När makthavarna tar religionen till hjälp

Yogi Adityanath är en av världens märkligaste politiker. Nyligen utnämndes han till chefsminister i en av Indiens viktigaste provinser, Uttar Pradesh med 200 miljoner invånare, de flesta fattiga bönder på slätterna mellan floderna Ganges och Yamuna.

Det här området längst upp i Indien är klassisk mark eftersom det ligger på gränsen till övriga Asien. Här trängde sig perserna in i tidig historisk tid och här angrep de muslimska mogulerna på senmedeltiden och bildade ett stort rike. En del av medlemmarna från lägre hinduiska kast i städerna konverterade till ­islam för att kunna leva friare eller driva handel över gränserna. De spred islam österut, ända till Indonesien och Östafrika.

En femtedel av provinsens invånare är fortfarande muslimer. Deras förfäder följde inte med i den stora religiöst motiverade folkvandring som inträffade när nästa kolonialmakt, Storbritannien, drog sig tillbaka efter andra världskriget. De flesta muslimer vandrade till nuvarande Pakistan och Bangladesh. Indien delades med tiden i tre länder.

I Uttar Pradesh, fylld av gamla myter, gäller det att gå varsamt fram och inte riva upp gamla konflikter och sår i onödan. Indien har en lagstiftning för att hantera detta. Men den 45-årige munken Adityanath, i sin saffransfärgade dräkt, har alltid gjort precis tvärtom. Han är sedan flera decennier tillbaka ledare för det stora templet Goraknath, som för ovanlig­hetens skull leds av män ur den traditionella krigarklassen, inte av prästklassen brahminerna som är brukligt.

Vid minsta orolighet har han ryckt ut och förvärrat konflikten med eldande tal och insatser av sin unga hinduiska mobbargrupp. Sammandrabbningar, plundringar och dödsfall kantar hans karriär.

Av sina trogna betraktas han som en stark ledare som skipar rättvisa och säger hur saker verkligen ligger till. Att muslimer som äger de flesta slakterier tar död på landets heliga kor i hemlighet eller att de har en plan att våldta hinduiska flickor för att gifta sig med dem och fylla landet med sina ättlingar är några exempel på hans sanningar. Anhängarna hoppas på att deras ledare ska bygga ett nytt hinduiskt tempel åt Lord Shiri Ram på den plats där Babrimoskén låg. Den revs 1992 av en mobb som var fast övertygad om att Lord Ram, den mytiska sjunde inkarnationen av Lord Vishnu, hade fötts just där.

Välkommen till religionens värld, där man kan vara fast övertygad och stridslysten om nästan vad som helst. Vuxna lärda män kunde åtminstone tidigare råka i praktgräl när ­någon undrade om Jesu kött verkligen förtärs i nattvarden ­eller bara var en symbolisk brödbit. Grannar misstror varandra i Orienten för att de har olika uppfattningar kring hur Muhammeds dotterson Hussein dog år 680. Det är meningslöst att fortsätta exemplifiera, för det tar aldrig slut. Ingen ­religion går fri, knappt ens någon politisk ideologi.

Indien regeras i dag av sin fjortonde demokratiskt valde president Narendra Damodardas Modi. Han är övertygad nationalistisk hinduist, men också fast besluten att få fart på Indiens modernisering. Att han sätter landets mest hårdföre yogi som politiskt ansvarig för en viktig provins är därför illavarslande.

Hinduismen är världens mest geografiskt koncentrerade religion med 99 procent av sina troende i Sydasien, ungefär 900 miljoner totalt. Relationerna med både islam och buddhism är ansträngda. Men Indien har ändå varit religiöst öppet. Yoga och västerländsk medicin har kunnat korsbefruktas till en hälsorörelse över hela världen, till exempel.

I nationalismens och identitetspolitikens tid ökar kraven på renlärighet. Saudiarabien som medvetet exporterat en gammaldags fundamentalistisk version av sin religion genom att sända ut imamer och bygga moskéer har sått vind och skördat storm. Hinduismens renlärighet har utomlands hittills bara yttrat sig i kritik mot hur ogudaktigt yoga används.

De flesta länder utvecklade ett skråväsende när människor strävade efter att minska konkurrensen, hejda omvandlingen och öka tryggheten för sig själva. Bättre att ärva en trygg plats som bagare eller sophämtare, med blygsam lön, än att riskera att leva arbetslös. I Indien gick denna protektionistiska iver och trygghetsmani över styr när den successivt sammansmältes med religionen.

