”Europa behöver en aktieägarkultur”

“The fucking eight percent economist!” Bankirerna på Canary Wharf i London höll inte tillbaka när de mötte Anders Borg våren 1998. Den nyblivna 30-åringen hade klantat sig rejält. Nu var han på genomresa för att göra avbön hos ilskna bankkunder. Att den unge Borg hade haft flera år av stor framgång i arbetet som ränte- och valutaanalytiker på obligationsmäklarfirman Alfred Berg Transferator spelade inte längre någon roll. Han hade blivit en odugling som inte ens förtjänades att kallas vid namn.

Hur kunde det ha gått så fel? Han hade gjort allt som vanligt: samlat in kopiösa mängder med information, byggt excel-modeller, räknat, ändrat antaganden, räknat om. Inflationen låg nära 2 procent och Riksbanken hade signalerat fler räntehöjningar. Marknaden trodde att räntan skulle landa runt 5 procent, men Anders Borgs modeller visade någonting annat. Arbetsmarknaden var inte tillräckligt flexibel för att en sådan modest höjning skulle räcka; jämviktsarbetslösheten var högre än vad Riksbanken hade trott. Räntan kunde nå hela 8 procent, menade Borg. Rekommendationen blev således att sälja korta svenska räntor.

Anekdoten berättas i den nyutkomna självbiografin Finansministern, där Anders Borg beskriver händelsen som sitt största misstag på finansmarknaderna. Hösten 1997 mattades världsekonomin av och räntorna höjdes inte alls i den takt som han hade förutspått. Alfred Bergs kunder som lydde Borgs säljråd förlorade miljardbelopp. Han blev en jävla-åtta-procentsekonom och avhyvlingarna stod som spön i backen. Den kund som skällde mest var – ironiskt nog – investmentbanken Lehman Brothers.

Drygt tio år senare var rollerna ombytta. Lehman Brothers kollaps hösten 2008 har pekats ut som startskottet till den djupaste finanskrisen sedan den stora depressionen på 1930-talet. Nu var det Anders Borg som stod för utskällningarna. Bankerna hade varit för giriga och i egenskap av finansminister blev det Anders Borgs uppgift att städa upp i röran. Han arbetade 100-timmarsveckor och Sverige blev ett av de länder som klarade sig bäst ur krisen. År 2011 utsågs Borg till Europas bästa finansminister av tidningen Financial Times.

Nu har ännu ett decennium passerat och Anders Borg anländer några minuter sent till intervjun på Östermalm i Stockholm. Taxin kom inte, så det fick bli elsparkcykel. Det går ju mycket snabbare, säger han och ursäktar sig flera gånger.

– Tio minuter, det är alldeles för mycket, upprepar han.

Anders Borg har förändrats sedan han lämnade det politiska rampljuset. Han talar med en mild röst, nästan försynt. Den ikoniska hästsvansen är borta. I stället har han ett lätt grånat skägg som trimmas på hustrun Dominika Peczynskis ambulerande skönhetssalong. Borg själv var en av de tidiga investerarna i bokningstjänsten. Skönhetsvård skiljer sig dock från hans andra bolagsengagemang som till största del utgörs av fintech-startups och större organisationer med exponering mot tillväxtmarknader (se faktaruta).

Gemensamt för uppdragen är en optimistisk syn på framtiden. Anders Borg har medvetet sökt sig bort från den problemfokuserade utgångspunkt som präglade hans år som finansminister. Under årens lopp har han kommit fram till att det helt enkelt lönar sig att vara optimist.

Inflationen är ett bra exempel. Sedan ursäktsturnén med Alfred Berg Transferator 1998 har han gjort ett hundratal inflationsprognoser, men de pessimistiska räntegissningarna på 8 procent har lyst med sin frånvaro. Prognoserna har oftare blivit rätt när han har trott att svensk ekonomi ska fungera väl, och mer fel när han trott att inflationen ska ta fart.

Men det är svårare att göra prognoser i dag, säger han. Den ekonomiska teorin som han har byggt sina modeller på fungerar inte längre.

– Vi har den lägsta arbetslösheten i den globala ekonomin sedan 1980 och den lägsta i USA sedan 1969, samtidigt som inflationen i praktiken är död. Det gamla sambandet var ju att låg arbetslöshet gav högre resursutnyttjande som gav högre inflation, vilket tvingade fram räntehöjningar. I dagsläget sänker 75 procent av alla världens centralbanker räntan.

