliga nedgången i alla oljefält gör att man ständigt måste investera i ny produktion för att antalet producerade fat inte ska minska. Men när investeringarna nu har uteblivit, resonerar Ian Lundin, kan det leda till att det 2025 mycket väl blir en oljebrist på 20 miljoner fat om dagen. Just nu är världens produktion av olja cirka 95 miljoner fat per dag.

– Det motsvarar mer än 20 Johan Svedrup, säger Ian Lundin.

Han känner sig trygg med att ha såväl billig oljeproduktion i Nordsjön som begynnande solelsaffärer i Japan. Även om oljepriset inte går upp kommer Lundingruppen att tjäna pengar. Det beror på att oljan från Johan Svedrup är billig att ta upp. Fältet, som är extremt stort och kommer att stå för en fjärdedel av Norges oljeproduktion, ligger relativt ytligt. De oljebolag som har det svårt i dag är bolag som gjort dyra investeringar i olja som ligger avlägset, exempelvis Antarktis, djupt under havet, Brasilien, eller som måste bearbetas och renas, som Kanadas oljesand.

Elektrifieringen kommer, men det blir en utdragen process, tror Ian Lundin. Därför är det bra att ha en fot i varje läger.

– Privatbilismen konsumerar i dag cirka 24 miljoner fat olja om dagen. Kanske kommer den siffran inte att stiga mer, men å andra sidan inte heller drastiskt sjunka. Av dagens 1,4 miljarder bilar är bara 2 miljoner elektriska fordon. Att bara ersätta en fjärdedel av dagens bilpark med elbilar kräver att flera hundra miljoner elbilar ska tillverkas. Hela bilindustrin måste ställa om. Det är inget som görs över en natt, det kommer att ta flera decennier.

Ian Lundin tror inte på prognosen att oljan på 2020-talet når ”peak demand” och att efterfrågan därefter kommer att sjunka så mycket att oljepriset rasar till 25 dollar fatet eller ännu lägre.

– Skulle oljepriset sjunka blir omställningen till elektriska fordon ännu svårare att göra, eftersom incitamenten att byta då minskar, säger han. Ett högre oljepris ger en smidigare övergång till fossilfri energi, tror Ian Lundin.

***

Från Komatsu tog styrelseledamöterna och deras värdar tåget. Shinkansen, de japanska snabbtågen byggda av Hitachi, imponerade på alla. Var tionde minut avgår shinkansen från Tokyo till andra städer runt om i Japan. Tyst, effektivt och absolut pålitligt. Här handlar förseningarna om sekunder, inte minuter.

Middagen på kvällen hölls på Tokanso Higashiyama, en mycket speciell restaurang dit endast utvalda gäster med kontakter kan komma. De ålderdomliga träbyggnaderna, säkert flera hundra år gamla, omgärdade en inre japansk trädgård med porlande springbrunnar och bonsaiträd. Alla fick ta av sig skorna och blev sedan placerade utefter ett långbord med låga stolar. Ian Lundin satte sig i mitten med Ashley Heppenstall på ena sidan och Teruo Yamanaka på den andra.

Mitt emot Ian Lundin placerades hedersgästen Atsushi Ueda, från Sumitomo Mitsui Trust Bank (ej att förväxla med Sumitomo Bank, en av Japans ”megabanker”). Han hade tagit shinkansen från Tokyo för att vara med på middagen.

– Jag är väldigt upptagen och måste tillbaka till Tokyo i kväll, men ni är vår högt uppskattade partner så jag reste hit, sa han och bugade sig.

Under middagen fick bankmannen från Sumitomo frågan om han trodde att Japan skulle återstarta kärnkraften igen. Atsushi Ueda svarade allvarligt att det japanska folket lidit mycket efter katastrofen i Fukushima. Men vad skulle de göra, Japan behöver energi.

Japans import av energi är ett stort problem för landet. En ny prisuppgång på olja skulle göra den japanska energiimporten dyrare och drabba den japanska ekonomin mycket hårt. Japan har redan en statsskuld i nivå med Greklands och en dubblering av energikostnaderna skulle den japanska ekonomin aldrig klara.

Stagnationen i ekonomin har pågått i flera decennier. Deflationen är ett spöke som fått många av Japans storföretag att redovisa fallande försäljningssiffror. Toyota exempelvis har minskat sin bilförsäljning i Japan från 2,5 miljoner på 1990-talet till 1,6 miljoner 2016. Japans premiärminister Shinzo Abe har introducerat ”abenomics”, men trots massiv skuldsättning går ekonomin trögt.

När Etrion etablerade sig i Japan och inledde samarbetet med Hitachi öppnades också möjligheter till bra bankförbindelser. Genom Hitaachi fick Etrion kontakt med Sumitomo Mitsui Trust Bank. Marco Northland berättar att man hittills finansierat alla sin japanska projekt hos Sumitomo Mitsui Trust Bank på mycket förmånliga villkor. Etrion har fått lån med 18 års löptid till en fast ränta på som bäst 1,7 procent. Det är betydligt bättre villkor än vad bolagets utländska konkurrenter kan räkna med. De lånar ofta i utländska banker.

