Äntligen hemma

I augusti 2015 blev finlandssvenske ­Casper von Koskull ny vd för stor­banken Nordea. Han hade i fem år ­varit chef för bankens storföretags­enhet och varit en del av Nordeas ledningsgrupp. Nu hade styrelsen bett honom ta klivit upp till toppen.

Det dröjde inte länge innan Casper von Koskull satte fart på en tanke som länge småputtrat internt. Den att förenkla bankens juridiska struktur. Sedan Nordea bildades genom sammanslagningar av svenska Nordbanken, finländska Merita, danska Unibank och norska Kreditkassen under åren kring millennieskiftet hade banken bestått av fyra separata dotterbolag. Nu ville Casper von Koskull fusionera dotterbankerna med den svenska moderbanken Nordea Bank. I stället för tre dotterbolag skulle Nordea i fram­tiden bli en bank med tre bankfilialer.

Tanken var inte ny. Alltsedan bolaget bildades hade planerna diskuterats och Nordeas ordförande Björn Wahlroos hade fört det på tal flera gånger. På ett styrelsemöte i London i september 2015 togs frågan upp formellt. I samband med det vädrades oron kring hur en fusion skulle inverka på de ­resolutionsavgifter som Nordea betalar, alltså de avgifter som den svenska staten samlar in som en garantireserv om det ­skulle bli ny finanskris. Enligt Nordeas beräkningar skulle banken tvingas betala 200–250 miljoner euro om året i resolutionsavgifter om hela bankens verksamhet blev svensk. Det var många gånger mer än vad bankens svenska konkurrenter betalade.

Trots farhågorna beslutade styrelsen att gå vidare med omvandlingen av dotterbankerna. Banken tyckte vid den tidpunkten att fördelarna med de nya bankfilialerna vägde tyngre än de ökade kostnaderna. Sam­tidigt närde man en förhoppning om att den svenska regeringen skulle gå med på att sänka resolutionsavgifterna i framtiden. Men Nordea vädrade också tanken på att byta hemland, ifall så inte var fallet.

Med anledning av filialiseringen träffade Nordeas företagsledning och storägare Björn Wahlroos såväl politiker som tjänstemän från finansdepartementet, Riksbanken och Finansinspektionen i Sverige. Ledningen uppgav att de var bekymrade över de stora resolutionsavgifterna och de allt strängare kapitalkrav som ställdes på banken.

De hoppades att regeringen skulle förstå och att de skulle göra någonting åt det och banken fortsatte därför med sina fusionsplaner. I mars 2016 godkändes dem av bolagsstämman. Banken framhöll att man även i fortsättningen skulle betala bolagsskatt i de länder där man verkade. Man nämnde även att den svenska insättningsgarantin på 100 000 euro gällde för alla kunders insättningar oavsett vilket land man var kund i.

I det offentliga samtalet var tonen mellan Nordea och regeringen ännu god. Men det dröjde inte länge innan det skulle ändras.

I april 2016 avslöjades att Nordeas privatbank i Luxemburg grundat hundratals bolag för sina kunders räkning via den Panama-baserade advokatbyrån Mossack Fonseca.

Sveriges finansminister Magdalena ­Andersson (S) skrädde inte orden. Hon konstaterade att det var ett brott att kringgå skatt. Inte heller i Finland föll Panama-­dokumenten i god jord. Socialdemokraternas ord­förande Antti Rinne klargjorde att partiet inte längre kunde vara kund hos Nordea. Även finländska Vänsterförbundet och Sann­finländarna beslutade sig för att byta bank.

Panaman-dokumenten fick ytterligare konsekvenser. I oktober 2016 visade opinionsundersökningar att Nordeas anseende hade rasat, framför allt i privatkundernas ögon. Bankens Finlandschef Ari Kaperi sa i en intervju till Talouselämä, Affärsvärldens finländska systertidning, att det framför allt ­berodde på uppståndelsen kring Panama-härvan, men också på att den största reformplanen i Nordeas historia inte hade fallit i god jord hos alla kunder och intressegrupper.

– Vi koncentrerar oss på att genomföra en förändring av koncernstrukturen, sa han, men tillade samtidigt:

– Koncernens hemort är Sverige och det finns inga planer på att flytta huvudkontoret från Stockholm.

Det dröjde inte länge innan det var annat ljud i skällan.

