En lönsam liten klubb

Moderna museet den 2 december i fjol. I auditoriet har en brokig skara privatinvesterare samlats för eventet Next BIG Thing, där BIG står för Blasieholmen Investment Group. Publiken är där för att komma i kontakt med nya, heta tillväxtbolag. Bolag som förhoppningsvis kan bli stora och lönsamma i framtiden.

Denna dag ska tolv småbolag presenteras. Fyra av dem, Clavister, Frisq, Myfc och Saltx är redan listade på First North, finbörsoperatören Nasdaqs nordiska marknadsplats för småbolag med tillväxtambitioner. De andra åtta kan vara på väg.

Det kan ge sken av ett forum där förhoppningspapper på klassiskt manér hårdkrängs till investerare på jakt efter det stora klippet. Men systemet är mer finurligt än så.

Nasdaqs noteringsansvarige Niclas Holmberg stegar upp på scenen och sparkar i gång eventet. Han är nöjd och berömmer såväl publiken som dem som är initiativtagare till BIG.

– Vi från Nasdaqs sida uppskattar inte bara att ni hjälper bolagen med kapitalanskaffning och tar bolagen till börsen, utan också det efterarbete ni gör med bolagen, säger Holmberg.

Han syftar bland annat på att Blasieholmsgruppens listningsmodell skapar likvida aktier.

– Det är otroligt viktigt när man sedan väl har blivit noterad.

Niclas Holmbergs korta presentation berör därefter Sveriges extremt starka noteringsklimat. Och då blir det uppenbart varför Nasdaqs chefer är så nöjda med BIG:s aktiviteter. Under perioden 2013 till 2016 har totalt 154 nya noteringar gjorts på First North. BIG ligger bakom minst elva av dem. Hittills i år har ytterligare två bolag noterats. Och många fler är på gång. Bolag som i de flesta fall har en del övrigt att önska när det gäller framgång.

Vem eller vilka det är som ligger bakom noteringsstormen? När publiken ställer frågor hänvisas gång på gång till två medel­ålders män i lokalen: Erik Nerpin och Johannes Falk.

Doldisen

Trots sina många publika börsuppdrag har Erik Nerpin sällan befunnit sig i rampljuset. Då och då nämns han som den Kanadabaserade råvarufamiljen Lundins svenska affärsjurist. I övrigt finns inte mycket att läsa om honom. Trots att han har varit högst aktiv i många börssammanhang.

Erik Nerpin har en juridikexamen från Uppsala. Den följdes av en amerikansk påbyggnadsexamen i affärsjuridik. Särskilt väl minns Nerpin corporate finance-kursen från studietiden i Boston i början av 1990-talet, mitt under den svenska finanskrisen. Läraren var en mycket upptagen praktiker som jobbade med dåtidens heta börs i New York.

– Han kom kanske 45 minuter sent, och han hann knappt börja innan en dam kom in med en telefonlapp, varpå han fick gå igen. Men först hann han fastslå att börsen, den handlar om två saker: ’build confidence and provide liquidity’.

Bygga trovärdighet och tillhandahålla likviditet.

Det var något Erik Nerpin tog fasta på.

Han vandrar den klassiska juridiska banan och specialiserade sig tidigt på börs- och noteringsjuridik. 1997 uppnår han advokatjobbets åtråvärda delägarposition, då på ­Lagerlöf & Leman som senare blir Linklaters. Tio år senare byter han firma och blir delägare i Kilpatrick Townsend.

Genom åren har han gjort det mesta på området, däribland medverkat i jättetransaktioner som Pfizers uppköp av Pharmacia. Som rådgivare för Lundin-sfärens brokiga råvarubolagsflora lärde sig Erik Nerpin också bemästra en del kanadensiska börstrick. Ett av dem var så kallade baklängesnoteringar.

Det innebär att man apporterar in verksamhet i ett havererat börsbolag. På så vis slipper man genomföra en traditionell och dyr noteringsprocess i investmentbankernas regi. Dessutom får man redan från start en bred ägarskara – en form av aktiespridning – och en aktielikviditet.

