Grönt och hajpat – men hög risk

Climeon vill bli världens främsta klimatproblemlösare. För en startup är denna agera innan det är för sent-inställning angelägen, då den riktar uppmärksamhet mot vår tids största utmaning: människans tappade kontroll över sin växande miljöförstöring och klimatpåverkan. I tider av kli­mat­ångest förvånar det därmed inte att Climeons ambitioner drog in dryga 220 miljoner kronor i en kraftigt övertecknad First North-listning för knappt ett år sedan. Teckningskursen var 31 kronor och på analyskursen 75,55 kronor står aktien nu nära 140 procent högre.

– En sådan här grej kan göra att du blir rik, men vad är värdet av det om du inte kan sova gott på natten? I bolaget pratar vi väldigt mycket om vår värdering att göra gott, säger medgrundaren och vd:n Thomas Öström till Affärsvärlden.

Innan miljöteknikresan var Öström teknikutvecklingschef för Mycronics laserritare. Från affärsresor tog han intryck av miljöförstöring och började från år 2006 rikta sin ingenjörsbakgrund alltmer mot att på fritiden studera samt blogga kring förnybar energi. Osannolikt nog var Öströms dåvarande granne den tillika miljöbekymrade Joachim Karthäuser, vars bakgrund som kemidoktor gjorde honom till perfekt uppfinningspartner. Tillsammans grundade de Climeon tidigt 2011.

Inriktningen från start var värmeenergi, eller termisk energi, ett förnybart energiområde som inte fått i närheten lika stora investeringar som sol och vind. Climeon vill åt två underexploaterade och gigantiska värmeenergikällor: dels geotermi, den stabila värmekraft som bildas i jordens inre och färdas ut i jordskorpan, och dels industriell spillvärme, från processer och motorer inom tillverkning och transporter.

Climeon Heat Power är en modifierad så kallad ORC (Organic Rankine Cycle), en ångkraftsteknik för att utvinna elektricitet ur värme som kommersiellt visat sig fungera vid medelhöga temperaturer (120–300° C). Heat Power består av en värmeväxlare som innesluter en ”arbetsvätska”. I ena ändan av systemet tas värme in och kokar vätskan till en trycksatt gas. Gasen passerar en turbin, som genererar el, och kyls sedan till vätska igen i systemets andra ända, pumpas tillbaka och så upprepas cykeln. Den påstådda nyckeln är Heat Powers vakuumlika lågtrycksförhållanden, medan traditionell ORC kräver högt tryck. Maskinen kräver härigenom mindre stålmaterial och lättare komponenter, vilket ger lägre kostnad.

Climeons viktigaste påstående är att systemet uppkopplat mot en värmekälla med den i sammanhanget låga temperaturen 90° C levererar ”minst 10 procent” i nettoverkningsgrad. Då brädar Heat Power vanligt förekommande ORC-system i lågtemperatursegmentet, under 120° C. Climeon säger sig vara ensamma om en teknik som löst lågvärmeenergins heliga graal.

Climeon hänvisar till sitt samarbete med KTH, Tekniska högskolan i Stockholm, med utveckling och tester inne på det prestigeladdade lärosätets energitekniklabb. Att KTH-formuleringarna stannar vid vaga associationer har kanske sina skäl. Juridiska friskrivningar fanns redan i prospektet, där det heter att Heat Powers huvudkomponenter är ”internt utvecklade och grundar sig enbart på intern kompetens”.

Climeon har aldrig formellt forskat ihop med KTH. Energiteknikprofessor Per Lundqvist, som varit bolagets huvudkontakt på KTH, uppger för Affärsvärlden att samarbetet bestått av att Climeon hyrt lokal och testlabb på KTH. Därutöver har Lundqvist upplevt bolaget som professionella i teknikdiskussioner men att Climeon velat tala om sina framgångar i ”mer kvalitativa termer” än via data. Climeon förtydligar att KTH-tiden rörde prototyputveckling på upp till 3 kilowatts (kW) effekt.

Enligt Climeon var det testresultaten i KTH:s labb som motiverade en uppskalning till ett 100 kW-system. Den större anläggningen uppförde bolaget i Norrköping, utanför KTH-miljön. Norrköping-maskinen påstås sedan ha nått den verkningsgrad som är avgörande för affärerna med dagens Heat Power-moduler, som ligger på 150 kW styck. Professor Lundqvist har inte forskat på Climeons maskin. Det har inte heller den KTH-forskare vars forskningsrapport Climeon använder som huvudreferens kring sin överlägsna verkningsgrad mot andra ORC:er.

Prestandan är därmed overifierad, utanför en mindre krets partner kring bolagets ursprungliga affär inom spillvärme från fartygsmotorer. Första partnern Viking Line intygade här redan i pilotfas om stora bränslebesparingar och lade skarp order. Skarp order följde sedan från kryssningsbolaget Virgin Voyages varv Fincantieri, och då ska maskinen även ha certifierats för höga branschkrav av Lloyd’s Register. Danska Mærsk var näst på tur med pilotorder.

Hade Climeon hållit sig till sin sjöaffär så ser Affärsvärlden ett långsiktigt lovande nischcase, med sjunkande risk om systemets barnsjukdomar hade avhjälpts i en småskalig produktion.

Problemet är bara att det är stora visioner kring den hittills aldrig driftsatta geotermiaffären som börsbolaget investerat sin framtid i, och har över 90 procent av orderboken inom. Och även om den omogna tekniken är optimal för geotermi så bygger affärerna här hittills på ett udda finansieringsupplägg.

Climeons geotermi-affärer på Island, i USA, Tyskland och Japan bygger på att kunder betalar via Baseload Capital. Undantaget är Kanada, vars energimyndighet betalat för en pilotinstallation. Finansieringsbolaget Baseload grundades nyligen av Climeons tre storägare LMK, Gullspång Invest och Blue tillsammans med Climeon. Climeon investerade själva 19,9 miljoner kronor för 19,9 procents ägande, eller precis under den 20-procentiga intressebolagsgräns där Climeon hade fått väsentligt inflytande över Baseload. På Island, som står för majoriteten av orderboken, och i Japan, som har störst vinstpotential, enligt Climeon, handlar det även om att Baseload deläger de nystartade lokala operatörer som köper in Heat Power från Climeon.

Baseload Capital avböjer Affärsvärldens frågor kring finansieringsupplägg för Climeons geotermiaffär. Climeon hänvisar till Baseload.

Skuldfria börsvärdet (EV) är nu uppe i över 3 miljarder kronor. Affären är ännu så pass omogen, särskilt inom geotermin, att det är för tidigt att beakta Climeons långtidsmål. Vad som däremot bör beaktas är det lock-up-åtagande som hindrar ledning och styrelse från att sälja aktier tills nu i oktober. Lackmus-testet för hur i synnerhet grundarduon Öström och Karthäuser, med tillsammans tredjedel av aktiekapitalet, ser på framtiden blir om de säljer aktier när de har möjlighet.

Värmeenergins potential kan skapa enorma vinster åt bolagen som lyckas ta marknadsledning via ny, bra teknik. Climeon framstår dock som en hajpad startup med väldesignade löften. Att därtill tillsammans med utvalda storägare finansiera sitt eget orderflöde säger mycket om den låga mognadsgraden inom geotermi och riskerar bränna andra aktieägare vid bakslag.

Konservativa investerare inväntar ett mer transparent och moget Climeon som går att räkna på. Affärsvärlden råder att sälja aktien på ett års sikt. Är det här så bra som det låter så förtjänar Climeon en ny chans när osäkerhetsmolnen skingrats kring de lovvärda ambitionerna.