Corparna på toppen
Stockholm fortsätter att stärka sin position som Nordens finanscentrum. Den svenska ekonomin går bra och tillväxttakten är en av de högsta i i-världen.
– Vi avslutade året fantastiskt starkt, ledande i Europa både sett till antal noteringar och rest kapital. Stockholm är den absolut starkaste plattformen för tillväxtbolag, säger Adam Kostyal, noteringschef på Nasdaq.
Under flera år efter finanskrisen var det svårt för bolag att ta in nytt kapital och notera sig på börsen. Men förra året blev det tydligt att alla hämningar släppt. Sedan dess är investeringsklimatet mer gynnsamt än på länge. Börsen tuffar på, kronan är svag och räntan rekordlåg. De politiska överraskningar som ägt rum, i form av Brexit och Donald Trump och som hade kunnat ge bakslag, har snarare bidragit ytterligare till den ekonomiska utvecklingen.
Att intresset för just Sverige är så stort har flera förklaringar. Tillsammans med en fungerande kapitalmarknad bidrar svenskarnas stora intresse för aktier och fondsparande. Det gör att investerare dras till den svenska börsen som flugor till en sockerbit. En annan förklaring är att inflödet till svenska småbolagsfonder varit stort, vilket gjort att det funnits kapital att investera. Det råder heller ingen större brist på bolag som vill notera sig. Det är både den svenska storbanken SEB och den internationella banken Citi överens om.
– Vi har många globala företag med starka balansräkningar som vill renodla eller växa sina verksamheter. Stockholm har också etablerat sig som en fintech- och startup-hubb. Det drar till sig kapital och kapital vill växa. Stockholm har blivit mycket mera proaktivt, säger Citis Nordenchef Eirik Winter.
– Private equity-bolagen har också rest mycket kapital på sistone och har nu rejält med krut för att göra affärer, tillägger Jan Amethier, chef för SEB:s investment banking som ingår i bankens storföretagsdivision.
Under förra året noterades 94 bolag i Norden och även om de två största noteringarna hamnade i Danmark, Dong och Nets, gjordes 80 procent – eller 75 stycken – på Stockholmsbörsen. Det är ett par fler än 2015. Av dessa hamnade 54 på den mindre listan First North. Och det finns en naturlig förklaring till det. Dels är många bolag för små för att noteras på huvudlistan, dels är kraven för att få notera sig där tuffare. Genom First North får bolagen tillgång till en aktiv och likvid aktiemarknad i ett tidigt skede, något som är unikt för Sverige, enligt Stockholmsbörsens Adam Kostyal.
– Sverige har ett fantastiskt ekosystem som stöttar små- och medelstora företag. Utomlands måste bolagen ha ett värde på minst 800 miljoner euro för att rådgivare och investerare ens ska tala med dig om en notering. De flesta bolag får välja M&A-spåret i stället.
Stockholmsbörsens huvudlista tog emot 16 nya bolag förra året, listbyten inräknade summeras bolagen till 21. Därmed avslutades året med att 300 bolag hade sin hemvist på huvudlistan och 227 på First North. Det är det högsta sammanlagda antalet på de båda listorna någonsin.
I Stockholm var handelsbolaget Ahlsell det klart största bolaget att ta sig till börsen, följt av den finansiella koncernen Resurs Holding och Nordic Waterproofing, som producerar och säljer tätskiktsprodukter. De tre tog tillsammans in över 10 miljarder kronor. Medan de tre största på First North – Leo Vegas, Catena Media och Paradox Interactive – hade ett transaktionsvärde på drygt 2 miljarder kronor.
Samtliga bolag stängde högre efter första handelsdagen. Allra bäst har det gått för Catena Media som sedan noteringen stigit med omkring 200 procent.
Fortfarande är riskkapitalbolagen de största säljarna och i fjol stod de för omkring 70 procent av noteringsvolymen.
Norska företaget Pareto är inte överraskat av den svenska marknadens kraft.
– Ägare och säljare upplever uppenbarligen att de får bra betalt om de säljer till börsen i dagens marknad. Det finns mycket investeringsvilligt kapital där ute som jagar avkastning, säger corporate finance-chefen Stefan Gattberg.
Men att en så stor andel av noteringarna görs i Sverige har också delvis andra förklaringar. I Sverige används traditionellt så kallade ankarinvesterare vid noteringar. Det är investerare som förklarat att de är intresserade redan innan noteringen offentliggörs.
