EU: jätte ekonomiskt och dvärg politiskt

Förra våren stormade en mobb av österrikiska högerextremister till universitetet i Wien. Där spelade unga flyktingar från Mellanöstern en teaterpjäs om utsatthet, och ­inkräktarna protesterade mot föreställningen genom att kasta en blodliknande sörja på publiken. Händelsen som väckte stor bestörtning ­utlöstes av att 700 000 flyktingar passerade staden på väg mot Tyskland och Sverige. 90 000 blev kvar i landet. Senare på hösten var det extremt nära att en högerextremistisk politiker, Norbert Hofe­r, blev vald till ”Bundespräsident”.

Hela Europa höll andan.

Wien brukar slitas mellan det nya och det gamla. Kanske är det därför som man byggt den hypermoderna förorten Aspern med en stor konstgjord sjö. Före den stora globala finanskraschen drömde wienarna om att skapa Central­europas finanscentrum, men sedan retirerade bankerna i panik från det allt mer osäkra Östeuropa. Staden, med 1,8 miljoner invånare, är älskad bland världens ”expats” och väljs ofta till världens bästa att bo i. Vackert, bekvämt och ­säkert vid Donau, ganska långt österut. En rad internationella ­institutioner har säte här. Men visst är många av medborgarna gammaldags och reaktionära.

Det var Wien som definierade 1900-talets Europa, ett ­århundrade då männen rakade av sig skäggen och alla ­började tala om modernism. I ett etniskt blandat kluster av arkitekter, konstnärer, musiker, filosofer och författare så kom nya idéer och strömningar härifrån. Namn som arkitekten Otto Wagner, konstnären Gustav Klimt, kompositören Gustav Mahler, filosofen Ludwig Wittgenstein, författaren Alfred Schnitzler, ekonomen Friedrich Hayek och psyko­analytikern Sigmund Freud. Bara exempel som visar på den väldiga bredden, den omstörtande idéprocess som ständigt pågick på stadens kaféer.

Hur kunde detta få hålla på i en av världens mest konservativt styrda städer? Gamle Habsburgkejsaren Frans ­Josef I av Österrike, inne på sitt 66:e regeringsår och sitt 84:e ­levnadsår när han medverkade till första världskriget, var ­säkert ingen vän av detta nya. Det sades att han i sitt palats Hofburg hade gardinerna fördragna för att slippa se Looshaus mitt över gatan, en modernistisk skapelse av Adolf Loos, som turister vallfärdar till i dag.

Kejsaren vågade aldrig mucka, för själva idén med dynastin Habsburg var ju att väldet rymde så många nationaliteter och religioner, bland fler än 50 miljoner invånare. Judarna hade ingen nation men medborgerliga rättigheter. Många av dem drev på den snabba industrialiseringen.

Sällan har det funnits så många språk och trosriktningar i en stad. Men den lokala arbetarklassen, som för en tid varit ledande i den internationella socialdemokratiska rörelsen, drev mot främlingshat. Georg von Schönerer, son till en ­industrialist, blev politiker med hätskt antisemitiskt budskap. Wiens mäktige överborgmästare Karl Lueger, som tog intryck, är senare nämnd i Adolf Hitlers Mein Kampf som en verklig inspiratör. Det var bara i Wien som det kom till ­väpnade uppgörelser mellan kommunister och fascister några år före anslutningen till Tyskland.

I Wien föddes alltså det nya Europa på både gott och ont. Från staden flydde sedan på 1930-talet en stor del av de ­intellektuella västerut över Atlanten när de anti­semitiska och homofoba såg till att Hitlers Tyskland och Österrike ­förenades. I Amerika anslöt sig flyktingarna till andra central­européer som hunnit utvandra, och de förändrade sedan den amerikanska forskningen, utbildningen och konsten grundligt. Wien inspirerade det intellektuella USA, till exempel när den förste amerikanske superdirigenten och kompositören Leonard Bernstein återupprättade Gustav Mahler.