Samhället blev ännu mer skiktat än på andra håll. Prästerna och krigarna svarade både för de ädla egenskaperna och de viktiga uppgifterna. Vanliga människor tog hand om vardagsekonomin medan köpmännen och företagarna lämnades utanför systemet. Inte att förundra sig över att en del konverterade till islam.

Lägst stod de utstötta, utan några rättigheter alls.

När hinduismen åter ryckte fram och tryckte ut sin ­dotterreligion buddhismen ur landet, blev kastsystemet själva grundvalen för samhället. Taburegler gjorde umgänget mellan de olika grupperna problematiskt. Man kunde varken äta eller samspråka med vem som helst, långt mindre gifta sig över gränserna. En medlem av den högsta kasten som råkade komma nära en kastlös behövde till och med rena sig med olika ritualer.

Därför präglas Indiens politik av identitets­politik, många partier är specialiserade på små väljargruppers intressen. Ett av problemen med detta är att den riktigt stora gruppen kvinnor hamnat på tvären i politiken. Bara drygt en fjärdedel av Indiens kvinnor finns i ekonomin utanför hemmen, och en stor andel fattiga kvinnor får inte ens lämna hemmets vrå utan tillåtelse från släktingar. Hälften av alla kvinnor uppger att det är vanligt att maken använder våld. Att kvinnor som rör sig ute på kvällen ­löper stor risk att våldtas, har att göra med synen att de utmanar ordningen genom att lämna sina beskärda platser.

Indien har väldiga arbetskraftsreserver och en väl ­utbildad elit. Högt utbildade indier utomlands styr både stora familjeföretag och är anställda som företagsledare. Om femtio år kommer Indien sannolikt att ha en helt annan plats i världsekonomin än i dag.

Men politiska extremister som Yogi Adityanath kommer att göra den modernisering och öppenhet som krävs för ­detta svårare och mer konfliktfylld att förverkliga.

I det här kapitlet sätts religionen i förgrunden, men det fokuseras medvetet inte på muslimsk terrorism. Den är ju redan så omskriven och välkänd. Det vore naivt och vårdslöst att se islams bokstavstrogna som den enda källan till religiös terrorism. I snart sagt varje religion, även den fredliga buddhismen, finns exempel på terrorhandlingar och ständiga utrensningar. Läror och filosofier som predikar den enda vägen hamnar ofta i händerna på radikala förkunnare. Extremism kan förstås också vara politisk, som i 1920-talets Europa eller i 1970-talets Tyskland och Italien. Men just när detta skrivs framstår de riktigt gamla troslärorna som aggressivar­­e än de medelålders.

På 1960-talet var Sverige en arena för kulturradikalism. I tv-debatter angreps religionerna öppet, särskilt den egna. I tidningar och böcker förklarades ideologierna vara döda. Kanske uppstod ett trosmässigt vakuum eftersom så många intellektuella snart hyllade ett av historiens största tros­projekt, kulturrevolutionen i Kina, där tonåringar med en ­liten förnumstigt skriven Maos lilla röda i handen skickades ut för att rensa bort alla konkurrerande tankar, som ofta fanns hos människor med glasögon.

Kulturrevolutionerna misslyckades. Ett halvt sekel senare tror de flesta människor i världen fortfarande på gamla religioner. Så här ser läget ut för de andra religionerna:

Kristendomen har närmare 2,4 miljarder människor i sina led, varav de flesta är katoliker. Den två tusen år gamla ­romerskkatolska kyrkan är världens största religiösa organisation med sin starkaste bas i Latinamerika och Sydeuropa. Men den är under tillbakagång på grund av sin konservatism när det gäller samlevnadsfrågor. Den nye påven Franciscus, som kommer från Argentina, framstår som tolerantare och mer till vänster i de flesta politiska frågor. Men när det gäller samlevnadsfrågor är han snarare som USA:s kristna höger. I praktiken har kyrkan blivit tillflyktsort för många sexuellt avvikande eftersom kyrkans tjänare måste vara ogifta. Kyrkan lever med en paradox. Även påve Franciscus tycks tro att den paradoxen är ofrånkomlig.