När det hösten 2014 skakade till på marknaderna lyckades investmentbanken Carnegie genomföra ett par noteringar, däribland noteringen av verkstadsbolaget Gränges, just med hjälp av ankarinvesterare, som förklarade att de var beredda att teckna aktier trots en skakig marknad.
– Samma vecka som vi noterade Gränges drogs alla andra noteringar i Europa tillbaka. Det var 4–5 stycken. Men vi kunde genomföra vår för vi hade tillräckligt bra ankarinvesterare, säger Carnegies investmentbankchef Lars-Erik Sjöberg.
I november samma år, i samband med att företagsgruppen Lifco skulle noteras, togs ytterligare ett steg för att säkerställa att investerarna var med på banan i samband med en börsnotering. Lifco hade med sig så kallade corner stones. Det är investerare som förbinder sig att köpa aktier till ett visst pris och vars namn skrivs in i prospektet. Till skillnad från ankarinvesterare lovar corner stones alltså att teckna oavsett vad som händer, till och med om marknaden halveras. Därmed minskar man osäkerheten i transaktionen.
Med några undantag, där Ahlsell är ett, har de större börsnoteringarna som ägt rum efter Lifco haft med corner stones.
De senaste årens noteringar har i allmänhet varit lyckosamma för aktieägarna, även om resultatet på First North varierar betydligt mer än för de bolag som noteras på Stockholmsbörsens huvudlista. En sammanställning som Nasdaq har gjort visar att bolagen på huvudlistan mellan 2014 och 2016 i snitt gett investerarna en avkastning på 40,3 procent om de investerat under slutet av första handelsdagen – eventuella utdelningar inräknat. Den genomsnittliga avkastningen för First Norths nya bolag har varit lägre. Men ändå: 22,2 procent. Hade en investerare i stället valt att placera pengarna i Stockholmsbörsens breda index inklusive utdelningar under samma tid, som respektive börsnotering, så hade avkastningen stannat på 13,4 procent.
Carnegie i topp
De verkliga vinnarna på de senaste två årens noteringshausse är investmentbankerna. Deras roll är att vara rådgivare till företagen som ska till börsen. De hjälper företagen genom hela noteringsprocessen, och lägger stort fokus på att hitta investerare som är beredda att stoppa in pengar i företaget.
I fjol var 13 investmentbanker involverade i noteringarna på Stockholmsbörsens huvudlista, antingen som global coordinators, det vill säga den eller de som är ansvarig för hela noteringen och försäljning av aktier, eller book runners, de som hjälper till att sälja aktierna. Några aktörer har dominerat mer än andra. Rankningen förändras beroende på om man tittar på antal transaktioner eller om man tittar på volym.
Enligt Thomson Reuters och Dealogic gjorde Carnegie flest noteringar i Stockholm i fjol i antal räknat, 14 stycken, följt av ABG Sundal Collier med 7, SEB och Pareto Securities med 4 vardera och Nordea med 3. Även sett till volym toppar Carnegie den svenska listan.
Det kan tyckas märkligt med tanke på att dagens Carnegie är en sammanslagning av två banker som bara för några år sedan blev av med sina tillstånd, Carnegie och HQ. Men även om namnet Carnegie drogs ned i smutsen har firman kommit igen som en stjärna på den svenska finanshimlen. Sedan 2015 har firman rankats etta inom corporate finance av TSN Sifo Prospera, som rankar hur firmorna uppfattas av sina kunder
Under de senaste decennierna har det skett förskjutningar på toppositionen. Under 1990-talet hade Alfred Berg det bästa anseendet. År 1998 gick Enskilda Securities (i dag SEB) om och tog tätplatsen, en position de behöll i nästan 15 år, med undantag för år 2009 då Handelsbanken intog förstaplatsen. Men 2015 gick Carnegie om SEB. En tätplats som Carnegie behöll under 2016. Det innebär att Carnegie både är mest uppskattade av kunderna och gör flest affärer.
Jan Amethier på SEB menar att det sistnämnda handlar om att de stora affärerna uteblivit.
– Carnegie gör många fler och mindre affärer än oss. När vi ska prioritera vår tid lägger vi den på de större affärerna. Det finns ingen affärsbank i Norden som har så goda relationer med stora företag som vi har på SEB och det avspeglas i vad vi jobbar med inom investment banking, säger han.
