Fastnat i principer

“Det vore olyckligt om man inte kommer vidare med samtalen, parterna får helt enkelt ta julledigt.”

Orden yttrades av näringsminister Mikael Damberg (S) den 19 december i Dagens Industri. Och samtalen han nämnde var de förhandlingar som arbetsgivare och fackförbund skulle föra om enkla jobb, det vill säga anställningar som inte kräver högre ­utbildning eller förkunskaper.

Nu hade samtalen brutit samman, innan de ens hade börjat.

Frågan om enkla jobb, med lägre löner och förändrade arbetsvillkor, har länge drivits av organisationen Svenskt Näringsliv, medan facket är mer skeptiskt. Statsminister Stefan Löfven (S) har också varit tydlig med att han vill att Sverige ska konkurrera med kompetens, inte med låga löner.

Därför var det en och annan som höjde på ögonbrynen när Löfven, i samband med ­regeringsombildningen den 27 maj förra året, klargjorde att näringsministern skulle lägga ökat fokus på jobbskapande i Sverige och skaffa fram 30 000 enkla jobb i både ­privat och offentlig sektor.

Analysen var att det krävdes för att få in nyanlända på arbetsmarknaden. I synnerhet dem som saknar gymnasie­utbildning och yrkeserfarenhet.

Var de enkla jobben ska komma ifrån är en svårare nöt att knäcka.

Sedan Mikael Damberg fick sitt uppdrag har det gått åtta månader. Hittills har det gått trögt. Mycket trögt. Jakten på enkla jobb börjar bli alltmer desperat.

***

Sverige är ett land av paradoxer och motstridiga tendenser. I ett Europa präglat av låg tillväxt och hög arbetslöshet har Sverige klarat sig bra. Tillväxten år 2015 uppgick till 4,1 procent, jämfört med 2,2 procent i EU totalt. Och de senaste tre åren har ekonomin vuxit med i snitt 2,6 procentenheter per år, dubbelt så mycket som EU som helhet.

Bakom den svenska fasaden är det inte alltid lika muntert. Den goda tillväxten är delvis en följd av den snabba befolkningstillväxten. BNP per capita har inte stigit i samma utsträckning. Per svensk växte ekonomin bara i snitt 1,6 procentenheter de ­senaste tre åren. Och medan ekonomin totalt växte med nästan 20 procent mellan år 2005 och 2015, växte BNP per capita bara hälften så mycket.

BNP per capita i fasta priser, som ger en bild av köpkraften, är ännu dystrare. ­Mellan åren 2006 och 2014 var tillväxten i snitt 0,3 procent per år och mellan åren 2010 och 2014 0,03 procent per år, enligt SCB och Svenskt Näringslivs Ekonomifakta. Sedan toppen för samlat svenskt välstånd år 2007 är BNP per capita i fasta priser negativ.

Att läget inte är så ljust som siffrorna ­ibland gör gällande är regeringen högst medveten om.

När finansminister Magdalena Andersson (S) i december 2015, alltså lite mer än ett år sedan, presenterade sin bild av det ekonomiska läget visade hon att Sverige står inför stora utmaningar. Utmaningar som delvis hänger samman med det stora antalet människor som kommit till Sverige de senaste åren och som kulminerade med 163 000 asylsökande år 2015. Anderssons analys var att de nyanlända på sikt skulle påverka ­arbetslösheten negativt.

– Det blir svårare att nå målet när så många människor har sökt asyl, sade Magdalen­a Andersson på en pressträff när hon presenterade rapporten.

För en regering som har som mål att uppnå Europas lägsta arbetslöshet år 2020 var det dåliga nyheter.

Magdalena Andersson räknade med att arbetslösheten skulle sjunka till 6,5 procent år 2017. Men då skulle också många av de som kom till Sverige hösten 2015 få besked om huruvida de får stanna eller inte. Då räknas de in i arbetskraften och skrivs in på Arbetsförmedlingen som arbetslösa om de saknar jobb. Därför vände regeringens kurva över arbetslöshet uppåt efter år 2017 – medan den över sysselsättning vek neråt. Magdalena Andersson skrev ner sin prognos för sysselsättningsgraden med mer än 1 procentenhet till 65,9 procent år 2019. Jäm­förelsevis är sysselsättningsgraden, ­enligt de senaste tillgängliga uppgifterna från SCB, just nu 67,2 procent.

Fram till och med november 2016 hade 58 651 personer beviljats uppehållstillstånd ­under fjolåret. I dag är mediantiden för att hälften av de ­nyanlända ska få någon form av anställning cirka nio år. Den tiden måste kortas rejält om regeringen ska nå sitt mål. Och det är där arbetet med att få fram fler ”enkla jobb” kommer in.