Kusinen, den grekiskortodoxa kyrkan, är mycket mindre, efter islams framgångar under senmedeltiden. Ryssland blev inte kristet förrän vikingaättligen och stor­fursten Vladimir i Kiev­riket gifte sig med en dotter till kejsaren i Östrom för tusen år sedan. Den ryska varianten som blev underställd tsaren har återupplivats av Vladimir Putin, som en del i hans maktbyggande. Det är en reaktionär organisation som präglats av feodaltiden och härdats ytterligare av det 70-åriga kommunistiska experimentet.

I Nordeuropa, USA och Oceanien finns det många protestantiska kristna kyrkor och sekter. Bibeln, som speglar Orientens trosföreställningar under tusentals år, har utrymme för otaliga tolkningar. Många lekmän har gjort sin läsning av dokumentet till en ny lära. De missionerande evangeliska kyrkorna från USA har i dag framgångar i Latinamerika och Afrika. De uppmuntrar entreprenörskap, men också hårda lagar mot homosexuella och preventivmedel, i länder som Uganda. Amerikanska nybildningar som mormoner och Jehovas vittnen, små men expansiva, accepteras knappast som kristna av de andra.

Islam har kanske 1,5 miljarder troende och är den dominerande religionen i Mellanöstern, i norra Afrika och Centralasien och är världens jämnast spridda religion. Den speglar därför också världens mångfald. Den snabba framgången runt år 700 berodde på att Centralasien präglades av ­sviterna från klimatstörningar. Färre människor levde utspritt i klaner och småriken och de traditionella imperierna hade försvagats. Profeten Muhammed utvecklade ett verktyg för civilisationer med sin korta lättlästa Koran, som blev läsebok, språklikriktare och lagbok i ett. Och religionen krävde att en man, hög som låg, rik som fattig, skulle förena sig med andra i ansträngande ödmjuka ritualer för en enda högre makt. Att kvinnorna hölls utanför var det normala i alla ­religioner. Problemet med det effektiva verktyget var att det blev heligt så att det inte lätt kunde ändras.

Sunnimuslimerna är i stor majoritet, utom i ett shiamuslimskt bälte från Iran och Irak ned mot Libanon. Sufi är en tredje huvudinriktning. Det finns dessutom en alewitisk utbrytargrupp från shiasekten som lever farligt i Mellanöstern.

Buddhismen har cirka 360 miljoner anhängare, de flesta boende i Thailand, Laos, Kambodja och Myanmar. Här pågår en förföljelse av muslimska minoriteter på flera håll och predikanter av samma sort som den nämnde Adityanath är uppskattade av många. Det finns många former av buddhism, varav zenbuddhism haft en viss framgång i västländerna. Men det rör sig inte om mer än någon eller några miljoner som konverterat.

Judendomen räknar ungefär 15 miljoner i hela världen, men alla dessa är inte troende. Den mest tunt spridda ­religionen i världen. Detta är ju moderreligionen till en rad andra, från kristendom och islam till orientaliska och nord­afrikanska kyrkor. Judarna missionerar inte och det är krångligt att bli antagen för den som inte föds in i gemenskapen. Läran har formats under flera perioder då trosbröder vistats utomlands i utanförskap och förföljelse. Extremnationalistiska och bokstavstroende judar är mycket problematiska i Mellanöstern­s mönster av konflikter.

Persiska religioner med bahai i spetsen har bara några miljoner anhängare, och lever farligt i Mellanöstern. De har ännu längre historiska rötter och har influerat fler av de nämnda ­religionerna, från Orienten till Indien, än någon annan.

I Sydostasien har filosofen Kungfutses auktoritära och feodalt influerade lära haft en stark ställning, som tidvis närmat sig religionens form, under lika lång tid som buddhismen. Kommunisterna i Kina utrotade läran på 1950-talet med hårda medel, och under kulturrevolutionen förstördes tusentals dokument och artefakter av trosvissa tonåringar från röda gardet. Men i dag har regimen släppt in läran igen som ett medel att legitimera partiets ärvda makt, en sorts nyfeodalism. Dagens Kina missionerar aktivt med dessa synsätt i särskilda institut för kinesiska kulturer och språk utomlands.

I Japan, som för tusen år sedan tog intryck av Kina, reformerades år 1868 den gamla naturreligionen shinto till statsreligion i samband med att det gamla kejsarriket restaurerades efter preussisk förebild. Men japanerna framstår ändå, tillsammans med svenskar, som världens mest ateistiska folk.