En bild som gror i branschen är dock att SEB:s corporate finance-verksamhet tryckts in som en produktgrupp bland bankens övriga och att duktiga kundansvariga som vill vara ute och göra affärer tvingas ägna tid åt annat. Jan Amethier försäkrar dock att corporatefinance-affären fortfarande tillhör bankens kärnverksamhet.
– Jag känner varken igen den bilden eller den att vi skulle ha minskat vår strategiska närvaro, säger Jan Amethier.
Förra året gjorde SEB färre noteringar än 2015, men det här året har börjat starkt, enligt Amethier, och just nu jobbar SEB med ungefär 15 bolag som har siktet inställt på börsen under 2017, majoriteten av dessa vill till Stockholmsbörsen.
Carnegies framgång brukar delvis förklaras av att de betalar ut höga löner och hög bonus. Man kan därmed säga att de köper sig talang.
Det fungerar bra på en het marknad. Men vad händer när marknaden viker? En del hävdar att Carnegies kostsamma modell blir ohållbar i det läget, inte minst sedan fonderna lyfts ut och placerades i ett separat bolag. De fungerade förr som en stabil intäktskälla, som kunde täcka upp för svårare år i den mer cykliska verksamheten.
– Jag har inga problem med att anställa och växa vår affär. I dag är vi en av få som klarar av att sjösätta tre till fyra noteringar under samma kvartal. Men vi har inga problem med att anpassa kostnaderna efter marknaden, kontrar Lars-Erik Sjöberg.
Det sammanlagda värdet av alla emissioner, noteringar och secondary placings (utförsäljning av befintliga aktier) uppgick till 12,4 miljarder dollar, 110 miljarder kronor i Sverige 2016. I Norden uppgick värdet till 22,5 miljarder dollar, drygt 200 miljarder kronor, enligt nyhetsbyrån Bloombergs. Någon exakt siffra över hur höga investmentbankernas intäkter har varit finns inte, men en siffra som figurerar på marknaden är att cirka 2 miljarder kronor har fördelats mellan investmentbankerna i Norden.
De flesta som Affärsvärlden talat med uppskattar att Carnegie fick störst andel av den i Norden, följt av Nordea. I Sverige var Carnegie etta och SEB tvåa.
De senaste åren har det skett viss prispress på marknaden. Inte minst riskkapital- och private equity-bolag som är återkommande kunder hos investmentbankerna har möjlighet att pressa ned priset.
Den hårdnande konkurrensen, i kombination med ökade regelkrav, har resulterat i att firmornas lönsamhet dalat. Och det har gjort att antalet spelare som kan genomföra en börsnotering minskar. Kostnaden för att upprätthålla försäljningsorganisationen är för hög, menar flera av de mindre spelarna. Och det koncentrerar marknaden på ett sätt som är osunt, tillägger de.
Förr tjänade investmentbankerna mest på själva noteringen. I dag är det mer lönsamt med företrädesemissioner och att bedriva handel på eftermarknaden. I samband med en notering förbinder sig ofta några ägare att vara kvar under en förutbestämd period, ofta mellan sex och 18 månader. När den perioden har gått, får investmentbankerna i uppgift att placera börsposterna, secondaryplacings.
Att få vara med och göra dessa är en anledning till att ta på sig en notering i dag. Enligt företrädare för branschen skulle man lite krasst kunna säga att börsnoteringarna är en investering som görs för att det kan generera fler affärer senare. Börsnoteringarnas främsta tillgång är att den ger investmentbanken en nära relation till kunden.
Tillverkaren av läkemedelsprodukter, Recipharm, har till exempel gjort mellan fem och tio förvärv och ett antal kapitalanskaffningsrundor sedan börsnoteringen 2014. För Carnegie som var med vid börsintroduktionen och även fått vara med och göra en del av dessa affärer, har det inneburit bra klirr i kassan. Det är ett sånt bolag som investmentbankerna vill jobba med.
Traditionellt har bankernas corp-affärer varit kopplade till vissa sfärer eller till kunder man har på företagslånesidan. Wallenbergarnas Investor har exempelvis ofta använt sig av SEB, medan Industrivärden i större utsträckning använt sig av Handelsbanken. Och för banker som fungerar som långivare till många företag har det varit underförstått att när det är dags för börsnotering får banken vara med på den affären.