Från början hjälpte Erik Nerpin fastighetsbolag att göra dessa baklängesnoteringar, bland annat Sagax. De lockades framför allt av de skattemässigt fördelaktiga förlustavdrag som många gånger fanns i de havererade bolagen, avdrag som med dåtidens regler kunde övertas av ny verksamhet.

Några år senare skulle dock baklängesverksamheten utvecklas till något helt annat.

Men först skulle Erik Nerpin träffa på sin nuvarande kompanjon Johannes Falk.

Slår påsarna ihop

Under åren strax före Lehmankraschen var ett av Erik Nerpins mer uppmärksammade uppdrag det som juridisk rådgivare åt miljöteknikbolaget Morphic. Som affärsjurist var Nerpin med och tog Morphic till Stockholmsbörsen. Ir-chef i samma ­bolag, alltså den som stod för bolagets informationsgivning gentemot aktiemarknaden, var Johannes Falk.

Falk kom in i Morphic sent 2006 efter att ha haft samma roll i läkemedelsutvecklaren Diamyd Medical. Även i Diamydsammanhang kom de båda i kontakt med varandra. Johannes Falk är Diamyd-grundaren Anders Essen-Möllers systerson. Efter att han slutade som ir-chef fick han i uppgift att leda Diamyds valberedning för Essen-Möllers räkning. I samma valberedning satt Erik Nerpin. Enligt Nerpin hade de två dock stött på varandra långt tidigare.

Morphic och Diamyd utvecklades inte till några succéer. Morphics förluster mellan 2008 och 2011 summerade till över 1 miljard kronor. Den som köpte aktien på topp, då bolaget var värt 4 miljarder kronor, fick se sin investering bli i stort sett utraderad. De ansamlade förlusterna i Diamyd översteg 300 miljoner kronor. Även här utraderades miljarder i börsvärde när de kommersiella framgångarna för bolagets läkemedelsutveckling uteblev.

Både Morphic och Diamyd fick år 2010 betala viten till börsen för brister i informationsgivningen till aktiemarknaden. Morphic brast även kring ledningens otydliga roller och kring formaliabrister i styrelsearbetet. Börsens disciplinnämnd utdömde maximala tio årsavgifter i vite och konstaterade att bolaget med nöd och näppe klarat sig från avnotering.

Det klickade mellan ir-rådgivaren Falk och advokaten Nerpin. Inte minst hade de en samsyn kring småbolag och möjligheten att sprida aktier.

– När jag började med börsjuridik för 25 år sedan var det ingen som såg skapandet av en bra aktie, i meningen likvid aktie, som en egentlig fråga, säger Erik Nerpin.

Spridning var en kompetens som framför allt fondkommissionärerna satt på.

– De kunde verkligen sprida aktier på sina kunder. På 90-talet kunde de nästan ’dippa aktier med pipett’ över depåerna, säger ­Nerpin.

Men efter finanskrisen 2008 var marknaden för småbolag nästintill död.

Småbolagskommissionärerna tappade mark och privatinvesterare drog sig undan. De ville, enligt Johannes Falk, inte investera i onoterade eller illikvida småbolag.

– Erik och jag började fundera på hur vi kunde komma till rätta med problemen. Gick det att skapa en helt ny modell som funkar både för oss investerare och samtidigt stärka och hjälpa entreprenören?

Själv ville Johannes Falk inte sitta inlåst i onoterade innehav i tio till femton år som många private equity-fonder gör.

– Erik kom upp med en idé han hade haft länge, säger Falk.

Affären tar form

Det hela började med ett litet brandväggsteknikbolag från Luleå vid namn ­Effnet. Det lilla bolaget var värt flera miljarder runt millennieskiftet, men när bubblan brast fick de över 5 000 aktieägarna se värdet sjunka till nära noll. Sommaren 2004 var det här som Nerpin hjälpte Sagax att genomföra sin baklängesnotering.