Bara 15–20 procent av världens befolkning återstår när alla olika läror fått sitt. I Europa ser sig en femtedel som ateister och i Nordamerika en tiondel. Asien har fler, men bara om man räknar bort Kungfutse.

Skäl att oroa sig? En ytterst liten del av alla religiösa sekter, räknat i antal anhängare, kan karaktäriseras som fanatiska eller bokstavstrogna. Alla riktigt stora religioner har reaktionära och fundamentalistiska avläggare och egna exempel på terrordåd. Inte bara islam, som helt dominerat nyhetsrapporteringen de senaste decennierna.

För den som dras till fanatiska idéer står ofta någon i vägen för en bättre värld, som juden, muslimen, den uppstudsiga kvinnan, kapitalisten, kommunisten eller fascisten. ­Fanatismen är kompromisslös och utan humor. Fanatikern har svar på alla frågor och vet alla andras bästa, även om de först måste göra stora uppoffringar. Fanatismen frodas ­lättast i miljöer av förtryck och hopplöshet där inte ens vanligtvis balanserade människor orkar hålla emot. Och förvånansvärt många fanatiker är akademiker, särskilt med teknisk utbildning, visar den magra statistik som finns.

Kanske blir det ännu lättare att stänga öron och ögon i en medievärld som allt mer erbjuder skräddarsydda nyhetsmiljöer för varje individ, men detta är inte säkert. Debatten kan ta nya former och utrymmen, när behovet framstår klarare. Andelen fanatiker i världen är ju ändå betydligt mindre i dag än tidigare i historien. Och i de mest religiösa länderna dominerar ungdomsgenerationen, den som är extremt uppkopplad till internet och trots allt har tillgång även till annan information.

Det tycks vara så att moderna samhällen visserligen trycker ned intresset för religionens olika påbud hos majoriteten, men att strävan till självförverkligande samtidigt öppnar nyfikenheten för religiösa upplevelser. Till religionernas attraktion hör löften om en bättre tillvaro efter döden, inte ens Silicon Valleys utopiska filosofer vågar ­utlova något sådant. Det religiösa framstår i ett modernt samhälle som ett smörgåsbord av olika avslappningsstrategier och andliga upplevelser, snarare än det tidigare från makthavare föreskrivna handlingsutrymmet. I den formen slutar nog religion att vara ett samhällsproblem.

Moderna evolutionspsykologer har svårt att förkasta själva fenomenet, eftersom religiösa människor ofta visar sig ha bättre hälsa och uppskattning av livet. Den mystiska sidan av religionen har utvecklats evolutionärt, för att svara mot ett trygghetsbehov. Därför kommer nog aldrig en majoritet av människorna att bli ateister. Med många olika perspektiv och åsikter förblir den mänskliga kulturen kreativ och robust, med alltför ensidiga perspektiv blir den lättare initiativlös och skör.

Det riktigt farliga med religioner är inte när de är så många, utan när de är färre och nära allierade med politiska maktgrupper.

Av: Ronald Fagerfjäll

Läs kapitel 5 – Anglosaxarna slits mellan olika världar här.

Lagar huggna i sten

Hammurabis lagar, en gammalbabylonisk lagsamling, sammanställdes efter 1790 fvt och byggde på en redan lång utveckling av rättskipningen i Mesopotamien. Delar av de lagar och föreskrifter som långt senare tecknades ned i hebréernas berättelse Tanahk (ungefär Gamla testamentet i den kristna Bibeln) stämmer nästan ordagrant med de tidigare lagarna.

Kristna kyrkans Tio guds bud är hårda bud, fossil från den perioden då boskapsfolken behövde skapa ordning i kaos. ”Ty jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig men visar godhet mot tusenden när man älskar mig och håller mina bud”, heter det i första budet.

I tionde budet sägs: ��Du skall inte ha begär till din nästas hustru eller hans slav eller hans slavinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa.”

Guden och härskaren framstod alltså för sitt boskapsfolk som en svartsjuk och humorbefriad överhet som absolut inte fick ha några konkurrenter eller ens skämtas om. De mest förfärliga straff väntade den som vågade vara uppstudsig på minsta sätt. Ägande­rätten var central. Ingen man fick ens längta efter det som tillhörde någon annan man. Och hustrun sågs alltså som en del av mannens egendom.

Lagar som huggs i sten och tillskrivs högre makter tar lång tid att ändra på.