Forna favoritfabriken

“Det övergripande målet för omfattande och fördjupade reformer är att förbättra och utveckla det socialistiska systemet med kinesiska kännetecken. Vi har genomfört reformer på ett systematiskt, holistiskt och koordinerat sätt och fokuserat vår ansträngning på storskalig institutionell innovation med syfte att öka folkets välmående och trygghet. Vi har introducerat fler än 1600 reforminitiativ.”

En del skulle säkert vid första anblick kalla ovanstående ord för bombastiska. Troligen skulle de heller inte bli så överraskade när de fick veta att utläggningen härstammar från Xi Jinping, Kinas president, det kinesiska kommunistpartiets generalsekreterare sedan 2012 och av den amerikanska affärstidningen Forbes utsedd till världens mäktigaste person under 2018. Citatet är hämtat från det drygt 1,5 timme långa tal som han höll den 18 december förra året inför en flitigt applåderande åhörarskara i Folkets stora hall, sammanträdesplatsen för den nationella folkkongressen och lokaliserat vid Himmelska fridens torg i huvudstaden Peking.

Datumet var inte valt av en slump. Jubileumstalet ville också uppmärksamma att det var på dagen 40 år sedan Kina påbörjade en historisk kursändring mot en mer öppen, företagsvänlig och marknadsorienterad ekonomisk politik, då under politikern Deng Xiaopings (1904–1997) ledning.

Reformerna inleddes två år efter den tidigare diktatorn Mao Zedongs bortgång, under vars hårdnackade styre nationen bland annat hade genomlidit kulturrevolutionen. Sedan dess har det ur människorättsperspektiv ständigt kritiserade landet, som har runt 1,4 miljarder invånare, expanderat bruttonationalprodukten med i snitt nästan 10 procent per år, enligt siffror från Världsbanken. Det är inget pjåkigt tempo. De senaste åren har tillväxten visserligen stannat av men är fortfarande på höga nivåer i global jämförelse. I fjol växte Kinas BNP med 6,6 procent, vilket är den lägsta siffran för landet sedan 1990. Som jämförelse landade förra årets BNP-tillväxt för Tyskland, som är Europeiska unionens mest tongivande ekonomi, på långt mer blygsamma 1,5 procent.

Lågkostnadstillverkning av arbetsintensiva produkter har varit en av de bidragande orsakerna till den kinesiska ekonomins framfart de senaste årtiondena. Men mycket talar för att ”världens fabriksgolv” nu har klivit in i ett nytt skede. Det framgår om inte annat av den kinesiska regeringens omdiskuterade mastodontprojekt Made in China 2025. Genom industriutvecklingsplanen, som lanserades 2015, ska landet avancera från ett lågkostnadsproduktionscentrum till en ledande position inom ett tiotal högteknologiska områden som elbilar, biomedicin och robotisering.

En annan indikation på att den kinesiska ekonomin är i omvandling och avlägsnar sig från ”världens lågkostnadsfabrik”-positionen är den stigande löneutvecklingen i landet. Enligt siffror från marknadsundersökningsbolaget Euromonitor International låg den genomsnittliga lönen för en kinesisk fabriksarbetare under 2016 på 3,6 amerikanska dollar i timmen, vilket är 64 procent högre än 2011. Och lönerna har fortsatt uppåt. En rapport från the International Labour Organization, ILO, The Global Wage Report 2018/2019, som släpptes i november 2018, visar att löneökningarna i stora delar av Europa och USA gått ner, medan lönerna i Sydostasien, i synnerhet i Kina, har stigit kraftigt. Bland G20-ekonomiernas löneökningar sticker Kinas ut.