I början av januari blev Nordeas dotterbanker utländska filialer. Bankens högsta ledning stod återigen i kontakt med svenska beslutsfattare och myndigheter och man upprepade sin oro över de stora resolutionsavgifterna. Samtalen fördes i en lättsam anda och på Nordea var man nöjd. Det ­verkade inte omöjligt att den svenska regeringen skulle gå Nordea till mötes.

Men så i februari kom Magdalena Andersson med ett mycket oväntat besked. Hon gick ut på DN Debatt och deklarerade att regeringen inte alls tänkte sänka bankernas resolutionsavgifter, tvärtom planerade man att höja dem. Höjningen var avsedd för att stärka den svenska krisfonden med drygt 3 miljarder kronor under 2018 och med drygt 6 miljarder kronor 2019.

På Nordea var man bestört över förslaget. Banken beräknade att den årliga resolutionsavgiften skulle stiga från nuvarande cirka 500 miljoner kronor till hela 4,9 miljarder kronor 2019.

Banken la fast en plan och tog fram en mediestrategi. Rodney Alfvén, chef för ­investerarrelationer på Nordea, kritiserade offentligt Magdalena Anderssons ­planer. Och efter en vecka meddelade Casper von Koskull att en höjning av resolutions­avgifterna skulle leda till att Nordea flyttade från Sverige.

Från svensk sida trodde man knappt sina öron. Såväl regeringen som svenska myndigheter hade under hela 2016 ägnat enormt mycket tid åt filaliseringen. Mötesschemat hade varit intensivt och man hade noga arbetat igenom hur alla legala strukturer skulle se ut. Riksbanken hade tagit fram en plan för hur man skulle hantera likviditeten och Finansinspektionen hade anställt massor med folk och äskat ytterligare 100 miljoner kronor av regeringen för att säkerställa att man kunde utöva en lämplig tillsyn. Hur kunde Nordea då tala om att flytta? All rim och reson sa att det bara handlade om att Nordea försökte skrämma regeringen.

Hotet om att flytta rubbade heller inte Magdalena Anderssons ståndpunkt. Hon konstaterade i stället i Dagens Industri att det inte bara var dåligt om Nordea lämnade landet. Det minskade riskerna för svensk ekonomi. Och finansmarknadsminister Per Bolund (MP) är tydlig med att man från svensk regerings sida inte förhandlar med enskilda aktörer.

– Vi ger inga förmåner till speciella ­företag. Vi har varit tydliga. Den finansiella stabiliteten sätts högst, vi viker inte för det ansvaret. Där råder också bred politisk enighet. Den förra regeringen ställde höga krav och vi ställde oss bakom dem.

Enligt Per Bolund hade man flera möten under våren 2017, på samma sätt som man haft möten med de andra bankerna och med Bankföreningen.

– Vi har fört fram vår syn och de har fört fram sin syn på deras verksamhet och hur de ser på utvecklingen. Det är viktigt att man har en öppen dialog.

Och en sak är han noga med att få fram.

– Vi förhandlar inte.

Att inte ge vika för Nordeas krav verkar ha varit något av en dygd för regeringen. Kanske är det förklaringen till att det som Per Bolund uppfattade som en öppen dialog från Nordeas sida uppfattades vara en överlägsen och icke tillmötesgående attityd.

Sprickan mellan parterna var enorm.

En månad senare var det dags för bolagsstämma i Nordea. Styrelseordförande Björn Wahlroos lyfte fram resolutionsavgifterna i sitt öppningstal och betonade nu att Nordea menade allvar med sina flyttplaner.

Det väckte diskussioner på båda sidor om Finska viken. Internt inom de svenska Socialdemokraterna ökade missnöjet med Magdalena Anderssons agerande, enligt ­Talouselämä. Bland representanter för partiets högerflygel fanns de som ville dra tillbaka höjningen av resolutionsavgifterna. Det gick så långt att några av tjänstemännen inom partiet kontaktaktade Nordea i hopp om att kunna medla i konflikten.

Höjningen av resolutionsavgifterna var dock inte det enda som gnagde hos Nordea. Bankens missnöje gällde även de allt strängare kapitalkraven som regeringen ställde på svenska banker, liksom skattefrågor och det faktum att Sverige inte var medlem av EU:s bankunion.

I april presenterade Casper von Koskull Nordeas delårsrapport i Stockholm. Han meddelade då att beslutet om huvud­kontorets placering skulle fattas redan före semestern.