Våren 2009 gick Erik Nerpin in som styrelseledamot i Effnet Holding. I Nerpins börsjuridiska regi delades koncernen sedan upp i brandväggsbolaget Effnet samt digitalradiobolaget Factum Electronics. Effnet-verksamheten delades kring årsskiftet 2010–2011 sedan ut till aktieägarna och bytte namn till Header Compression Sweden. Kvarvarande Effnet Holding bytte sedan namn till Factum Electronics Holding.

Ungefär samtidigt höll entreprenören Anders Olsson på att bygga den prototypmaskin som skulle bli navet i miljöteknikbolaget Cassandra Oil. Maskinen var en så kallad oljekokare. Anders Olsson var på jakt efter kapital och en leverantör förde honom samman med Erik Nerpin.

Och 2012 kom förslaget som i praktiken blev startskottet på Nerpins och Johannes Falks Blasieholmssfär: Factum-verksamheten knoppades av till huvudägarna. Kvar i Factum fanns då bara ett skal. Bolaget användes sedan för att baklängesnotera Cassandra Oil, som i ett slag fick över 5 000 aktieägare.

Aktiespridningsupplägg är inte nya i Sverige men i BIG har Erik Nerpin sett till att förfina börsjuridiken genom att dra lärdom av upplägg på andra håll, bland annat havererade Aktiespridning i Sverige, där han köpte in sig och gick på möten i mitten av 2000-talet.

Senare samma år som Factumaffären gjordes, 2012, delade Cassandra ut det onoterade investeringsbolaget Blasieholmen Investment Group, BIG, ett bolag utan innehåll, till sina 5 000-talet ägare. Därefter har BIG:s avknoppningar och inapporteringar av nya verksamheter avlöst varandra.

De många transaktioner som följt kan ses på sidan 17.

I den syns också ett stort antal lagerbolag, alla utan verksamhet, alla döpta efter sportstjärnor och artister fast baklänges. Beyoncé, Madonna och Federer till exempel. De härstammar alltså från början från Effnet/Factum/Cassandra och har samma aktieägare, med undantag för dem som köpt och sålt aktier i bolaget. Blasieholmsgruppen ser sedan till att lagerbolagen får förvärva ett rörelsedrivande bolagsprojekt som förs in i bolaget genom en apportemission.

BIG AB var Blasieholmens första så kal­lade spridarbolag, som knoppar av tomma bolag och fyller dem med innehåll. Av BIG:s första tio lagerbolag är nio stycken i dag noterade på First North.

Arbetet med olika modeller för börsnoteringar upptar mer och mer av Erik Nerpins tid. År 2014 hoppar han av Kilpatrick Townsend för att starta sin egen advokatfirma med Östermalmsadress: Advokatfirman Nerpin. Nu kan Nerpin fokusera på de två saker han gillar allra mest professionellt: börsjuridik och småbolagsfinansiering.

– First North har blivit lite som mitt vardagsrum. Jag var med om att sätta det allra första bolaget, Mediteam Dentalutveckling, på First North, som på den tiden hette Nya Marknaden. När Lundin-bolagen också låg där blev det att jag som advokat hjälpte nästan alla de tidiga bolagen med börsfrågor. First North har växt sedan dess, och blivit till en så oerhört välfungerande småbolagslista att det är svårt att hitta internationella motsvarigheter, säger Erik Nerpin.

BIG AB, som alltså knoppades av från Cassandra, delade 2015 senare ut två bolag vid namn BIG Equity och BIG Seed. BIG Equity AB är ännu ett spridarbolag, som hittills delat ut nio stycken lagerbolag varav tre hunnit listas på First North. BIG Equity har också investerat i miljöteknikbolaget Saltx. BIG Seed kan mer liknas ett riskkapitalbolag som investerar i tidigare fas, så kallad såddfinansiering, än en renodlad aktiespridare, även om investeringar skett i bolag som sedan spritts i sfären.