Samtidigt som Kina skiftar fokus mot mer avancerad och högteknologisk produktion, och samtidigt som lönerna stiger, försöker andra länder knipa positionen som globalt nav för lågkostnadstillverkning. I rapporten Global Manufacturing Competitiveness Index 2016 från konsultbolaget Deloitte, i vilken Kina rankas som den konkurrenskraftigaste tillverkningsekonomin före exempelvis USA och Tyskland, nämns att länder som Indonesien och Vietnam – ännu med lägre lönenivåer än Kina – nu strävar efter att bli ”nästa Kina”.

Hur påverkar då den kinesiska löneutvecklingen de svenska företag som redan har produktion i eller ska flytta tillverkning till landet? Affärsvärlden har ställt frågan till ett par forskare. Anna Fredriksson, docent vid Linköpings universitet och forskare i logistik, säger att det har funnits och fortfarande finns främst två skäl till att bolag placerar fabriker utomlands. Antingen är det för att dra nytta av kostnadsfördelar vid tillverkningen, vilket innebär att produkterna ofta sedan exporteras till kunder runt om i världen. Eller så är det för att få närhet till kunderna på en attraktiv marknad, vilket vanligen innebär att produkterna avyttras i närområdet. Under 1990- och fram till i mitten på 2000-talet var det framför allt de låga lönerna som lockade de svenska företagen till att öppna fabriker i Kina. De tillverkade produkterna skeppades sedan tillbaka till kunder i exempelvis Europa eller USA. Så är inte längre fallet.

– Det är åtminstone inte enbart lönekostnaderna som är drivkraften numera. Textilindustrin är ett bra exempel. Den flyttar inte längre till Kina utan vänder sig mot andra tillverkningsmarknader som Bangladesh och Etiopien, säger hon.

Anna Fredriksson menar att de svenska bolag som av kostnadsskäl vill etablera produktion i Kina och frakta prylarna till andra världsdelar i hög grad redan har ”missat tåget”. Det beror helt enkelt på att europeiska och kinesiska löner har närmat sig varandra, i synnerhet om man betraktar utvecklingen i östra Kina, exempelvis megastaden Shanghai i Yangtzeflodens delta. Enligt en artikel i Forbes har medianmånadslönen i storstäder som Shenzhen, Peking eller just Shanghai passerat medianlönen i Kroatien, som 2013 valdes in i Europeiska unionen. Konsekvensen blir att företag som enbart vill hitta lönekostnadsfördelar vid produktion i Kina i stället måste flytta sig inåt landet, varefter logistikkedjan blir komplicerad och kostsam.

– De senaste tio åren har företag som har etablerat tillverkning i Kina gjort det främst för att de vill sälja på den kinesiska marknaden. Vid stigande löner har dessa företag det enklare än de som producerar i Kina för att sedan exportera, säger hon och tillägger:

– Jag tror att företag också har lärt sig att det senare upplägget inte nödvändigtvis blir billigare i slutändan, trots lägre löner. Om varorna ska fraktas till exempelvis USA förlorar man flexibilitet i produktionen samtidigt som ledtider och lager binder kapital.

Studien Hemtagning av produktion, som gjordes 2015 av bland andra Jan Olhager, professor i strategisk produktionslogistik vid Lunds universitet, ger en bild av varför svenska företag i allmänhet flyttar ut eller plockar hem tillverkning. Den bygger på en enkätundersökning med 373 svenska företag med fler än 50 anställda, och visar att skälen till hemtagning av produktion (re­shoring) till exempel är kvalitetsaspekter, ledtider och flexibilitet. För utflyttning är drivkrafterna, som tidigare nämnts, främst löner och närhet till marknader.

– Marknadstillgång är drivkraften för att etablera sig i Kina. Lönekostnadsfördelen blir mindre för varje år om man tar hänsyn till transportkostnader och ibland även kvalitet. Därför ser vi till exempel amerikanska företag som flyttar hem, säger Jan Olhager.

Per Hilletofth, professor i logistik vid Jönköpings tekniska högskola, är inne på samma linje. Det finns fortfarande löneskillnader mellan Kina och europeiska länder, men i och med att lönenivåerna stadigt närmar sig varandra blir det svårare att absorbera kringkostnaderna som vanligtvis uppstår när bolag tillverkar produkter i Kina och sedan exporterar dem globalt.