Trots den låga arbetslösheten har nästan alla ekonomier lågt resursutnyttjande. Enligt Anders Borg beror det på tre saker: ny teknologi, kraftiga arbetsmarknadsreformer och en ökad globalisering. Det råder en ny ordning i världsekonomin och de ekonomiska teorierna har blivit oanvändbara i praktiken. Riksbankens höjning av räntan i december beskriver han som ”huvudlös”.

– Det är ett misstag att höja räntan i detta läge. Världsekonomin bromsar in och inflationen är på väg nedåt i nästan alla länder. Det betyder att aktiviteten i svensk ekonomi kommer avta och att inflationen bromsar in. Det finns en risk att arbetslösheten biter sig fast på en onödigt hög nivå när efterfrågan försvagas.

Enligt Borg finns bara ett sätt att hantera den nya verkligheten: sänkta räntor.

– Räntorna kommer förbli låga under en väldigt lång tid. Lower for longer, som man säger.

Fortsatta räntesänkningar under 2020-talet kommer att ha en stor negativ inverkan på Europa, varnar han. Många stora finansiella institutioner, både på bank- och försäkringssidan, är inte alls förberedda på fortsatta räntesänkningar. Länder som Tyskland, Italien och Frankrike är i riskzonen.

– Det kallas ju straffräntor i Tyskland. Där äger man inte sitt boende och man äger inte aktier i samma utsträckning som exempelvis i Sverige. Om man bara äger räntebärande för pension och avkastningen går ner mot noll får ju det både sociala och ekonomiska indikationer. Vi i Sverige får i stället stabila bostadspriser och lägre räntekostnader. Dessutom får man ju en positiv aspekt genom att man faktiskt alltid äger aktier.

Förr i tiden köpte man aktier på spekulation och obligationer för avkastning. Nu är det tvärtom.

– De som har haft avkastning på räntor de senaste åren har varit inne i olika spekulationer, hedgefonder och annat. Europa skulle behöva en aktieägarkultur, som gör att man får en mycket tryggare ekonomi. Antingen via fonder eller direkt aktieägande, det är ju det bästa pensionssparandet för människor.

Vad kan få räntorna att stiga härifrån?

– Jag har väldigt svårt att se att räntorna kommer gå upp under en överskådlig framtid. Det är mer sannolikt att de kommer sänkas ännu mer om det blir en ytterligare inbromsning i ekonomin. Det är klart att det för med sig risker, inte minst att vi felinvesterar. Risken för att vi lägger för mycket på fastigheter och för lite på teknologi är ju ganska uppenbar just nu.

Och det beror mest på läget på bostadsmarknaden?

– Ja. Människor letar efter säkra investeringar som liknar obligationer, alltså att de har en hygglig direktavkastning, vilket tenderar att vara fastigheter. Men det är ju inte vårt mest produktiva kapital precis. Det är bra att vi bor, det är trevligt att bo bra, men det är ju teknologi, maskiner och anläggningar som är nyckeln till långsiktig utveckling.

Hur tycker du att stävjandet av en överhettad bostadsmarknad fungerar?

– Jag tror att man ska beskatta konsumtion och fastigheter, de är de bästa skatte­baserna. Det har också minst negativa effekter på teknologi och arbetsvilja. Sedan är ju fastighetsskatten utan tvekan den mest impopulära skatten, så där får man väl försöka hitta vägar framåt. Jag tycker att det är bra med amorteringskrav och hårda krav på bankerna. Skuldsättning har nästan alltid varit en del av alla kriser vi har upplevt. Bankerna bör ha mycket kapital, och vara robusta.

Men med de låga räntorna borde det finnas utrymme för ett uppsving för finanspolitiken. Var behövs strukturreformerna under det nya decenniet?

– Det är alldeles uppenbart att Europa kommer behöva genomföra strukturåtgärder om vi ska ha ned arbetslösheten eller förbättra integrationen. Men det finns en väldigt liten politisk efterfrågan på strukturreformer. Det är väldigt få länder som för en rimlig ekonomisk politik i dag.

Hur ska man få till sådana reformer i Sverige? Du verkar förorda ett M-S-samarbete mer än något annat.

– Jag tycker att Sverige huvudsakligen är ett välfungerande land: vi har en av de bästa samhällsmodellerna med en bra välfärdsstat, ett effektivt näringsliv, en välutbildad befolkning där vi lägger stora resurser på FoU. Både Socialdemokraternas och Moderaternas huvudinriktning är att utveckla den modellen, så jag tycker att det är naturligt att de samtalar med varandra. Båda partierna är bärare av vår samhällsmodell och då har de ett särskilt ansvar att utveckla och bevara den. Jag vill ha ett Sverige som är litet, öppet och jämlikt.