För en paketerad notering, med både börsplats och ägarspridning, får Blasieholmsgruppens 5 000 aktieägare via sitt upplägg minst 10 miljoner kronor i form av aktier, men kostnaden kan förstås vara betydligt högre beroende på transaktionens storlek och andra omständigheter. Det innebär att de får ungefär 5 till 10 procent av de färdig­finansierade listningarnas bolagsvärde.

Spridningsaktierna är alltså inte en gåva utan en viktig spelbricka i listningarna. För det är spridningen och den efterföljande likviditeten i aktien som Stockholmsbörsens noteringsansvarige Niclas Holmberg talar sig varm för. Det gör även Johannes Falk. Om ägarspridningen är god, blir värdepapperet mer attraktivt, menar han.

– Det gör att man kan ta in kapital på en högre värdering. I längden blir det en bra affär att ’ge bort’ en ägarandel i spridningssyfte. Levererar bolagen som de ska kan de ju på börsen få en värdering som de inte skulle vara i närheten av i en onoterad miljö. Därmed kan de ta in ytterligare kapital till en högre värdering och med mindre utspädning, säger Johannes Falk.

Erik Nerpin instämmer.

– I Blasieholmen vill vi hjälpa bolag att skapa bra och attraktiva värdepapper, i den meningen att aktierna ska få en god likviditet. Verksamheten och ledningsfrågor får bolagen sköta själva, säger Erik Nerpin.

Om Nerpin är BIG:s arkitekt så är Falk ­dirigenten.

– Självklart har vi kommit att utveckla ett mycket nära samarbete jag och Erik. Erik har större erfarenhet än de flesta på denna del av finansmarknaden, säger Falk.

Nerpin går i god för att det är ordning på juridiken. Falk för kvaliteten i bolagsprojekten. Falk beskriver sina förtjänster som att han har stora kontaktytor, inklusive ett flertal tunga internationella investerarnätverk där många medlemmar är serieentreprenörer. Och det är via nätverken som Falk identifierar projektbolag som kan vara lämpliga för BIG-sfären.

Vinnarna

Nästan alla de Blasieholmen-projekt som noterats på First North har, innan de noterats, gjort emissioner och aktiespridningar i onoterad miljö. Då är värderingarna på bolagen lägre och villkoren mer förmånliga. De som är med där är de verkliga vinnarna på Blasieholmens upplägg.

I de flesta fall har bolagen nämligen spännande aktieberättelser. I vissa fall har de också skickat ut pressmeddelanden om svårverifierade samarbeten och lovande utvecklingsframsteg. Inte sällan är de ganska intetsägande. Om utomstående småsparare nappar och börjar köpa in sig i bolaget, leder det till en initial kursuppgång.

Dessa riktade kapitaltillskott arrangerade av BIG har gjorts inför samtliga av gruppens baklängeslistningar på First North, förutom Aligera, säger Erik Nerpin.

Lite beroende på vem i sfären Affärsvärlden frågar verkar det röra sig om 40 till 50 olika investerare som får vara med vid en pre-IPO. Nätverket av dem som tillfrågas är, enligt Nerpin, något större än så.

Nerpin påpekar att för någon som hypotetiskt investerat i alla de hittills listade First North-projektens pre-IPO:er så har avkastningen kunnat bli god, men också högst ­beroende av när investeraren sålt aktier: nära en topp eller nära en botten. Förstås. Enligt Nerpin kan en helt passiv investerare i den renodlade BIG-modellens första elva noteringar ha gjort ungefär 10 procents vinst från pre-IPO-kurs fram till i dag, medan de i specialfallen Saltx och Cassandra har gjort cirka sex gånger pengarna respektive förlorat större delen av investeringen.

