En gång i tiden i folkhemmet

En gång i tiden, för inte så länge sedan, hade Sverige en lång period av negativa realräntor. De svenska räntorna var reglerade under hela efterkrigstiden fram till och med senare delen av 1980-talet. Ett av regleringens mål var att hålla räntorna låga. Inflationen var vanligtvis högre än räntorna, vilket gjorde att realräntan blev negativ.

Under större delen av denna tid var räntorna fullt avdragsgilla för både hushåll och företag. Under 1970- och 1980-talen, då både inflation och skattesatser var höga, blev realräntan efter skatt ofta kraftigt negativ. När man undrar hur dagens ekonomi med negativa räntor kan komma att fungera, så kan en tillbakablick på den tidens ekonomi vara en rimlig utgångspunkt.

En första fråga är hur man överhuvudtaget kan få något sparande i ekonomin när räntan är negativ. Svaret låg då bland annat i de obligatoriska pensionssystemen som innebar ett slags tvångssparande. Exempelvis var AP-fonderna tvungna att placera huvuddelen av sina pengar i stats- eller bostadsobligationer med administrativt bestämda låga räntor. Den kraftigt negativa avkastningen i fonderna bidrog till att de utlovade förmånerna i ATP-systemet fick sänkas i flera steg. Till slut slopades förmånsbestämningen helt.

Också i dag bärs en mycket stor del av sparandet i världen upp av obligatoriska eller avtalsbestämda pensionssystem. Det internationellt tillämpade regelsystemet kring dessa fonders placeringar har efter den senaste finanskrisen blivit mycket strikt. Enligt de så kallade Solvens 2-reglerna måste en mycket stor andel av fondernas placeringar ligga i säkra instrument, främst då statsobligationer men också till någon del bostadsobligationer. Detta säkerställer en betydande efterfrågan på sådana instrument, även om avkastningen är negativ. När pensionsfonderna tankar upp obligationer med negativ avkastning kommer de framtida pensionsutbetalningarna att bli lidande. I förmånsbestämda system kan kraven på inbetalningar komma att bli drakoniska.

En andra fråga är hur man kan undvika en galopperande skulduppbyggnad i ekonomin, när räntorna är negativa. Svaret i det svenska folkhemmet var kraftiga kvantitativa regleringar. Bankernas totala utlåning var reglerad och också uppdelad på ändamål. Framför allt prioriterades bostadsfinansiering. Om företagen ville ge ut obligationer fick man ställa sig i den så kallade obligationskön och vänta på sin tur där.

Också i dagens Sverige har vi infört kvantitativa regleringar när det gäller hushållens upplåning. På företagssidan finns ingen motsvarighet. Någon kvantitativ begränsning av den totala kreditvolymen finns därför inte. Detta gäller såvitt jag förstår också internationellt. Det instrument som finns för att begränsa skulduppbyggnaden är därför höjda räntor.

Detta leder till den tredje frågan. Nämligen hur en minusränteekonomi klarar en normalisering av ränteläget. Den svenska kredit- och kapitalmarknaden avreglerades under senare delen av 1980-talet. Efter en tids glädjeyra gick den svenska ekonomin in i en mycket djup kris 1991–1992. Stora delar av den skuldsättning som byggts upp under tiden med minusränta klarade inte normaliseringen av ränteläget. Många investeringar i byggsektorn var i praktiken gjorda med minusräntan som en viktig ekonomisk utgångspunkt. En normalisering av räntan skapade därför en konkursvåg som också drabbade den svenska banksektorn mycket hårt.

Det behöver kanske inte gå lika illa denna gång. Den boom som avregleringen inledningsvis skapade bidrog i hög grad till 90-talskrisens djup. Däremot är det fel att ta ränteregleringstiden som ett bevis på att ekonomin kan fungera bra även när räntan är negativ.

Docent i nationalekonomi och tidigare chef för IFN, chefsekonom för SAF, Industriförbundet och Handelsbanken.

En viktig skillnad mellan nu och då är att när den nominella räntan är negativ är avkastningen högre när man syr in pengar i madrassen än när man sätter in dem på banken. Detta torde sätta en gräns för hur låg den negativa räntan kan bli. När det är inflationen som skapar den negativa realräntan är det fortfarande en bättre affär att sätta in pengarna på banken än att sy in dem i madrassen. Detta möjliggjorde kraftigt negativa realräntor på den tiden det begav sig.