***

Diskussionen om enkla jobb är inte ny. Rädslan för att robotar, eller förr i tiden maskiner, skulle ersätta människan har ­varit vanligt förekommande alltsedan den industriella revolutionen. Och i takt med att jobben blivit mer komplexa har frågorna om hur alla ska hänga med sysselsatt såväl ekonomer som samhällsvetare och sociologer.

I Sverige präglades diskussionen om ­enkla jobb länge av pigdebatt och rutavdrag och kritiken mot dessa har från många håll varit hård.

Samtidigt blir det alltmer uppenbart att matchningen på den svenska arbetsmarknaden inte är tillfredsställande. Det innebär att arbetsgivarna har lediga jobb, men inte efterfrågar den kompetens som finns bland de arbetslösa.

Sociologiprofessorn Michael Tåhlin har studerat data från de rika ländernas samarbetsorganisation OECD och sammanställt hur de genomsnittliga utbildningskraven för män utvecklats från 1970-talet till 1990-talet.

I samtliga länder har utbildningskraven ökat för varje årtionde sedan 1970-talet. Sverige ligger i mitten. De generella utbildningskraven utöver grundskola har ökat från 1,8 till 3,1 år mellan åren 1974 och 2000 i Sverige (se tabell sid 18).

Jobb utan utbildningskrav utöver grundskola utgjorde 50 procent av anställningarna år 1974, jämfört med 25 procent år 2000. Någon vetenskaplig analys på senare data än så har inte genomförts.

Svenskars utbildningsnivå har visser­ligen höjts kraftigt. År 2010 hade 86 procent av befolkningen gymnasieutbildning eller mer, jämfört med 60 procent år 1985. I snitt har utbildningsnivån ökat i snabbare takt än ­jobben krävt. Bland de utrikes födda är ­situationen inte lika bra.

Andelen högutbildade är lika hög bland ­utrikes som inrikes födda, men det finns en stor grupp med mycket låg utbildningsnivå.

Sverige har en lägre andel ”enkla jobb” än många andra OECD-länder. Eurostat definierar de enkla jobben som arbeten utan krav på särskild yrkesutbildning. Statistiken får inte med alla ”enkla jobb”, men ger en bild av hur Europas olika arbetsmarknader är konstruerade. De enkla jobben utgör knappt 5 procent av samtliga jobb i Sverige. I hela EU28 är andelen omkring 9 procent, det vill säga ungefär dubbelt så stor som i Sverige. I Italien och Spanien utgör dessa jobb 11 respektive 13 procent av arbetsmarknaden. Få länder har en lägre andel enkla jobb än Sverige.

Antalet personer utan gymnasieutbildning per befintligt jobb som inte kräver ­särskilda kvalifikationer ökade från 2,9 förra hösten till 111 i slutet på 2016, enligt Svenskt Näringsliv.

Kombinationen av få ”enkla jobb” och allt fler med låg utbildning gjorde att Svenskt Näringslivs vd Carola Lemne sommaren 2015, när Almedalsveckan var i full gång, men innan den verkligt stora flyktingvågen sköljt över Sverige, skrev en debattartikel där hon argumenterade för behovet av fler sådana jobb.

Hennes sätt att få fram enkla jobb var att sänka lönerna. Därmed hade hon trampat på en av fackets heligaste kor. Och facket var inte sena att reagera.

– Vi ska inte skapa en låglönemarknad, sa LO-chefen Karl-Petter Thorwaldsson, när de ett par månader senare möttes i SVT:s Agenda.

– Men kan man hålla uppe lönerna, så har vi inget emot det.

Facket talade också om att den moderatledda förra regeringen redan prövat förslaget med lägre ingångs­löner, genom de sänkta arbetsgivaravgifterna för unga, utan framgång.

I sin debattartikel i juni vände sig Carola Lemne även till regeringen.

”Vad är din plan för fler jobb, Stefan ­Löfven?”

Men hennes förslag möttes med tystnad.

När Stefan Löfven talade i Almedalen ­dagen därpå talade han om samhällsbyggare och folk som arbetar ihop i sitt anletes svett. Men de enkla jobben nämndes inte.

Samtidigt växte insikten hos den rödgröna regeringen att arbetslösheten skulle stiga under år 2017 och 2018. En bild som förstärktes ytterligare när flyktingvågen tog fart under hösten 2015. Men regeringen fortsatte ligga lågt om de ”enkla jobben”.

Våren 2016 tydliggjorde regeringen åter­igen att låglönejobb inte var högsta prioritet.

– De borgerliga partierna vill sätta statliga fattiglöner som riskerar sprida sig till stora grupper löntagare. Det är inte vägen framåt för Sverige, sa statsministern i sitt 1 maj-tal.