För många av Wiens vänner har efterkrigstidens flört med högerpopulismen framstått som en gåta. Kanske har de ständiga koalitionerna mellan socialdemokraterna och de konservativa varit grogrunden för en viss uppgivenhet i ­politiken.

De tekniska idéerna hade på 1800-talet spridit sig effektivt med de stora internationella mässorna. Den första ordnades av prinsgemålen Albert i Londons Crystal Palace 1851 under smittande liberal entusiasm och sedan följde Paris 1855, London 1862, Paris 1867. Wien presenterade sina stora ambitioner 1873. Industrialismen spreds som en löpeld från England först till Nederländerna och Flandern, sedan till en stor del av Europa där Baskien i sydväst över Katalonien ända till Lombardiet i Italien och upp till Böhmen i Centraleuropa, bildade en ytterkant som markerades norrut av floden Elbe och fortsatte över halva Skandinavien. Det är intressant att just dessa regioner fortfarande ses som Europas ”finrum”.

Det går också gamla religiösa linjer, horisontellt i syd och vertikalt i öst. Särskilt regionerna i sydost har varit tummelplatser för konservativa religioner och feodalism, som stått i vägen för modernisering. Från Balkan ända upp till Uralbergen. Dubbelmonarkin Österrike-Ungern berördes förstås av alla dessa gränser.

I dag är det Vladimir Putins Ryssland som med sina olika kaukasiska och centralasiatiska minoriteter framstår som östra Europas krutdurk, och presidenten valde tidigt under sin långa tid vid makten hårda tag för att få bukt med olika inrikes uppror. Detta, och lättsinne med ­intäkterna från oljan under en global hög­konjunktur, gjorde honom populär. Putin lanserade till och med en plan för att liberalisera och demokratisera landet under en ny president.

En skenmanöver för att säkra ­ytterligare en presidentperiod för honom själv, skulle det visa sig. När ekonomin rasade efter oljeprisfallet vände sig Putin till det enda som fungerade, krigsmakten. Ryssland skulle bli en militär stormakt igen. USA hade successivt ­förvandlats till ett stort hot och EU till dekadensens högborg. Rysk militär ingrep mot flera randstater för att skapa buffertzoner mot ”det aggressiva väst”. Den ortodoxa kyrkan, där tsaren alltid varit överhuvud, togs efter mer än 70 år i kylan som bundsförvant i ett stort nationalistiskt propaganda- projekt. Bilden av Putin som tsarernas arvtagare och ­räddaren i nöden hamras in. Den politiska oppositionen trakasseras.

Ryssarna, rädda för kaos, sluter upp bakom sin president. Propagandan fungerar förvånansvärt effektivt, men Ryssland har inte varit svagare på tre hundra år, relativt sett. Oberäkneligheten och paranoian skrämmer de grannar som tidigare rustat ned.

Ett annat östeuropeiskt problem är ”Visegradkvartetten”, som består av ledaren för Polens parti för lag och ordning, Jaroslaw Kaczynsky, och Ungerns premiärminister Viktor Orban i samarbete med slovakernas premiärminister ­Robert Fico och tjeckernas president Milos Zeman. Avtalet om samarbete slöts i ungerska Visegrad redan 1991, men då handlade den om liberalism. I dag talar åtminstone Orban om ”illiberalism”, en stympad europeisk modell där mänskliga rättigheter tagits bort.

Visegradkvartetten tvekar inte att använda främlingsrädslan, eller andra rädslor, till att stärka personlig makt. Ju längre de biter sig kvar, desto mer ­skaver deras länder i EU.

Men det finns knappast längre ­något annat land i Europa som inte är smittat av gamla virus från staden Wien.