I dag har det fenomenet delvis luckrats upp.
– Det är klart att om man har finansierat ett private equity-bolag är man med i matchen på ett annat sätt än om man inte har gjort det. Man har en naturlig dialog med bolagen om framtiden. Men att man får en affär bara för att man har varit med och finansierat, ja det kan nog hända ibland, men det är inte bara så. Fast det är en fördel, ingen tvekan om det, säger Jan Amethier.
Han konstaterar att SEB, som är en stor finansiär till just private equity-sektorn, sällan förlorar exit-affären om banken varit med och finansierat.
En bank som är känd för att använda kreditvapnet är storbanken Nordea.
– Nordea har tagit en stark position inom transaktionsmarknaden och vi är nöjda med utvecklingen. Vår position som en internationell fullservice-bank med starkt lokal närvaro gör oss till ett naturligt val för många företag i Norden, säger Mathias Leijon, chef för Corporate and Investment Banking.
Det fanns en oro, framför allt hos Carnegie under 2013 och 2014, att Nordeas kreditmuskler skulle bli en konkurrensfördel som missgynnade de mindre, oberoende aktörerna som inte har egen kreditgivning. Men så blev det inte. I stället valde många att komplettera sin bank med en oberoende aktör, vilket gynnade Carnegie. Även SEB har lyckats ta hem affärer.
– Vi vinner också många affärer där vi inte varit med och finansierat. Det är mer än man kan säga om flera av våra konkurrenter. Förutom Carnegie då. De vinner på sin egen plattform.
Sett till antalet affärer ligger Carnegie etta i Norden och SEB tvåa. Enligt statistik från Bloomberg över vilka som gör flest affärer i Europa, Mellanöstern och Afrika hamnar Carnegie tvåa, trots att Carnegie bara göra affärer i Norden. Det säger en del om hur stark Carnegies position är.
förvärv och fusioner
Det är inte bara noteringsmarknaden som är het just nu. Även grytan över företagsaffärer kokar. Många bolag sitter med stora kassor och när den organiska tillväxten är svag finns det bara en sak att göra och det är att köpa tillväxt. Det har dröjt innan köparna anpassat sig till de låga räntorna, genom att sänka avkastningskravet, men nu har köparna börjat acceptera högre priser.
Hur stor marknaden för företagsaffärer är och vem som toppar listan är svårare att avgöra, för olika data kommer fram till olika resultat. Hur man rangordnar aktörerna beror på om man tittar på volym eller antal transaktioner och om det är annonserade eller genomförda affärer som mäts.
Flera rådgivare säger att tabellerna kan vridas och vändas lite hur som helst för att visa det som passar respektive firma.
Det finns flera olika fällor. I många affärer annonseras inte transaktionens storlek. Om affären sker mellan två privata företag vill köpare och säljare ofta inte avslöja prislappen.
Citi är ett bra exempel på hur rankningen förändras beroende på vad som läggs in i excel-arket. Enligt Mergermarket hamnar Citi på plats 9 i Norden, men räknar man däremot in Trelleborgs försäljning av Vibracoustic och Vattenfalls avyttring av den tyska kolverksamheten hamnar Citi på plats nummer 7 i stället. Och tittar man på andra parametrar som ”wallet size” och betalda arvoden hamnar Citi på plats 3. Centerview ligger bland de tio främsta i Norden för att de var rådgivare åt Mylan när bolaget köpte Meda, som var en jätteaffär. Samtidigt är det den enda affären som Centerview gjort på den nordiska marknaden. Rotschild var rådgivare åt Meda, vilket bidrar till att banken rankas fyra sett till volym.
De stora revisionsfirmorna, PWC och EY, är med som rådgivare i många mindre företagsaffärer. Därför hamnar de högt upp i listan över antalet affärer, men genomsnittsaffären är liten, under 100 miljoner kronor.
Oavsett rankningar och tabeller är Sverige ett attraktivt land att göra företagsaffärer i. Det talas om samgåenden och förvärv motsvarande över 100 miljarder kronor om året.
Och SEB tror på fler affärer i år än 2016.
– Förra året hade vi flera genuint transformerande affärer på M&A-sidan men få blev av. Det finns olika anledningar till det, en kan vara att förhandlingarna drog ut på tiden. Men nu har vi en väldigt bra pipeline, säger Jan Amethier.