Men han öppnade ändå en dörr för enkla jobb.

– Regeringen investerar istället i 5 000 moderna beredskapsjobb, kollektivavtals­enliga jobb med enklare arbetsuppgifter som i dag inte redan utförs hos våra myndigheter.

Men anställningarna som regeringen och Svenskt Näringsliv talade om var, om inte samma, så åtminstone väldigt lika.

Och i slutet på juni, i samband med ­regeringsombildningen, blev det tydligt att Stefan Löfven menade allvar, då han gav Mikael Damberg nya arbetsuppgifter och talade om jobbskapande i Sverige.

Under hösten 2016 var Mikael Damberg tydlig med sitt uppdrag.

– Det finns en grupp som kommer till Sverige med låg utbildningsnivå och dåliga språkkunskaper, och där måste vi tänka nytt, sa näringsministern i en ­intervju i SVT:s Agenda.

Han hävdade samtidigt att det skapats 120 000 jobb sedan regeringen tillträdde.

– Förra året skapades 5 000 nya jobb i industrin, men nu är det så att politiker inte bara skapar jobb utan förutsättningar för jobb.

Men att skapa förutsättningar för enkla jobb visade sig inte vara så enkelt.

Facket och arbetsgivarna hade samtalat lite löst i över ett år när de beslutade sig för att gå vidare med mer konkreta samtal. Det rådde inget tvivel om att de stod långt ifrån varandra, men både parter syntes vara ­beredda att förhandla.

På ena sidan bordet satt Svenskt ­Näringslivs vd Carola Lemne och vice vd Pete­r Jeppsson, med målet att få till en helt ny anställningsform med halverade arbetskraftskostnader. De ville att arbetstagaren skulle få 75 procents lön för heltidsarbete, att arbetsgivaravgiften skulle slopas, liksom kravet på kollektivavtal, utbildningsinsatser och medverkan av Arbetsförmedlingen.

På andra sidan bordet fanns LO:s ord­förande Karl-Petter Thorwaldsson och avtalssekreterare Torbjörn Johansson.­Lösningen kunde aldrig innebära en ­utveckling med lägre löner och sämre anställningsvillkor, ansåg de.

– Man kan ge dem enklare jobb, men sen måste man göra en satsning så att de får en yrkeskompetens, säger Torbjörn Johansson i dag.

Att låta folk hänga kvar i enkla jobb är ingen långsiktig lösning, anser han, och ­tillägger att det det finns 120 000 lediga jobb i Sverige. Det är ett annat bekymmer, ett ­bekymmer som bara kan lösas med ­kompetensutveckling, enligt Torbjörn ­Johansson.

Att frångå kollektivavtalet är ett rött skynke för LO. Och med mycket strålkastarljus på frågan, har det blivit ännu svårare att kompromissa. Tonen uppges ha varit ”konfrontativ”.

Parterna kom inte särskilt långt den där torsdagsmorgonen.

Inte blev det bättre av att Svenskt ­Näringsliv ett par dagar efter mötet skickade ut ett pressmeddelande där de påstod att LO stängt dörren för samtalen.

Det är inte sant, hävdade LO:s Karl Pette­r Thorvaldsson, som kallade till presskonferens för att berätta att Svenskt Näringsliv ljuger.

Som bevis läckte LO ut mejlkonversationen som visar att de var beredda att samtala.

Motsättningarna tilltog när arbetarrörelsens tankesmedja Tiden den 15 december släppte rapporten ”Språngbräda eller falluck­a?” som argumenterade för att ”enkla jobb” cementerar utanförskap. Rapporten sågades i sin tur av den Svenskt ­Näringsliv närstående tankesmedjan ­Timbro, som menade att Tiden missförstått sin egen data.

Går det att få parterna att komma överens? Ja, svarar en av dem som vet.

***

Det gick inte att ta miste på den Socialdemokraterna närstående miljardären och industrimannen Carl Bennets budskap på ett möte mellan arbetsgivarorganisationen Teknikföretagen och fackförbundet Metall.

– Bollen ska in i mål!, röt han.

Förhandlingar om lärlingsplatser för unga hade då pågått i närmare ett år. Bakgrunden var att unga, i synnerhet de med låg utbildning, har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden. Carl Bennet hade därför beslutat dra igång ett lärlingsprogram, där han matchade ungdomar som gick yrkesinriktade gymnasier med lämpliga arbetsplatser. De skulle alltså arbeta som lärlingar under sin studietid.

– Det som borde tagit en månad tog ett år. Det gick på tok för långsamt, säger Carl Benne­t i dag.