Nerpin medger samtidigt själv att nätverkets mer professionella aktörer inte kan tänkas agera så pass ”vansinnigt” att de passivt behållit sina pre-IPO-aktier i åratal. Det bör finnas vinsthemtagningsvinnare på upplägget precis som det finns förlorare. Ställt mot de pre-IPO-kurser i 13 listningar som Nerpin förser Affärsvärlden med har alla förutom Myfc och Frisq stängt högre första handelsdagen än kursen i den sista pre-IPO-emissionen. I Frisq dröjde det sedan inte länge förrän pre-IPO-gänget var på plus medan de i Myfc tvingades vänta ungefär ett år.

Johannes Falk är ofta en i pre-IPO-gänget.

– I dag kan jag inte tänka mig att investera i ett tillväxtbolag som inte inom mycket kort tid erbjuder likviditet. Varför? Jo, för att jag själv vill bestämma när och hur jag ska äga en viss aktie. Köpa mer om kursen går ner etcetera, säger han.

En viktig kugge i Blasieholmens partnernätverk är den så kallade Jordanfonden. Denna något osannolika skapelse är pingisklubben Ängby SK:s stödförening. Men medlemmarna fungerar också som Ängby SK-ordföranden Nils-Erik Sandbergs råvarufokuserade investeringsnätverk. Sandberg, som bland annat porträtterats i Affärsvärlden-artikeln Gubben med guldbyxorna från 2010, har bland ­annat gjort karriär som börsdirektör inom de två egna svenska oljenoteringarna HCI och Grauten Oil samt som styrelsemedlem inom familjen Lundins råvaruimperium. Sandbergs ­oljebolag hamnade i det som blev en föregångare till Lundin Petroleum.

Lundin-kopplingen gjorde att Nerpin och Sandberg snabbt blev affärsbekanta. Även Johannes Falk är en långvarig bekant till Sandberg, då Jordanfonden tidigt investerade i Morphic.

– Personerna i BIG känner vi sedan länge och vi vet de är rejält kompetenta och trivsamma att jobba med. De gör bra analyser av företagen och får vanligen fram acceptabla villkor, annars är vi inte med, säger Sandberg, som är mitt uppe i turnerings­resor för pingisklubbens aktiva.

Nisse Sandberg och Jordanfonden tillhör också de återkommande pre-IPO-investerarna hos BIG.

– Jag, familj, klubb är vanligen med i de bolag som vi gillar, säger Sandberg.

– Vårt nätverk är med på många, men inte alla, BIG-event. Några av BIG-bolagen hoppade vi över och några är vi störst i, säger han vidare.

Både Nerpin och Sandberg beskriver BIG-Jordanfondens återkommande samarbeten kring listningsprojekt som informella och på ad hoc-basis.

Men det är tydligt att Jordanfonden fyller en stor funktion. Utöver Lundin-bolag äger Jordanfonden, i Sverige, framför allt BIG-bolag. På bolagets hemsida kan man läsa återkommande och mestadels hoppfulla beskrivningar av just BIG-bolag, såväl inför, under och efter deras First North-listningar.

Flera av inläggen är borttagna i dag.

– Det blir mest positiva omdömen av det enkla skälet att de bolag vi inte gillar skriver vi alls inte om, säger Sandberg om BIG-skriverierna.

Han säger också att de flesta vet att Jordanfonden investerar tidigt, det vill säga med högre risk än vanligt. Och att han är väl medveten om att det finns ett stort intresse för deras uppfattningar.

En annan av få verifierbara storägare i de listade BIG-bolagen är finansmannen Peter Alariks investeringsbolag. Enligt Holdings äger Alarik aktier i inte mindre än åtta Blaiseholmen-bolag, till ett nuvarande värde på över 25 miljoner kronor. Alarik är mest känd för att ha ägt Stockholms Auktionsverk ­sedan tidigt 1990-tal. År 2014 sålde han det till danska Lauritz.com, enligt tidigare uppgift till Affärsvärlden för mellan 150 och 200 miljoner kronor. Erik Nerpin ser Peter Alarik som ett typexempel på en pre-IPO-medlem i BIG: en erfaren entreprenör som blivit mer eller mindre professionellt aktiv kring sina aktieinvesteringar.