Men enligt flera opinionsundersökningar är Sverigedemokraterna det största partiet?

– SD är det svenska svaret på den globala populismrörelsen och migrationsfrågan. Sverige har ju haft en väldigt hög invandring, och det är klart att det har skapat en del samhällsproblem. Det har inte de traditionella partierna förmått att ta in. Inte minst jag själv, och många med mig, har varit naiva kring hur mycket invandring ett land klarar. Men har man det samhället vi nu har måste man jobba med integrationen. Och för att integrera över en miljon människor som har kommit hit måste man ha en lite mer begränsad invandring under en tid.

Det sägs av och till att liberalismen är i kris. Vad kan få den att komma tillbaka?

– Den stora politiska trenden just nu är ju populism, och skulle man dra ut trenden nu ser ju framtiden rätt mörk ut. Men pendeln brukar ju svänga fram och tillbaka. Det slog mig när Mike Bloomberg klev in i det amerikanska politiska klimatet att det kanske är ett första steg åt ett annat håll. Han vet att man måste arbeta för klimatet och hälsovård för alla, men han tycker också att man ska ha marknadsekonomi och ordning och reda i offentliga finanser. Det är ju helt plötsligt en förnuftig politiker. Det är förmodligen för tidigt att säga att trenden mot populism, motsättningar och konfrontationer är över, men förr eller senare tror jag att man går tillbaka till öppenhet, globalisering, frihandel och marknadsekonomi. Rationaliteten kommer segra, men det kommer ta sin lilla tid.

Om du skulle göra en omdaning av Moderaterna likt den du och Reinfeldt gjorde inför valet 2006 – vilka frågor skulle du fokusera på då?

– Självklart tycker jag integrationen är viktig. Alla människor i Sverige måste känna att de är en del av samhället. I och med globaliseringen får vi en förstärkt konkurrensfrågeställning: svenska företag måste klara omställningen med ai och digitalisering på ett bra sätt. Och såklart klimatfrågan, vi måste bidra till en omställning mot en värld som växer utan att miljön tar stryk. Det skulle jag säga är de tre stora utmaningarna för Sverige, men också andra europeiska länder. Europa håller på att halka efter, men det verkar inte finnas någon insikt om att det är en risk för oss.

På vilket sätt halkar vi efter?

– Till exempel finns det inga stora ai-investeringar i Europa, det är Kina och USA som dominerar. Det är ett problem, eftersom bolagen som är först på plats tenderar att få en dominant marknadsposition. Om USA och Kina får flera års försprång är risken stor att vi halkar efter permanent. Jag är bekymrad över att vi i Europa är fixerade vid att reglera teknologi och data medan andra använder den och driver teknologin framåt. Man ska komma ihåg att ingenting i människans historia har rivit barriärerna för nya bolag så mycket som ny teknologi. Startupbolag, inte minst inom fintech och energi, kan till väldigt låga kostnader växa och bli en global utmanare.

Men vissa bolag har ju redan befäst en monopolliknande marknadsposition, som verkar vara orubblig. En del, bland annat den amerikanska presidentkandidaten Elizabeth Warren, förordar att man ska splittra amerikanska teknikjättar, de så kallade FAANG-bolagen, vad tänker du om det?

– Det skulle vara förödande för världsekonomin. Google, Amazon, Facebook och inte minst Apple har varit oerhört viktiga för teknikutvecklingen, som ju är till gagn för alla. Däremot ska man ha en hård konkurrenslagstiftning som gör att man kan visa att konsumenterna är vinnare. Men att börja slå sönder stora företag, och de här lite konstiga reglerna om att Amazon inte ska få sälja andras produkter, det tror jag inte alls på.

Slutligen: ditt bästa tips inför 2020-talet är att äga aktier. Samtidigt så har det ju nu under slutet av tiotalet talats en del om kapitalismens död.

– Jag tror inte alls på det. Den allra tydligaste slutsatsen man kan dra av historien, inte minst av den positiva utveckling vi har haft under tiotalet, är ju att det bara är kombinationen av marknadsekonomi, handel och teknologi som kan lyfta miljarder människor ur fattigdom. Vi har aldrig levt i en tid där fattigdomen minskar så snabbt som nu, där utvecklingen framför allt kommer från Indien och Kina. De har öppnat sina ekonomier, tillåter utländska investeringar, utbildar sin befolkning samtidigt som det har skett en viss rörelse mot ökat lagstyre.