Tanken var att lärlingarna under första året skulle arbeta halvtid, därefter skulle mängden arbetade timmar öka. Det nya var att lärlingen skulle få lön under perioden. På så sätt skulle lärlingens status höjas, sam­tidigt som den fick en fot in i arbetslivet. Carl Bennet hjälpte själv till med några praktikplatser. Bennetbolagen Getinge, Elanders och Lifco skulle ta emot 20 personer. ­Skolverket var också med på noterna. Men för att få ”bollen in i mål” krävdes också att arbetsmarknadens parter var överens.

– De är alldeles för låsta i sina strukturer. Det gäller både fack och arbetsgivare, säger Carl Bennet.

Efter månader av samtal var frågan hur mycket lärlingen skulle få betalt det tredje och sista året på gymnasiet den kvarvarande stötestenen. Facket krävde 90 procent av lägsta lönen sista året, men arbetsgivarna vägrade.

Det skulle innebära en kostnad på 50 000 kronor inklusive sociala avgifter per år för en halvtidsanställd, eftersom företagen som är med får viss ersättning från staten.

– Men ingen hade räknat på vad det skulle kosta. De låste fast sig vid siffran 90 procent.

Lösningen blev att de lokala förbunden får avgöra hur mycket lärlingarna ska få ­arbeta och vilken betalning det ska ge. Varje arbetsplats får alltså bestämma själv.

Carl Bennets lärlingsinitiativ syftar ­framför allt till att få in ungdomar på arbetsmarknaden. Men Carl Bennet anser att ­metoden borde gå att bredda till att gälla även nyanlända.

– Tänk dig om man kunde läsa svenska på halvtid och arbeta som lärling på halvtid, ­säger han.

Då skulle SFI klaras av på ett par år, istället för sju, samtidigt som de nyanlända skulle få en fot in på arbetsmarknaden.

En sådan lösning ser ut att vara avlägsen.

***

Det finns de som anser att Mikael ­Damberg och regeringen skulle kunna göra mer.

”Damberg har delvis hanterat detta uppdrag genom att vältra över det på parterna”, skriver Hanna Marie Björklund på centerpartistiska Södermanlands Nyheters ledarsida den 22 december.

Men på Näringsdepartementet är bilden en annan. Det finns inget annat politik­område som departementet arbetar lika ­intensivt med, enligt en källa.

Under hösten har Näringsdepartementet tillsatt ett sekretariat med särskilt fokus på att få fram ”enkla jobb”. Två handläggande tjänstemän har tillsatts och en chef har plockats över från Arbetsmarknadsdepartementet. Flera enheter på Näringsdepartementet plus ett antal politiskt tillsatta är involverade i projektet.

Gruppen har träffat ett stort antal företag, branschorganisationer och fackförbund. Högst upp på önskelistan står en partsöverenskommelse.

– Om parterna lyckas komma överens om enklare vägar in och önskar att regeringen ska bidra på något sätt, så är vi absolut beredda att titta på det, uppger en källa på Näringsdepartementet.

En fråga som ofta dyker upp är Rut­avdraget. Om regeringen vill ha fler enkla jobb, varför försvårar man för företag som har enkla jobb att erbjuda? Den analysen har regeringen gjort, uppger källan, och låter antyda att det på sikt kan bli en förändring. Någon lista över vad regeringen i dag skulle kunna göra finns dock inte. ­Lösningen finns hos parterna. Något som LO:s ­avtalssekreterare Torbjörn Johansson håller med om.

– Allt man kan lagstifta fram blir mellanmjölk. Ska det bli verkningsfullt krävs att parterna är överens. Annars kommer någon av oss bli galen. Det blir svårt för politikerna.

En del saker är på gång. I december uppdrog regeringen åt Tillväxtverket att främja modeller som syftar till att öka arbetsgivares benägenhet att anställa nyanlända och personer som varit utan arbete en längre tid.

Det talades om coachning och handledning, men också om anställningsformer där bemanningsföretag tar arbetsgivaransvar och därmed minskar osäkerheten vid anställning av personer med svårbedömd kompetens.

I Danmark finns ett lärlingsliknande system för att slussa in nyanlända på arbetsmarknaden.

Senast en månad efter uppehållstillstånd ska kommunen erbjuda praktikplats. Praktiken kostar inget för arbetsgivaren, praktikanten får inget betalt utöver den etablerings­ersättning som alla nyanlända får, men lär sig språket och sedvänjor. Antalet nyanlända med praktik ökar snabbt. Enligt den danska arbetsgivarföreningen, Dansk Arbejdsgiverforening, är var tredje person i etablerings­fasen ute på en arbetsplats.

– Vi kan titta på det danska systemet, för det innebär att man bygger ett system för att slussa dem vidare in i jobb. Man blir lärling för att sen bli yrkesarbetare. Det är något sånt vi vill försöka hitta, säger Torbjörn ­Johansson.