Annars förekommer, enligt ägartjänsten Holdings, ett betydande anonymt storägande i BIG-bolagen via så kallade custodian-konton hos privatbanker. Bakom kontona kan ligga från en upp till tusentals underliggande ägare. Dessutom kan det bli en dubbelrapportering i ägardata, eftersom kontots delägare även kan ha redovisat sina innehav på andra håll. I praktiken blir innehaven via custodian-kontona skyddade från allmänhetens insyn. Men personer och bolag som står bakom måste följa svenska insider- och flaggningsregler, samt skattereglerna i det land de skrivit sig.

En icke-allomfattande ögonblicksbild utifrån ägarbilderna per sista mars indikerar att någon eller några i sfären frekvent använder sig av konton hos JP Morgan och Banque Internationale i Luxemburg samt UBS i Schweiz för att parkera storposter i bolag som Cassandra, Vigmed, Nexam, Nicoccino, Karessa, Klaria, Frisq, Svenska Aerogel, Aligera och ISR. Alla BIG-bolag.

Därutöver har BIG:s olika aktiespridningsbolag själva investerat ytterligare kapital efter listning i fallen Cassandra Oil, Myfc, Niccocino, Karessa samt i Frisq.

– I några fall har Blasieholmen (aktiespridningsbolagen) tecknat emissioner i bolag efter notering, och i något fall har vi även garanterat en mindre del av en emission – för den goda sakens skull, säger Nerpin.

Dubbla stolar

Även Blasieholmens serieentreprenörer kan i allra högsta grad gynnas av modellen. Ett exempel är forskaren Fredrik Hübinette. Han har grundat inte mindre än tre BIG-anknutna forskningsbolag: Nicoccino, Karessa och Klaria. Alla tre First North-bolagen är nära knutna till Uppsalagruppen Medical, ett privat bolag som äger patent och som har 22 delägare.

Samtliga forskningsbolag licenserar ett och samma munfilmspatent utan att betala vare sig avgifter eller royalty. Patentet används för olika forskning i de olika bolagen. I Nicoccino rör det sig om nikotinprodukter, i Karessa sexuell dysfunktion och i Klaria migrän samt cancersmärta. Som ersättning för patentet fick Uppsalagruppen Medical aktier i First North-bolagen.

Hübinette är kvar som enskilt största ägare i alla tre börsbolagen. Han har även en anställning som forskningschef i Klaria och Karessa och är teknisk rådgivare till Nicoccino. Liksom flertalet entreprenörer Affärsvärlden varit i kontakt med är Hübinette nöjd med det arbete som BIG har gjort i egenskap av rådgivare och som tillhandahållare av investerare.

Få entreprenörer har fått så mycket hjälp av Erik Nerpin och Johannes Falk som Anders Olsson på Cassandra Oil.

– Erik och Blasieholmen har varit en ovärderlig hjälp för att nå till vårt mål – att nu ha en världsunik teknik att göra olja av i stort sett allt som en gång gjorts av olja.

Cassandra Oils affärsidé är att göra olja av saker som gamla bildäck, plastavfall och elektronikskrot. Enligt Anders Olsson är Cassandra Oil nu färdiga för att bli kommersiella.

– Många år och många miljoner efter det att jag trodde vi skulle vara det, säger han.

Den världsbilden skriver inte alla under på. Sedan Cassandra Oils toppnotering hösten 2013 har bolagets börsvärde sjunkit från 2 miljarder till 80 miljoner kronor. Tilltron till bolaget är lågt.

Baklängesnoteringarna har således varit en god affär även för de båda entreprenörerna.

Erik Nerpin har samtidigt själv suttit på en mängd olika stolar. I fall som Cassandra har han genom åren agerat både juridisk rådgivare, finansiell rådgivare, styrelseledamot och investerare.