Många bolag genomförde förra året större förvärv finansierade genom företrädesemissioner eller andra finansieringslösningar.
– Det är ett tecken på att styrelserna är komfortabla och trygga med att genomföra affärerna och att det finns gott om finansiering till väldigt bra villkor. Aktiemarknaden har också uppskattat bolag som genomför förvärv, säger Lars-Erik Sjöberg.
Kreditsidan
Traditionellt har de svenska storbolagen förlitat sig på bankfinansiering när det gäller lånat kapital, men företagsobligationsmarknaden växer numera stadigt. Mellan 2015 och 2016 ökade den från 11 till 21 miljarder kronor i Sverige. Ökningen förklaras till viss del av den aktiva fastighetssektorn.
– Generellt sett tror vi att alla typer av alternativ finansiering, annat än storbankerna, kommer att öka de kommande åren. Det är bara att se på fördelningen i den amerikanska marknaden för att få en föraning om att svenska banker kommer att tappa marknadsandelar och övriga långivare kommer att öka, säger Stefan Gattberg på Pareto Securities.
Pareto Securities som varit stora på företagsobligationer i Norge har även tagit en stor andel i Sverige och är med sina 33 procent en av de ledande i landet när det kommer till företagsobligationer med en avkastning på över 3 procent.
– Vi är absolut marknadsdominerande i Norden inom high-yield-segmentet och det är ett resultat av en lång och målmedveten satsning. Vi är glada över den positionen och kommer att jobba stenhårt för att behålla den, säger Stefan Gattberg.
Lång införsäljning
Det tar generellt sett ett år från det att en investmentbank tar på sig ett uppdrag till dess att en notering är genomförd. Redan i dag träffar banken och bolaget potentiella investerare till bolag som ska noteras under det tredje kvartalet. Ungefär mellan sju och tio stycken. Även om inga skarpa siffror presenteras redan då, så får investerarna träffa bolagsledningen för att få en snabb genomgång av vad som är på gång.
Innan själva noteringen äger rum har de viktigaste investerarna träffat bolaget tre till fem gånger. Under den tiden har de fått ett beslutsunderlag som gör att de kan bestämma sig för om de vill köpa in sig i bolaget eller inte. Det görs dels för att säkerställa att det finns investerare som är med i noteringen, men också för att få fram ett marknadsmässigt pris på bolaget.
För varje månad som går ökar rådgivarna antalet institutioner och investerare som de träffar. När investmentbankerna trycker prospektet är nästan hela transaktionen såld. Det är i alla fall målsättningen.
De flesta börsnoteringar som annonserats i Sverige de senaste åren har gått igenom. Men det händer att noteringar har fått ställas in. Vindkraftsbolaget O2 som skulle noteras 2010 tvingades dra tillbaka sin ansökan efter att intresset var lågt. SEB var rådgivare. Och godisbolaget Candykings börsplaner, där Carnegie var rådgivare, i slutet av 2013 slutade i fiasko efter en vinstvarning. Andra har fått justera sina villkor, som auktionsspecialisten Lauritz i fjol. Där var ABG rådgivare. Det finns andra exempel där planerna varit långt gångna, men där man dragit tillbaka noteringen strax innan den skulle offentliggöras. Då är det bara en liten krets som känner till planerna, bolagen, rådgivarna och de investerare som besökts. För allmänheten är det ofta okänt.
Det händer också att bolag tätt inpå en notering gör helt om, för att det kommer spelare som vill köpa hela bolaget. Så var det bland annat med Lindorff som Altor och Wallenbergssfärens maktbolag Investor sålde till Nordic Capital och Apoteket Hjärtat som stod på tröskeln till börsen när Ica kom med ett bud som ägarna inte kunde motstå.
Att fler rådgivare är involverade vid en börsnotering kan bero på flera saker. Kunden kan ha flera kreditgivare. Att inkludera dem i noteringsuppdraget är ett sätt att tacka för stöttningen med krediter. Men det kan också vara ett sätt att få bättre analystäckning efter själva börsnoteringen.
– Kundens mål är att få bästa möjliga deal på plats oavsett om det är ett förvärv, en notering eller en nyemission. Samtidigt försöker man hålla alla de viktigaste bankerna glada. Inte alltid så lätt. Men det är kunden som till syvende och sist bestämmer, säger Citis Eirik Winter.