Snarare ser han att det i stället pågår en trend mot en mer regionaliserad produktion, det vill säga att företag vill ha en smidig effektiv tillverknings- och försörjningslösning för varje marknad. De företag som bara vill komma åt något lägre lönekostnader väljer i dag östeuropeiska snarare än asiatiska länder, för att på det viset ha närheten till den viktiga Europamarknaden, menar han.

– Upplägget med att placera produktion i Kina för export runt om i världen förekommer fortfarande, men är i många fall svårmotiverat. Lägre lönenivåer måste ställas mot bland annat högre transport- och lagerkostnader än vad som hade varit fallet vid mer lokal produktion. Dessutom blir det då svårare att svara mot differentierade kundbehov på marknaden, vilket blir alltmer viktigt.

Det finns i dag en uppsjö svenska industribolag som har tillverkning på plats i Kina. Alfa Laval, som producerar pumpar, ventiler, värmeväxlare och separatorer, hade 2008 närmare 950 anställda i landet. Det motsvarade då drygt 8 procent av personalstyrkan. Nästan tio år senare, 2017, finns över 17 procent av bolagets 16 500 anställda i det asiatiska landet. Därmed är Alfa Laval ett mer kinesiskt än svenskt företag, åtminstone om man ser till den procentuella andelen av personalstyrkan. Drygt 12,5 procent av de anställda var 2017 lokaliserade i Sverige, vilket kan jämföras med över 19 procent 2008.

Joakim Vilson, chef för Global Sales & Service på Alfa Laval, säger till Affärsvärlden att drivkraften till företagets produktionsetablering i landet har varit och är att komma närmare den kinesiska marknaden. Merparten av tillverkningen i Kina är också avsedd för denna eller andra asiatiska marknader medan vissa komponenter, som exempelvis ångpannor, går på bredare export, berättar han. Hur berörs då Alfa Laval, vars största anläggningar är belägna längs kinesiska östkusten i städer som Kunshan, Qingdao och Jiangyin, av den stigande löneutvecklingen i landet?

– Den kinesiska marknaden växer snabbt med en BNP-tillväxt på mer än 6,5 procent, vilket naturligtvis påverkar lönenivåerna. För oss innebär det att vi kontinuerligt ser över vår konkurrenskraft, såväl löner som prissättning. Vi prioriterar vårt arbete med effektiviseringar i Kina på samma sätt som i till exempel Europa och USA, säger han.

Skogsindustrijätten Stora Enso är ett annat industribolag som de senaste åren har ökat antalet anställda förhållandevis kraftigt i Kina. 2010 hade företaget närmare 1 900 anställda i landet, vilket var 7 procent av den sammanlagda personalstyrkan. Ett antal år senare, 2017, hade motsvarande siffra skjutit i höjden till 20 procent, samtidigt som antalet anställda under tidsperioden har minskat både i Sverige och i Finland, vilket innebär att även Stora Enso i mantal räknat blir ett alltmer kinesiskt bolag. Skogsindustribolaget har fem enheter i landet och överlägset störst är vätskekartonganläggningen i staden Beihai i södra Kina. Den kostade totalt 800 miljoner euro och öppnade 2016. Carl Norell, presschef på Stora Enso, säger att merparten av produktionen i Kina levereras inom landet eller till närliggande marknader.

– Man kan konstatera att lönerna inom den kinesiska tillverkningsindustrin har stigit snabbare än i andra delar av världen där vi är verksamma. Det innebär i sin tur att medelklassen växer, vilket på sikt är en positiv trend för vår etablering i Kina. Löneläget är inte den avgörande faktorn för vår närvaro i Kina, och i takt med en ökad automatiseringsgrad kommer det i framtiden att spela en allt mindre roll, säger han.