Nerpin har i dag bara ett uppdrag i BIG:s listade bolag, som styrelseledamot i Nicoccino. Men tidigare var han styrelseordförande i Cassandra Oil, Karessa, Saltx och Klaria Pharma.

Advokatfirman Nerpin hade tidigare uppdrag åt Cassandra Oil och är i dag anlitade av Myfc, Nicoccino, Saltx och Frisq. I Saltx pågår en företrädesemission på hela 100 miljoner kronor när denna artikel skrivs. Enligt emissionsprospektet agerar BIG AB som finansiell rådgivare och arrangerar garantikonsortium för Saltx. Enligt Nerpin är så inte fallet i praktiken: Saltx-uppdraget ska enligt honom ligga hos hans advokatfirma och röra sig om juridisk, inte finansiell, rådgivning.

Kritikern

Jonas Bernholm är pensionerad läkare och före detta skivbolagsentreprenör. I svenska småbolagskretsar är han mest känd för sina skribentinsatser i tidningen Aktiespararen. Han är en kritisk granskare av förhoppningsbolag efter att han och andra minoritetsägare förlorade pengar från it-yrans år och framåt. Genom att en gång i tiden ha ägt Effnet har Bernholm blivit en typisk passiv ägare i Blasieholmens onoterade aktiespridare, en av de dryga 5 000 som får gratisaktier på löpande band.

Enligt både Jonas Bernholm och Erik Nerpin har BIG:s bolagskarusell på senare år blivit lönsam för passiva ägare: gratisaktier i många omgångar tenderar att addera värde. Men i absoluta tal är beloppen små.

Jonas Bernholm säger också att de BIG-ägare som valde att teckna sig i BIG Equitys nyemission 2015 har tjänat en hacka.

– Att man ligger på plus där beror inte på att det finns några reella värden. Det beror på att folk är, förlåt uttrycket, ännu dummare än man själv. Om det nu är möjligt? säger Bernholm.

Förlorarna

Kombinationen av Nerpins odiskutabla börsjuridiska expertis och Falks förmåga att knyta till sig tillväxtbolag och paketera dem till spännande bolagsberättelser har gjort duon till mästare på att få utvecklingsbolag finansierade och listade på First North.

Hur går det då för de utomstående småsparare som investerat i de nynoterade bolagen? Affärsvärldens genomgång visar att den som köpt in sig och passivt behållit alla Blasieholmens First North-listningar första dagen de kom in ligger back. Justerat för risk är skillnaden ännu större. Den högre risknivån på First North borde enligt finansteorin givit högre avkastning under senare års börsuppgång. I stället har Blasieholmen-bolagen som kollektiv utklassats av den breda Stockholmsbörsen, som har klart lägre risknivå.

Värderingarna på de listade bolagen är extremt höga i förhållande till de i många fall skrala intäkterna. Bolagsportföljen är värderad till 4,4 miljarder kronor.

– Våra genomsnittliga bolag, tidiga bolag med enormt stor potential, noteras med börsvärden på säg 150 till 200 miljoner kronor. Aktien kan då gå 10–20 gånger, den kan till och med gå 100 gånger på en pressrelease om det är inom bioteknik. Det kan jag tycka blir en rimlig risk-reward-kalkyl, säger Erik Nerpin.

Men Jonas Bernholm är starkt kritisk till hur BIG valt att rikta in sig på att ta kapitalslukande utvecklingsbolag i förkommersiell fas till First North. Han ser stor risk för att småsparare kan råka illa ut.

– När det rör sig om teknikutveckling eller om läkemedelsforskning i fas 1 är storyn ofta större än verksamheten. I praktiken ligger det eventuella kommersiella genombrottet åtta till tio år fram i tiden. Det är småsparare som köper in sig i ett flertal av de här bolagen, och att de skulle ha resurser för att fortsätta stoppa in finansiering för att ta projekten hela vägen till ett eventuellt genombrott, det kan handla om uppemot 500 miljoner kronor per bolag, det tror jag inte alls på, säger Jonas Bernholm.