I Frankrike är Front National ”småfolkets” parti, besvikna ägare av butiker och arbetare som förlorat relativ levnadsstandard på grund av globaliseringen. Front National bildades av Marine Le Pens far, fiskar­sonen Jean-Marie Le Pen, som tidigt hade utvecklats till en ­hårdhudad populist, ibland i slagsmål, efter att ha deltagit i Algerietkriget. Hans program präglades av antisemitism och hat mot gaullisterna som lämnade kolonisterna i Algeriet i sticket. Mer om Frankrike i ett senare sammanhang.

Mitt i en populistisk bred våg har den Europeiska unionen denna vår firat 60-årsjubileum med ett möte i Rom. Italien är i tillväxtkris efter en lång period med populisten Silvio Berlusconi, en ledare som ägde den privata delen av italienska media och såg till att styra även den statliga.

Det stora hotet mot EU kommer därför från Rom. Det är inte så länge sedan man talade om det italienska undret, om hur dynamiska entreprenörer som Benetton och Stefanel i sällskap med hundratals andra kunde bär upp exporten och hur producenter av vin, parmaskinka, parmesan och mozzarella i kombination med turismen skulle klara balansen. Men populisten Silvio Berlusconi gjorde inget åt mut­kolvarna, rättssystemet, byråkratin, skatterna eller satsade på teknisk omvandling. Han lovade i stället guld och gröna skogar till de efterblivna regionerna i söder. Arvet från ­honom är 133 procents skuldsättning i förhållande till BNP och två och en halv gång så många italienare som lever i relativ fattigdom, totalt 4,6 miljoner. I södra Italien är infrastrukturen dålig, den organiserade brottsligheten stark, korruptionen utbredd och folkminskningen påtaglig.

En ny populiströrelse, Movimento 5 Stelle, lockar med att det sociala skyddsnätet ska byggas ut, en plan som skulle kosta 160 miljarder kronor, om kritikerna räknat rätt. ­Populister bryr sig inte så mycket om räkenskaper, ej heller är de intresserade av att göra impopulära ingrepp i låsningarna på arbetsmarknaden och den offentliga sektorn som stryper ekonomin. Mittenpolitikern Matteo Renzi från demokratiska partiet försökte och misslyckades. Få tror att han både lyckas komma tillbaka och orkar göra det som krävs. Till råga på allt ökar andelen äldre snabbt, de låser politiken.

Italien hotar verkligen EU som politiskt projekt och valuta­projekt. Vilka tyskar och fransmän vill ställa upp i en inre federal blockbildning med Italien och börja göra de överföringar och ställa de krav som behövs? Italien är EU:s tredje största ekonomi. Hoppet står till att italienarna tar ­intryck av det som hänt i Frankrike.

Allt i Sydeuropa är inte kaos. Spanien är på väg upp, kanske det mest positiva i Europa just nu. Spanien har haft hjälp av fallande oljepriser, låga euroräntor och politisk oro i flera andra turist­länder. Men det finns en hård kärna i den spanska ekonomin, med bättre konkurrenskraft och klokare politik. Spaniens förste store demokratiske politiker ­efter Francodiktaturen blev socialisten Felipe González, men under den senaste kris­perioden har kristdemokraten Mariano ­Rajoy visat sina kvaliteter. Rajoy fick makten 2011 med absolut majoritet och kunde genomdriva impopulära men nödvändiga reformer i banksystemet och på arbetsmarknaden.

Efter att ha förlorat makten kunde han i höstas komma ­tillbaka efter ett låst läge, i spetsen för en minoritetsregering med idéer om att reformera utbildning, pensioner och det regionala finansieringssystemet. Förhandlingar och koalitioner är denne politikers kännemärke. Han driver igenom det som är möjligt med så stort stöd som möjligt. En politiker som är så långt från populism som man kan komma. ­Spaniens arbetslöshet är fortfarande skyhöga 19 procent, men förbättras långsamt. Till och med fastighetskrisen tycks gå mot sitt slut även om Brexit oroar. Spanjorerna har en ­farlig förbindelse med britterna.