Ytterligare ett svenskt börsbolag med stor verksamhet i Kina är låstillverkaren Assa Abloy. 2017 hade företaget 10 300 anställda i landet vilket motsvarade 22 procent av den totala personalstyrkan. Tio år tidigare, 2007, var andelen anställda i Kina i stället 13 procent. Sett i ett något kortare tidsperspektiv har bolaget däremot minskat på personal i landet; 2012 hade Assa Abloy närmare 34 procent av sina anställda placerade i Kina, sammanlagt 14 500 personer. Anledningen till minskningen är framför allt svagare försäljning på den kinesiska marknaden under de senaste åren, men även de felaktigheter i bokföringen hos deras kinesiska bolag som upptäcktes 2016 har troligtvis bidragit, säger Anders Roslund, analytiker på Pareto Securities. Trots färre anställda fortsätter Kina att vara en svår marknad för Assa Abloy. Det blev om inte annat tydligt under andra kvartalet i fjol då bolaget meddelade att det tar ”engångskostnader” på 6 miljarder kronor – avseende nedskrivning av immateriella tillgångar – för den kinesiska verksamheten.

Hur spelar då de kinesiska löneökningarna in?

– Säkert påverkar även lönehöjningar kalkylen vid kostnadsneddragningar, men de har inte varit avgörande för besluten om personalminskningar, säger Anders Roslund.

Assa Abloy har avböjt att kommentera frågan.

Det är inte bara svenska företag med produktion i Kina som får erfara stigande lönekostnader i landet. Det får även de inhemska företagen. Per Linden har tidigare jobbat inom industrikoncernen Sandviks kinesiska verksamhet och driver i dag det Shanghaibaserade konsultföretaget Scandic Sourcing som bland annat hjälper svenska företag att etablera verksamhet i landet. Han berättar att kinesiska företag i hög utsträckning redan har flyttat tillverkningen av arbetsintensiva produkter, till exempel kläder och hemelektronik, till länder som Indonesien, Kambodja och Vietnam där arbetskraftskostnaden är lägre än i Kina.

– Kvar finns teknik- och investeringstung kinesisk industri som nu har kommit in i en fas där automatisering, kompetens och service är viktiga konkurrensfaktorer. Att inte vara med i Kina betyder att man lämnar en hemmamarknad åt kinesiska konkurrenter som kan bygga skalfördelar och global konkurrenskraft, säger han och fortsätter:

– Risken är därmed att man till sist blir utkonkurrerad på sin egen hemmamarknad, vilket tidigare hände inom textil och elektronik. Svenska företag bör prioritera produktion i Kina speciellt för den kinesiska marknaden och dess behov. Det gäller att hålla pulsen på marknaden och anpassa sig, annars blir man lätt omkörd.

Förutom bitande konkurrens från lokala aktörer är arbetskraftsbrist en annan svårighet som har börjat ge sig till känna för svenska företag på plats. Särskilt kostnader för boende i och runt de stora städerna har ökat kraftigt, vilket resulterar i att det blir besvärligt för yngre personer att jobba i storstäderna, säger Per Linden. I stället söker de sig till andra områden. En annan bidragande faktor är att det för yngre inte längre är lika attraktivt att jobba inom tillverkning, eftersom det finns andra möjligheter i en bredare ekonomi. Det är jämfört med tidigare inte heller lika attraktivt att ta anställning hos utländska aktörer. I stället är de stora kinesiska internetföretagen Alibaba, JD och Baidu mer eftertraktade, enligt Per Linden.

Hur märker han då att de svenska bolagen påverkas av löneökningarna i landet?

– Personalen blir dyrare och många svenska företag väljer i först hand att dra ner på svenskar på plats. Det är lätt att kortsiktigt göra en sådan besparing, men många förlorar då den svenska företagskulturen och kontrollen på organisationen långsiktigt.