Vad tror du om börsen 2020?

– Jag tror att vi redan nu kan dra slutsatsen att det inte blir någon stor global kris. Men jag tycker att man alltid ska äga aktier: jag köper bara bolag, jag säljer aldrig. Jag tror helt enkelt att man ska vara långsiktig i sin investeringshorisont; att dra sig ur börsen och bara sitta på pengar är sällan ett bra råd. Man ska vara med om den långsiktiga tillväxten, även om börsen går upp och ned i perioder. Men tack vare att centralbankerna har agerat så tror jag att börsen kommer gå mer sidledes uppåt under 2020.

Bokslukare

Född: 1968.

Bor: Östermalm, Stockholm.

Familj: Hustrun Dominika Peczynski, tre barn, två bonusbarn.

Gör: Rådgivare och investerare. Investerar huvudsakligen i startup-bolag i fintech-branschen, bland annat Lendify, Epay, Steven och Lysa. Styrelseledamot i Stena International, Sehlhall Fastigheter, Rudh Pedersen och Nent. Äger 5 238 aktier i Nent.

Fritidsintresse: Inget. ”Jag har landat i att det roligaste jag gör är mitt arbete, så det är det jag gör även när jag är ledig. Men jag läser mycket. I mitt arbete finns det alltid en ny delårsrapport, analys eller bok att läsa.”

Favoritbok: Why Nations Fail, av Daron Acemoglu och James A Robinson. ”Den ger en bra förståelse för varför en miljard människor är fattigare i år än vad de var förra året, och varför de flesta av dem är fattigare än vad de var för fem år sedan.”

”Påhittig, generös och gränslös”– fyra röster om Borg

Hans Lindblad, generaldirektör på Riksgälden och tidigare kollega

”Vi möttes första gången när jag var tjänsteman på Riksbanken och skulle presentera bland annat Riksbankens penningpolitiska bedömningar. Han var analytiker på SEB då. Vi var inte bästa kompisar från början, kan jag säga, vi är ganska olika som personer. Jag tyckte att han ställde jobbiga och irriterande frågor. Men när Anders sedan anställdes på Riksbanken förstod vi att vi skulle jobba nära ihop där, och för att underlätta detta bjöd Anders hem mig och min familj på middag. Så inleddes vår professionella och privata relation, och vi fann varandra på ett otroligt konstruktivt sätt. Anders är en av de absolut mest begåvade människorna som jag någonsin har träffat. Han har en förmåga att ta till sig information som få, och som ännu färre sätta ihop den till synteser. Han själv vill nog inte medge att han är en duktig politiker, men det är han. Det är otroligt stimulerande att arbeta med Anders Borg.”

Klas Eklund, seniorekonom på Mannheimer Swartling och tidigare kollega

”Han är oerhört påhittig. Första gången jag arbetade med honom var i finansdepartementets tankesmedja, ESO. Han sprutade ur sig idéer hela tiden. Några var vansinniga, några var briljanta: huller om buller hela tiden. Han läste väldigt snabbt och kom med rappa kommentarer. Han hade humor och var rolig. Han bidrog mycket. Han är intelligent. Bra på att samla ihop stora mängder information och komma fram till slutsatser. Han har alltid varit gränslös i den meningen att gör han något så gör han det fullt ut. Antingen har han hästsvans eller så rakar han av allt hår. Antingen är han rätt så tjock eller så tränar han som en galning.”

Dominika Peczynski, entreprenör och gift med Anders Borg

”Jag tycker han är snygg. Han hade ingen hästsvans när vi träffades. Han är omtänksam, varm och generös. Han låter mig inreda ungefär som jag vill och han är väldigt duktig på att laga mat. Vi har inga förhandlingar hemma, det är jag som bestämmer.”

Mårten Palme, professor i nationalekonomi och bästa vän

”Anders är nyfiken, framåt och ifrågasättande. Han är fantastiskt bra på politisk analys och är otroligt energisk. Han är diskussionsglad, men konstruktiv i sitt diskuterande. Han läser mycket, ofta ett land eller en världsdel i taget. Nu har det varit mycket Hongkong och Kina, och för ett halvår sedan var det Korea. Sedan gillar han Leonard Cohen och Gudfadern.”