En helt ny arbetsmarknad

Det arbetas på taken igen.

När snön faller över svenska städer klättrar skottarna upp. Iförda säkerhetsselar rensar de taken från snö och is.

De har blivit som en del av vintern.

En del av Sverige.

Den här texten handlar egentligen inte om skottning. Den handlar om hur den svenska ekonomin har förändrats ganska snabbt, och på ett ganska oförutsett sätt.

Men vi börjar med snön på taken.

Historien om hur takskottning blev en egen näringsgren går att berätta på flera olika sätt. Det mest uppenbara är att börja på Drottninggatan i Stockholm en januaridag 2002. Då dog en tonårig pojke efter att ha fått en fallande isklump – stor som ett bildäck – i huvudet. Ansvar utdömdes, och efter några juridiska turer och omskrivningar av avtal blev det fastighetsägarnas ansvar att stävja snö- och isras.

Ett behov av takskottning uppstod. Och tusentals jobb skapades.

Det är inget som är osant med den beskrivningen. Men det finns en viktigare förklaring till takskottningsbranschens framväxt.

Den har med migrationspolitiken att göra.

De senaste decennierna har sammansättningen av den svenska arbetskraften förändrats på ett radikalt sätt. Enligt Statistiska centralbyrån har nästan hälften av de utrikes födda i Sverige en utbildning som är kortare än nio år.

I den politiska diskussionen beskrivs detta ofta i samband med olika välfärdsfrågor, med brottslighet, eller i samband med skolresultat och arbetslöshet.

Med andra ord: hur migrationen stöper om välfärdsstaten.

Mindre omtalat är hur det nya utbudet av billig, lågutbildad arbetskraft stöper om det privata näringslivet.

Och det är nu de nederbördstyngda taken blir intressanta. Hur hade behovet av att få bort snön lösts i ett alternativt Sverige? I ett Sverige med brist på billig arbetskraft?

En rimlig gissning är att problemet hade lösts på teknisk väg. Ett företag som hette Snöfritt försökte faktiskt fram till nyligen sälja en kombination av värmemattor och snörasskydd till fastighetsägare – men fick lägga ner verksamheten.

Det var länge en central del av den svenska modellen att höga löner skulle driva på automatiseringen av samhället. Enligt den så kallade Rehn-Meidner-modellen, som utarbetades i Sverige i slutet av 1940-talet av LO-ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidner, skulle svaga företag inte få stärka sin konkurrenskraft med låga löner. De skulle slås ut. I stället skulle arbetskraften sugas upp av mer högteknologiska, mer högproduktiva företag.

Enligt statistik från Eurostat är Sverige fortfarande det land inom EU som har lägst andel enkla jobb – alltså jobb som inte kräver någon utbildning. Samtidigt finns det numera 140 000 arbetslösa människor som saknar grundskole- eller gymnasieutbildning.

När man pratar med nationalekonomer nämner de sänkta ingångslöner, vuxenutbildningar, lönesubventioner och andra åtgärder som kan tas till för att få folk i arbete. Det är åtgärder som har en liten – men ändå inte omärkbar – effekt.

Samtidigt träter arbetsmarknadens parter om saker som sänkta ingångslöner och utbildningsjobb.

Men kanske har den diskussionen börjat bli meningslös?

Kanske har invandringsvågen redan börjat förändra näringslivet?

Se bara på den nyfödda skottningsbranschen, där de arbetsintensiva företagen slår ut de högproduktiva. I den nyutkomna boken Melting Pot or Civil War kallar den amerikanske författaren Reihan Salam den här processen för de-engineering – när högteknologiska, automatiserade samhällen vänder klockan bakåt och blir mer arbetsintensiva på grund av en förändrad sammansättning av arbetskraften.

Ett samhälle är helt enkelt dynamiskt. Om det kommer hundratusentals lågutbildade människor till ett land så kommer ekonomin att anpassa sig efter det.

Det kommer att finnas jobb. Men andra jobb.

Sverige är inte det första land att gå igenom den här processen. När den amerikanska kongressen 1965 röstade igenom The Immigration and Nationality Act sattes liknande krafter i rörelse i USA.

Genom lagen blev anhöriginvandring den vanligaste formen av invandring till USA, och i kombination med illegal invandring, olika amnestier och gästarbete förändrades migrationen radikalt. Före 1965 hade fattigdomen bland invandrarbarn varit lägre än bland barn som fötts i landet – men i ett slag vändes förhållandet.