Spanien levde fram till den stora finanskrisen i en frenetisk byggnadsepok som varade i decennier. Så sent som 2006 gavs det tillstånd till 865 000 nya hus i hela Spanien, nära flygplatserna i söder och öster där turisterna landade. Tron var att nyrika britter skulle fortsätta att resa in och ­befolka även stugbyar på platser som ingen hade hört talas om.

Brittisk ekonomi hade då växt snabbt i kraft av finans­affärerna i London. Britterna kände sig rika när pundet låg relativt sett en tredjedel högre än i dag och även en helt vanlig Londonbo kunde kamma hem 5–6 miljoner kronor i reavinst på något litet och slitet tvåvåningshus i tegel. ­Bostadspriserna i Storbritannien ökade dubbelt så snabbt som i euroområdet. Men inte i jämförelse med Spanien, där britter köpte semesterhus för sina vinster.

Så började bostadspriserna i London att rasa tillsammans med pundet när världens finansaffärer visade sig vara byggda på lösan sand år 2008. Inga mer reavinster att använda i Spanien och allt sämre relativ köpkraft. Efter 14 år av oavbruten tillväxt fick därför spanjorerna se byggnadsjobben försvinna från år 2009.

Kanske blir Spanien det första sydeuropeiska land som låter industrikulturen från sina norra provinser ta över. ­Spanien bär på alla Sydeuropas kulturella sediment och ­avlagringar, både från romarriket, som Italien, och från ­islam, som Balkan. Spanien var också historiens första globala sjöfararmakt, vilken utmanades av England. Silvret från nya världen hjälpte till att konservera den feodala makten och bäddade för polarisering mellan gammalt och nytt.

Spanien ger hopp om att det går att strukturera om ekonomier som fastnat i låsta arbetsmarknader, pensions­system och politisk klientilism. Politikerna i Grekland gjorde inte sin hemläxa innan de tog sig in i EU med en delvis falsk ­analys av utgångsläget. Lilla Grekland fick finansmarknaderna att skälva 2015 och 2016 och går kanske nu mot en ny kris även om regeringen är lite mer medgörlig. En allt större skuldbörda leder förr eller senare till Grexit och stora skuldavskrivningar för de europeiska långivarna och IMF. Kanske det enda möjliga. Detta är ändå bara 2 procent av ekonomin.

EU tycks alltså vara på väg mot prövningar som kanske kommer att leda till lägre politiska ambitioner, mindre valuta­område, men inte nödvändigtvis inskränkt frihandel.

Berättelsen om EU är missvisande eftersom den handlar om ideliga misslyckanden. Men praktiskt taget alla europeiska länder, eller 31 stycken, har anslutit sig till EEA, som är det europeiska ekonomiska område där de fyra friheterna ­gäller: fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital. Över gränserna också till Norge och Schweiz.

Ingen förutsåg att EU-projektet kunde bli så stort. Och ingen gissade heller att 19 europeiska länder skulle kunna använda en gemensam valuta. Europeiska företag och ­europeiska medborgare lever i dag som om gränserna i Europa inte existerar.

Företagen arbetar i allt mer komplexa förädlings­kedjor som ignorerar nationsgränser. De köper och säljer. På engelska heter det ”foreign trade”, men det rör sig om ­produktströmmar inom organisationer. Den amerikanske finansmannen Warren Buffet brukar prisa den stora ­sammanhängande marknaden i USA som gör det möjligt för företagsgrundare att expandera så snabbt. Han talar om ­”öppenheten för innovationer och kreativ förstörelse som möjliggörs av lagstyrningen”. Europas företagsgrundare har just vant sig vid att ha något som liknar en stor hemma­marknad.