Att Blasieholmens bolag behöver löpande tillskott av kapital är uppenbart för den som studerar de årliga kassaflödena. Flertalet bolag uppvisar förlust, därtill är rådgivningskostnaderna många gånger höga i förhållande till bolagens storlek. De efter­följande nyemissionerna kommer som ett brev på posten. Inräknat Mat.se, som i dag är uppköpt, har BIG-bolagen gjort av med uppemot 1 miljard kronor räknat från listningsåret. Huvuddelen av den notan har kommit en bit in på First North-resan.

Varken Erik Nerpin eller Johannes Falk tycker att det råder några oklarheter kring den höga risknivån och de återkommande kapitalbehoven i många First North-bolag. Det gäller inte bara deras egna bolag utan även andra.

– Det är ju egentligen skapandet av bra värdepapper som är vår kärnkompetens. När det gäller verksamheterna som sådana förlitar vi oss på gällande regelsystem, som vi försöker följa till mer än till punkt och pricka, och till folks sunda förnuft, säger Erik Nerpin.

Utan ansvar

Affärsvärldens genomgång visar att mycket av ansvaret för att bedöma risk och rimlighet i de kapitalslukande bolagen åläggs småspararen själv. Genom Blasieholmens smarta upplägg inför listningen på First North hålls bolagen nämligen utanför den lagstadgade prospektskyldigheten och därmed även undan Finansinspektionens tillsynsroll.

När det inte behövs prospekt faller bedömningen av listningsbolaget på First North. Bolagen ska upprätta en bolagsbeskrivning som First North ska godkänna. Nasdaq själva har inga synpunkter på spridningsupplägg av Blasieholmens art, så länge listningsbolagen klarar noteringskraven.

Det kallas självregleringsansvar.

Nasdaqs system kräver att varje First North-bolag anlitar en så kallad certified adviser-rådgivare, vars roll är att se till att bolagen tar sitt ansvar för att upprätthålla de krav och regler som finns kring bland annat informationsgivning till aktiemarknaden. Sju av Blasieholmens bolag anlitar småbolagshuset Remium medan fem anlitar FNCA, som är specialiserat på denna typ av rådgivarroll.

Remium påpekar att de som CA inte kan styra First North-kundernas informationsgivning. Den måste kunderna själva ansvara för.

– Det finns alltid bolag som använder pressmeddelandekanalen för mycket och de som använder den för lite, oavsett bolagens storlek eller börslista. Det handlar oftast om börsvana och erfarenhet, kommenterar Remiums vd Petra Sas.

– Vi rekommenderar våra bolag att i möjligaste mån vara försiktiga/återhållsamma i sin informationsgivning, då verkligheten alltid kommer ikapp även den mest optimistiske, säger FNCA:s partner Andreas Stigers.

Ej betalt för risken

Professionella riskkapitalister har inte mycket till övers för drömmerier. De stoppar många entreprenörer i dörren, och förgör minst lika många genom att ställa hårda krav längs vägen. Blasieholmen vill inte att det ska vara så. De ser det i stället som att de med sin börsakrobatik både befriar entreprenörer från finansinseringstorka och skapar likvida aktier.

Samtidigt är det tydligt att gruppen behöver få in en eller ett par tiodubblare om inte trenden i deras projekt vänder. Annars får de utomstående småsparare som går in i bolagen inte tillräcklig kompensation för de risker som de dragit på sig. För det är tydligt att det är småsparare som tar notan på nedsidan när planerna inte blir som bolagen tänkt eller givit sken av i början.

Blasieholmens investerarnätverk däremot, de kan fortsätta frodas och glädjas åt all innovation de finansierat. De får ju köpa in sig på helt andra nivåer i pre-emissionerna.

I poker finns ett talesätt att den som efter ett antal händer fortfarande inte har en susning om vem som är bordets tilltänkta förlorare – torsken – sannolikt är det själv.