Covid-19 långsiktigt disruptiv

Jag har suttit i epicentrum, handlarrummet, under alla tidigare kriser sedan mitten på 1980-talet. Tidigare kriser har varit finanskriser som var och en har gett effekter på makroekonomin. Denna gång är det en makroekonomisk kris som man försöker förhindra genom att punktera finansmarknaderna. Oavsett vilka åtgärder som genomförs, eller inte genomförs, lär vi så småningom komma ut ur även denna kris. Om det blir en V-, U- eller badkarsliknande återhämtning återstår att se. Hur det än blir, kommer det inte att bli som förut den här gången. Nya beteenden har skapats. Risker har identifierats. Möjligheter har uppenbarat sig. Förändringar kommer att ske. I det avseendet tror jag covid-19-krisen är en mer långsiktig disruptiv händelse: gamla sanningar dammas av samtidigt som nya modeller och förfaringssätt uppstår.

I coronakrisens begynnelse torkade leveranserna upp från Kina, den globala industrins verkstad. Vi fick en utbudsstörning vi aldrig tidigare skådat. Förädlings- och insatsvaror riskerade att inte nå fram till europeiska och amerikanska producenter. Även om Kina i dag är tillbaka på runt 90 procents produktionsnivå så blottade det brister i systemet. Det är riskfyllt att vara beroende av en leverantör. Man måste ha alternativ. Det är rimligt att anta att fabriker och producenter kommer tillse att riskerna i produktionsleden minskar. Man kommer vilja ha leverantörer närmare kroppen även om det kan innebära högre priser.

Samma sak är det med lager. Ända sedan Toyota började arbeta med just-in-time-konceptet på 1970-talet, som så småningom övergick till lean-produktion globalt, har man strävat efter att producera och leverera varor i precis rätt mängd och vid eftersträvad tidpunkt. Det bygger på att logistikkedjor fungerar friktionsfritt och att tillgängligheten till såväl producenter som konsumenter är hög. Lager binder kapital och ska därför vara så små som möjligt. I takt med att fabriker temporärt stoppar produktion på grund av störningar i komponenttillförsel kommer man, återigen, inse att viss lagerhållning är strategiskt viktig. I viss mån gäller detta även myndigheter, vilka rimligtvis kommer överväga beredskapslager av olika varugrupper.

Att hålla viss kassa kan bli modernt igen. När jag pratade med min svärfar som drev ett båtvarv en gång i tiden sa han att han då – för femton, tjugo år sedan – hade klarat ett år utan arbeten men med bibehållen arbetsstyrka. Han hade kassa. Många, ofta högt belånade företag, kanske framför allt inom tjänstesektorn, har levt i en intäktsfri miljö där överlevnadsgraden bedöms i veckor och i bästa fall månader. Sunda balansräkningar med krigskassa hoppas jag också blir mer modernt (igen).

Många arbetsgivare har låtit stora delar av personalen arbeta hemifrån. Fysiska kundmöten har ersatts av digitala sammankomster. Inte minst jag själv känner av den utvecklingen. Och det fungerar väldigt bra. Digitala infrastrukturer byggs nu ut i snabbare takt och hårdtestas i verkligheten. Viss verksamhet kommer återgå till det normala – vi är trots allt ett socialt släkte – men inte all. Det digitala arbetssättet har fått ytterligare en knuff i baken. Kanske minskar också affärsresorna, en kostnadsbesparing i hållbarhetens tidsanda. Mindre roligt, i alla fall för arbetstagare, är kanske också att vissa arbetsgivare upplever att verksamheter fungerar hyfsat, trots att stora delar av personalen jobbar hemma eller inte alls. Vi får se.

Ingenting av det jag beskriver ovan behöver hända. Jag gissar ju bara och har ofta fel – en åkomma som ofta drabbar oss som försöker skåda in i framtiden. Säkerligen har jag också missat många andra beteendeförändringar som ligger framför oss. Men om man försöker hitta svaren på hur framtiden kommer att se ut baserat på tidigare kriser är risken stor att man blir besviken. Eller, för att damma av ett slitet gammalt utryck: This time it’s different.

Ett kungarike för ett självtest. Jag vill ut och konsumera tjänster.