På vilket sätt industriprojektet Made in China 2025 och inte minst den pågående och infekterade handelskonflikten med USA kommer att påverka den asiatiska jättenationen är i dagsläget knepigt att förutse. Det är åtminstone tydligt att kostnadssituationen har förändrats, och därmed också förutsättningarna och incitamenten för många svenska företag med produktion i landet. Kanske är heller inte den mest angelägna frågan, ur svenskt perspektiv, vad som händer på den kinesiska marknaden utan vad konsekvenserna blir av de omfattande kinesiska direktinvesteringarna i Sverige. I fjol uppgick dessa till 4 miljarder amerikanska dollar, vilket är den högsta summan för alla europeiska länder undantaget Storbritannien, enligt en rapport från advokatbyrån Baker & McKenzie. De kinesiska direktinvesteringarna ökade i fjol också märkbart i bland annat Frankrike, Tyskland, Danmark, Spanien, Kroatien, Polen, Slovenien och Ungern. Inte en dålig bedrift för att vara världens fabriksgolv.

Anders Fast, managing partner på Baker McKenzie i Stockholm, säger till Affärsvärlden att Zhejiang Geely Holding Groups investering i lastbilstillverkaren AB Volvo var den enskilt viktigaste orsaken till att Sverige i fjol klättrade på listan. Geelys ägarpost i Volvo kostade sammanlagt 3,5 miljarder amerikanska dollar. En annan tongivande investering utfördes av det kinesiska energibolaget CGN, som förvärvade en andel av det omfattande vindkraftsprojektet Markbygden i norrbottniska Piteå kommun. Rent generellt ser Anders Fast en ökad kinesisk investeringsaktivitet inte bara i Sverige utan även i övriga Europa. Det beror inte minst på att omständigheterna har försämrats i USA under Donald Trumps presidentskap. Därför riktar kinesiska bolag i stället blickarna mot andra områden. Tidigare investerade Kina mycket i gruvor och liknande projekt i Afrika och Sydamerika. I och med den kinesiska regeringens Made in China 2025-initiativ har landet skiftat fokus mot utvecklade ekonomier i Europa och högteknologiska sektorer som it, energi, infrastruktur och elbilar, berättar han.

– Det är en fullt medveten strategi, säger Anders Fast.

Därför tror han inte att de kinesiska direktinvesteringarna kommer att avta, snarare tvärtom.

– De kinesiska investerarna har blivit mer målmedvetna och professionella. Många är börsnoterade. Samtidigt föreligger en statlig uppbackning och kontroll. Det är nog inte så att den kinesiska regeringen detaljstyr investeringarna, men visst har den intressen i dessa bolag. Nu pågår en diskussion inom EU om att begränsa utländskt ägande av bolag inom känsliga områden som infrastruktur och energi, vilket är en naturlig process. Samtidigt bör man inte se de kinesiska investeringarna som självklart negativa. Svenska företag är på en global marknad, då måste andra också få vara det.

Sophie Nachemson-Ekwall, forskare vid Handelshögskolan i Stockholm, pekar på främst ett problem kopplat till de kinesiska investeringarna i Sverige – den ofta oklara finansieringen.

– Det kan ju handla om ett finansiellt stöd som i Europa skulle ses som otillåtna statssubventioner. Det gör att kinesiska bolag kan ha icke-konkurrensneutrala favörer jämfört med europeiska investerare. Framför allt saknas genomlysning, säger hon.

Lägg därtill, berättar Sophie Nachemson-Ekwall, de svenska reglerna som begränsar det inhemska kapitalet från att investera på hemmamarknaden, vilket gör det enklare för andra att köpa just svenska bolag. Det gäller allt från skatter och hinder för familjeföretagen till regler kring AP-fonderna, exempelvis när de inte får köpa mer än 10 procent i ett svenskt börsbolag.

– Sammantaget missgynnas svenskt långsiktigt kapital, vilket diskuteras för lite.