Utomlands är det vanligt med fullkomlig huggsexa om att få med sitt namn på prospektet. Många kunder är för snälla och orkar inte stå emot, konstaterar en corporatefinance–chef. Även om han inte vill säga det högt. För det blir egentligen inte ett bättre prospekt. Har man passerat 3–4 rådgivare blir processen egentligen bara sämre. Ahlsell, som i och för sig var en stor transaktion, är ett exempel som lyfts fram av branschen. De hade många, kanske för många, namn på prospektet.
Nyår med bra drag
Just nu jobbar Carnegie med 25 svenska börsnoteringar. Alla bolag kommer i slutändan kanske inte till börsen. En del kommer att säljas tidigare, andra kommer att vilja skjuta på tidsplanen av en eller annan orsak. Men den samlade bilden är att det blir bra drag i marknaden även i år.
– Vi är bara halvvägs igenom stocken av bolag. Om bara efterfrågan från institutionerna finns kvar, så finns det tillräckligt med nya intressanta bolag kvar för att det ska kunna fortgå ett par år till, säger Lars-Erik Sjöberg på Carnegie.
– Aktiviteten är hög. Det ser fortsatt starkt ut, säger SEB:s Jan Amethier.
Hur länge det kan tuffa på är däremot svårare att säga. Alla är överens om att det är en cyklisk marknad.
Orosmolnen är framför allt geopolitiska. För även om aktiemarknaderna verkar ha seglat igenom de senaste årens turbulens någorlunda oskadda kan det helt plötsligt vända väldigt snabbt, till exempel om vi skulle få ett regelrätt handelskrig.
Nasdaqs noteringschef Adam Kostyal vågar därför inte lova ett nytt rekordår, men säger att det ser väldigt bra ut.
– Första kvartalet ser starkt ut, starkare än motsvarande period i fjol, säger han.
TEXT: Karolina Palutko Macéus
Så här fungerar finansiell rådgivning
Det finns fyra nivåer av finansiella aktörer med vid en börsnotering, global coordinators, book runners, co-lead och selling agents. Hur syndikatet ser ut styrs framför allt av transaktionens storlek. Affärer upp till 600–700 miljoner kronor har i regel bara en global coordinator. Affärer över det har snarare två eller ännu fler beroende på storlek eller komplexitet på transaktionen. Vid en transaktion på 4 miljarder kronor kan man ha två ”glocals”, två book runners och/eller co-leads och Avanza eller Nordnet som en selling agent.
Global coordinators har full insyn i bolaget, driver noteringsarbetet, ger rådgivning och ansvarar för försäljning av aktierna. De tar cirka 80 procent av intäkterna vid en notering. Book runners har en mindre roll i noteringsarbetet. De bistår med att sälja aktierna och kommer främst in när det är dags att presentera ”caset” för mäkleriets analytiker. Då är det cirka två månader kvar till noteringen. Book runners och övriga delar på omkring 20 procent av intäkterna.
En notering kostar 1,5–5 procent i basavgift beroende på storleken på transaktionen och antalet rådgivare. Kostar den 40 miljoner kronor får bankerna dela på 30 Mkr av dessa. Resten går till bland annat jurister, revisorer och övriga noteringskostnader. I normalfallet brukar investmentbanken fördela intäkten mellan corpen och mäkleriet.
Ordlista
Global coordinaters, de som är ansvariga för hela noteringsprocessen.
Book runners, de som hjälper till att sälja aktierna.
Investmentbank, ett finansiellt institut som förmedlar och emitterar finansiella tillgångar samt erbjuder finansiell rådgivning.
Corporate finance, den avdelning på en investmentbank som erbjuder finansiell rådgivning till företag vid anskaffande av kapital, noteringar, förvärv och fusioner.
Investment banking, vardagligt för corporate finance.
High yield, högavkastande.
M&A, förvärv och fusioner.
Investment banking, vardagligt för corporate finance-verksamhet.
Secondary placing, aktier som en ägare säljer, vid notering eller senare.
Private equity-bolag, utköpsbolag, driver fonder, som köper och säljer hela bolag.
Corner stones, investerare som förbinder sig att köpa aktier till ett visst pris och vars namn skrivs in i prospektet.
Kommentera artikeln
I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.
Grundreglerna är:
- Håll dig till ämnet
- Håll en respektfull god ton
Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.