Resultatet går att se med blotta ögat för alla som besöker USA. En armé av servicearbetare häller upp kaffe på restauranger, dukar av bord, städar hem, klipper gräsmattor och vårdar pensionärer.

Det finns flera positiva effekter av den utvecklingen – inte minst för jämställdheten i samhället. En omskriven studie av ekonomerna Patricia Cortés och José Tessada visade att invandringsvågen mellan 1980 och 2000 gjorde att den rikaste fjärdedelen av amerikanska kvinnor kunde förvärvsarbeta tjugo minuter mer i veckan.

Nackdelen är att ojämlikheten har ökat. Inkomst- och förmögenhetsklyftorna är nu så stora i USA att det, ur ett rent matematiskt perspektiv, inte räcker med att jobba hårt för att lyfta sig ur fattigdomen. Dessutom kommer det de närmaste decennierna att flöda 30 000 miljarder dollar från babyboom- generationen till nästa generation. Och pengarna kommer i stort sett uteslutande att hamna hos de redan välutbildade, de redan rika – ja, de vita.

Trots det har det amerikanska systemet flera förespråkare. Många debattörer vill till och med utöka möjligheterna att komma till USA. Ekonomen Glen Weyl och juristprofessorn Eric Posner har till exempel föreslagit ett slags privatiserat invandringssystem, där alla medborgare kan utfärda visum till vem som helst. Och Lant Pritchett på Center for Global Development har ifrågasatt varför man forskar på robotisering och artificiell intelligens när billig arbetskraft är den tillgång på vilken världen har störst överskott.

Det är en intressant debatt. Den borde kanske föras även i Sverige.

När Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna gjorde upp om den så kallade januariöverenskommelsen skapade det inte bara konvulsioner inom borgerligheten. Inom Socialdemokraterna växer motståndet för varje dag, och har nu till och med fött en intern rörelse – Reformisterna – som försöker driva partiet vänsterut.

Det är framför allt punkterna 5, 20 och 44 som har gjort den socialdemokratiska vänstern förbannade: det handlar om avskaffandet av värnskatten, förändringarna i arbetsrätten och utredningen om en förändrad hyresreglering.

Men om den svenska vänstern oroar sig för växande klyftor borde de framför allt studera punkterna 65 och 66. Det är punkter som lättar på reglerna för anhöriginvandring.

Det finns helt enkelt inget som tyder på att Sverige kan ha ett samhälle med små klyftor och hög invandring av lågutbildad arbetskraft. Det handlar inte bara om välfärdsstatens finansiering – utan också om den nya ekonomi som växer fram.

Det räcker med att gå omkring i en svensk storstad för att se denna nya ekonomi. Vem är det som samlar ihop elsparkcyklarna och laddar dem över natten? Vem är det som cyklar omkring med matsäckar på ryggen? Vem städar hemmen? Vem är det som kommer och hämtar skräp när du klickat på den där nya appen?

Det är en helt ny klass av företag som inte fanns för tjugo år sedan. Visst, några av dem bygger på ny teknik, andra på skatteavdrag. Men affärsmodellen är beroende av att det finns brutala inkomstskillnader i samhället.

I Melting Pot or Civil War går Reihan Salam igenom Sverige och sammanfattar det politiska val som vi står inför: ”Frågan är om en majoritet av svenskarna vill omfamna en skiktad arbetsmarknad där en underklass av lågutbildade arbetare utför sådant arbete som tidigare utfördes tillfredsställande av en kombination av bättre betalda arbetare och maskiner.”

Alltså: Vill vi skapa en mer amerikaniserad ekonomi?

Ur det perspektivet är januariöverenskommelsen ett tydligt politiskt val.

Med tredubblat rutavdrag, lägre inkomstskatter för höginkomsttagare och en tilltagande invandring bygger Sverige vidare på den tjänstearmé av lågutbildad arbetskraft som gör livet lite enklare för den övre medel-klassen. De behöver inte städa sina hem. De kan beställa mat med några pekfingerstrykningar på mobilen. De kan låta någon annan skruva ihop bokhyllorna från Ikea.

Bra eller dåligt? Det beror på vem man är, och vem man frågar.

Klart är att den här ordningen för bara något decennium sedan skulle ha uppfattats som väldigt osvensk.

Det är början på en helt ny ekonomi som man kan se där uppe på de snöfyllda taken.