Under middagen blev diskussionen med Atsushi Ueda alltmer intensiv. Parterna kom in på finansieringens mer tekniska detaljer och många hade svårt att hänga med. Bankmannen berättade att Sumitomo Trust hittills lånat ut ungefär 120 miljarder yen, 8,4 miljarder kronor, till förnybar energi. Etrion hade hittills lånat motsvarande 1,1 miljard kronor, men bankmannen sa att han kunde tänka sig att bolaget fick låna upp till 2,1 miljarder kronor. Där gick gränsen.

Efter en dryg timme såg Atsushi Ueda på klockan och ursäktade sig. Han måste ge sig iväg för att hinna med sista tåget till Tokyo. Bankmannen bugade sig igen och höll ihop handflatorna framför bröstet. Sedan reste han sig och gick.

När han gått började styrelseledamöterna diskutera vilka möjligheter som nu öppnades. Ian Lundin konstaterade nöjt att de i stort sett kunde fördubbla verksamheten i Japan med hjälp av denna finansiering. Ian Lundin hade tidigare förklarat hur gynnsamt det var att investera i Japan, eftersom de dels fick rejäla subventioner för elproduktionen och dessutom fick extremt billig finansiering. Verksamheten kunde därmed ge 10–15 procents avkastning på investerat kapital i en bransch som annars utmärks av ytterst låga marginaler. Producera och sälja är en sak, men med rätt belåning är halva jobbet gjort.

Kvinnor klädda i kimono kom in för att servera rätt efter rätt. De åt klassiska rätter som sashimi, lax och räkor, varm tofu i soyasås och japansk biff med magnolialöv.

Nästan förundrat konstaterade ledamöterna i Etrionstyrelsen hur billigt det var att låna pengar i detta land.

– Bankerna tycks heller inte vilja ha tillbaka de pengar de lånat, säger Ian.

– De har mycket hellre pengarna utlånade och får ränta även om det inte är mer än någon procent.

Alternativet för bankerna var sämre. Om de inte fick pengarna utlånade och måste placera dem hos centralbanken, fick de i stället betala en avgift, negativ ränta. Så fungerar det i dagens lågräntemiljö, inte bara i Japan. Trycket att få ut ”cheap money” var därför stort, vilket gav Etrion dessa gynnsamma möjligheter.

Hur lång tid det skulle ta för Etrion att fördubbla verksamheten var den stora frågan. Subventionerna kommer att krympa när ett auktionsförfarande införs. Solelsbolagen får då konkurrera med andra förnybara energikällor om kontrakten. Ödesfrågan för solindustrin är dock vilket inflytande kärnkraftsindustrin får. Kärnkraftslobbyn har fått med regeringen på att de facto sätta ett tak för den förnybara energin. Eftersom elnäten i flera regioner hålls reserverade för återstart av kärnkraften, anses kapacitetstaket redan nått, trots att det fortfarande finns utrymme. De regionala elbolagen har också tillåtelse att stänga av produktion från solcellsparker och vindkraftverk utan att kompensera dem, om de annars skulle tvingas dra ner produktionen i sina kolkraftverk eller naturgasanläggningar. Hittills har Etrion bara avtal med elbolag som inte kräver sådana klausuler. Men framöver blir det svårare. Å andra sidan finns en hel del tecken på att marknadskrafterna skulle reducera de regionala elbolagens makt. Apple och en del andra storföretag ställer numera krav på sina underleverantörer att endast använda förnybar energi. Om de japanska storföretagen följer efter, Ricoh har redan gjort det, så kan omsvängningen till förnybart gå fortare än många tror.

Att tuffa oljemän som Ian Lundin och Ashley Heppenstall nu står på solkramarnas sida mot de storskaliga energibolagen är onekligen en omsvängning. Den här kvällen var de väldigt nöjda och efter middagen fortsatte styrelsegänget till stadsdelen Higashiyama där Etrions japanske vd Toshihiro Awata ordnat ett besök på Gion Sakatas klubb. Där blev de serverade japansk whisky och fick se på två geishor som uppförde traditionell japansk dans. Flickorna i 20-årsåldern var hårt sminkade. I Kyoto lär det fortfarande finnas 200 verksamma geishor. Värdinnan Gion Sakata gav sig inte innan alla i styrelsen hade låtit sig fotograferas framför de två hårt sminkade flickorna. Det blev mycket skratt och flams. Men efteråt när de kom ut på gatan muttrade någon ändå om Japans ålderdomliga kvinnosyn. Ashley Heppenstall och Ian Lundin gick före och hoppade in i en taxi. Nu skulle de till hotellet och sova.

Av: Gunnar Lindstedt

Dela:

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.

Grundreglerna är:

  • Håll dig till ämnet
  • Håll en respektfull god ton

Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.

OBS: Ursprungsversionen av denna artikel publicerades på en äldre version av www.affarsvarlden.se. I april 2020 migrerades denna och tusentals andra artiklar över till Affärsvärldens nya sajt från en äldre sajt. I vissa fall har inte alla delar av vissa artiklar följt på med ett korrekt sätt. Det kan gälla viss formatering, tabeller eller rutor med tilläggsinfo. Om du märker att artikeln verkar sakna information får du gärna mejla till webbredaktion@affarsvarlden.se.