Att lyckas ska kännas bra

Klimat- och miljödebatten är, precis som vädret, hetare än någonsin. Jag har vid flera tillfällen berört ämnet i tidigare krönikor; alltifrån förslag om miljökompenserade skattesatser på kapitalvins­ter till ett alltmer volatilt väders inverkan på finansmarknaderna. I dag har varje organisation och företag med självaktning människor som aktivt arbetar med klimat- och miljöfrågor inom sina respektive verksamhetsområden. Det emitteras gröna och blå obligationer. Man bygger klimatsmart, arbetar med cirkulära kretslopp – återanvändning – och kan själv välja hur den energi man konsumerar produceras. Miljö- och klimattrenden är i dag en etablerad verklighet.

På senare tid har klimat- och miljöfrågorna även lyfts upp på makronivå på ett mera påtagligt sätt. Bank of England – Storbritanniens centralbank – arbetar redan i dag med frågor rörande finansiella risker som kan uppstå på grund av klimatförändringar eller som en konsekvens av hur samhället svarar upp mot hotet om klimatförändringar. Flera tongivande ekonomer, inte minst hos min egen arbetsgivare, har ställt motsvarande krav på vår svenska centralbank att mer påtagligt analysera konsekvenserna av klimatförändringarna; ansvaret för finansiell stabilitet i Sverige ligger som bekant hos just Riksbanken.

En diskussion som ännu inte dykt upp i någon större omfattning, men som säkerligen pågår i flertalet klimatforskarfora runt om i världen, är hur vi ska mäta ekonomisk tillväxt i framtiden samtidigt som vi strävar efter ett bättre resursanvändande och en mer klimat- och miljömässigt hållbar framtid. Vår klassiska tillväxtmodell (bruttonationalprodukt, BNP), som vi använt under många decennier, beräknas genom att man förenklat uttryckt summerar värdet på alla varor och tjänster som produceras i ett land under en tidsperiod. Om BNP-värdet till exempel ökat med 2 procent från ena året till det andra har tillväxten under perioden varit…. just det, 2 procent.

En begränsning med vårt etablerade tillväxtmål är att det inte fångar upp hur vi producerar varor och tjänster, eller vilka varor och tjänster vi konsumerar, ur ett klimat- och miljöperspektiv. Frågan om hur man ska mäta tillväxt är ingalunda ny. Motståndare till vårt etablerade sätt att mäta tillväxt – den ekonomiska tillväxten – menar att andra tillväxtmått som tar hänsyn till befolkningens välbefinnande är att föredra. Happy Planet Index samt Human Development Index är exempel på dessa lyckoindex. Vad som är rätt eller inte överlåter jag åt framtidens ekonomiska filosofer, men jag gissar att även lyckoindex torde ge kraftigt sjunkande värden på en alltmer illamående planet.

Problemet med att använda ett vedertaget mått för att mäta ekonomisk tillväxt och samtidigt försöka förändra hur vi både producerar och konsumerar är uppenbart: det är lätt att bli besviken. Ponera att vi faktiskt lyckas med att ställa om mot en mer klimatmässigt hållbar produktion och konsumtion med cirkulära inslag. Om priset är lägre ekonomisk tillväxt – vilket absolut inte är vedertaget – så skulle omställningen säkerligen kritiseras. Om, å andra sidan, vi skulle gå mot en period av fantastisk ekonomisk tillväxt – inte heller det vedertaget eller faktiskt troligt – men misslyckas med klimatmålen så kanske den miljömässiga katastrofen fördunklas av den ekonomiska framgången. Vad som skulle behövas är ett mått som integrerar ekonomisk tillväxt med klimat- och miljömål.

Hur ett sådant tillväxtmål ska se ut hoppas jag någon mer än jag funderar på i dag. Att lyckas med klimat- och miljöutmaningarna får ju aldrig kännas något annat än bra. Och gott om tid är det också ont om.

Ehuru vi blir fler

Blir ideligen påmind om min ålder av automatiska rättstavningsprogram. Ord som dylik, torde och månne föreslås ändras till sån, kan nog och kanske. Kan verkligen det språk jag lärde mig på 1960-talet redan betraktas som gammalmodigt och föråldrat? De äldre blir fler och lever längre. Kanske får mitt språk leva lite längre också.