Individerna köper lägenheter i Berlin eller i någon spansk stad. De unga tar utbytesterminer vid universitet som de tidigare bara läst om. Unga östeuropéer arbetar i alla stora städer i Västeuropa på alla nivåer. Europa har aldrig varit tillnärmelsevis så fredligt, integrerat och välmående. Vid krigsslutet fanns det bland ruinerna bara några få demo­kratier och marknadsekonomier kvar. I dag finns det knappt ett enda land som övergett de europeiska idealen, populismen till trots.

Titta gärna närmare på tabellen över Europas större ­länder ekonomiskt. Det syns tydligt att länder som Sverige, ­Nederländerna och Tyskland tjänat på den nya jättemarknaden och att de, tillsammans med Storbritannien, klarat sig lika bra som USA.

Att Storbritannien lämnar kärnan är förstås en allvarlig sak med tanke på balansen mellan Tyskland och de andra stora och på de liberala värderingarna. Tråkigast är att engelska språkets ställning försvagas. Men engelsmännen har ju alltid varit krångliga, precis som danskarna, svenskarna och holländarna.

Tidvis har Bryssel framstått som alltför byråkratiskt i sina ambitioner, men mycket av kritiken har varit missriktad. Hur kan någon tro att det skulle vara mindre byråkrati om 31 länder hade helt olika system och helt separata byråkrater?

Den moderna ekonomin kräver gemensamma regler ned i detalj för att handeln och den ekonomiska integrationen ska löpa smidigt och säkert. Men vid minsta trassel reser sig containerlagren, stockar sig lastbilarna och samlas järnvägsvagnarna på sidospår.

”Europa är en jätte ekonomiskt, en dvärg politiskt och en mask militärt”, konstaterade Belgiens finansminister Mark Eyskens redan 1991. USA är en jätte på alla områden medan Ryssland är en mask ekonomiskt, en dvärg politiskt och en förvuxen dvärg militärt.

Allt kanske inte är så fel ändå, och den nye franske presidenten Emmanuel Macrons idéer om att göra EU till en starkare enhet med fler taggar utåt är inte nödvändigtvis den bästa vägen.

Av: Ronald Fagerfjäll

Läs kapitel 7 – Hur stannar de på toppen? här.

Romarna och alla de andra

De europeiska kulturskillnaderna är tydliga på EU-möten i Strasbourg och Bryssel. En skandinav upplever lätt en sydeuropé som auktoritär, kaxig och normativ, medan sydeuropén snarare ser skandinaven som vårdslös, trevande och hedonistisk på en gång (enligt Hofstede). Bara som exempel.

Rötterna för sådana skillnader går mycket långt ned i historien. Romarriket präglade det latinska området med sin 30–40 generationer långa epok av militärt centralstyre och enhetliga lagar som gällde för rikets medborgare. Livet i Skandinaviens byar var mycket mindre organiserat och reglerat. Det krävde mer flexibelt samarbete på lokal nivå. När reformationen av katolska kyrkan kom, inträffade uppdelningen misstänkt nära den gamla romerska gränsen.

Eurasien är världens största kontinent, Europa (till Ural) utgör bara en femtedel av landmassan. Kontinenten präglas av längsgående klimatzoner. En tropisk borta i Asien, en varm zon ända från Spanien till Sydkorea, en tempererad från Nederländerna till ryska Vladivostok och en kall från Norra Norge till Berings sund.

Längs dessa längsgående zoner har kulturer och klaner naturligt flyttat i kaotiska etapper. I syd kom invandrarna från Orienten och Nordafrika, ja till och med från Indien. I norr anlände boskapsfolk från hela den väldiga stäppen när klimat­förändringar ökade kampen om betesmarkerna. I norr strövade rennomader med halvvilda flockar. Fenicier, judar, morer, romer, germaner, slaver, magyarer och samer anlände bland otaliga andra europeiska folk.

Tusen språk och kulturer bildade det oroliga och dynamiska Europa. Att det var här som nationalismen utvecklades till en attraktiv ideologi är nästan som ett dåligt skämt.