– Vi behöver en grundläggande och pragmatisk analys som är gjord utan känslor, sa han då till den finländska tidningen Kauppalehti.

Det tog inte lång tid för den finländska regeringen att reagera. Efter uttalandet träffade Nordeas styrelseordförande Björn Wahlroos Finlands statsminister Juha Sipilä, Centern, finansminister Petteri Orpo, Samlingspartiet, och Socialdemokraternas ­ordförande Antti Rinne.

Petteri Orpo tillsatte en arbetsgrupp, där representanter från finansdepartementet, Finlands Bank, Finansinspektionen och Verket för finansiell stabilitet ingick. Målet för gruppen ”Norppa” (betyder vikare, vikarsäl på finska) var att locka Nordea till Finland.

Björn Wahlroos var tydlig. I en intervju i Talouselämä i maj klargjorde han att medlemskapet i eurogruppen och bankunionen var Finlands trumfkort i konkurrensen om huvudkontoret.

– Den europeiska centralbanken ser ut att vara en rätt så förutsägbar och stabil bankinspektion.

Det fick svenskarna att reagera.

– Det var när Nordea började tala om bank­union som vi började förstå att det här med flytt var på allvar, säger en tjänsteman till Affärsvärlden.

Björn Wahlroos såg även Köpenhamn som en lämplig plats för det nya huvud­kontoret.

– För Danmark talar dock det faktum att Nordea har fler huvudkontorsaktiga funktioner i Köpenhamn än i Helsingfors. Kostnaderna för en flytt dit skulle bli lägre, säger han.

Även den danska regeringen såg sin chans och tog kontakt med Nordeas ledning. ­Landets näringsminister Brian Mikkelsen talade om för Nordea att Danmark skulle ansluta sig till bankunionen 2019.

Samtidigt vaknade man i Sverige. Sveriges finansminister Andersson backade i början av juni från sitt tidigare förslag om en höjd resolutionsavgift. Den skulle ökas för 2018 men trappas av från 2019 fram till 2025. I stället för höjda resolutionsavgifter planerade regeringen för en ny bankskatt.

”Regeringen viker sig”, skrev Di.

Men finansmarknadsminister Per Bolund försäkrar att beslutet inte hade något med Nordea att göra.

– Vi har inte velat höra Nordeas syn på hur de ser på flytten eller hur de ser på svensk reglering. Där litar vi på våra tjänstemän på departementet och på Riksgälden, Riksbanken och Finansinspektionen. Vad de säger är tungt vägledande. Vi har varit väldigt ­tydliga med att vi inte förhandlar med ­enskilda ­aktörer om villkor, säger han.

Men enligt uppgifter till Talouselämä fanns fler anledningar. Det har tydligen funnits påtryckningar inom det social­demokratiska partiet, där högerfalangen inte ville skrämma Nordea ur landet. I Sverige var den allmänna åsikten att den svenska regeringens agerande skulle räcka för att få Nordea att stanna i Sverige. ”Nu blir det svårt för Nordea och styrelse­ordförande Björn Wahlroos att flytta – åtminstone de närmaste åren”, skrev exempelvis Svenska Dagbladet.

Men på Nordea var man inte nöjd med Magdalena Anderssons kompromissförslag. Enligt banken räckte det inte att återgå till ­resolutionsavgifternas ursprungliga nivå. Bankens ledning hade ju talat om behovet av en sänkning av avgifterna efter filialiseringen.

För Nordeas styrelse började det bli alltmer uppenbart att banken inte kunde stanna i Sverige. Blickarna vändes mot Helsingfors och Köpenhamn.

Finlands regering var passiv. Under sommaren förekom nästan inga kontakter ­mellan finländarna och Nordea. Finland hade fortfarande sitt trumfkort i rockärmen, medlemskapet i bankunionen.

Nordea lät förstå att Finland, om man så ville, kunde erbjuda banken fler lock­beten. Men så arbetade inte heller den finländska ­regeringen. Enligt finansminister Petteri Orpo erbjöd man inte Nordea något utöver det befintliga.

– Myndigheterna har inte ansett det vara ändamålsenligt att försöka påverka bankernas placeringsbeslut i en eller annan riktning, säger Orpo.

I Danmark var man mer tjänstvillig. Där förklarade regeringen sin avsikt att ansluta sig till bankunionen och det intresserade Nordea. Banken vill få mera information om detta och gav därför Danmark mer tid att förbereda sitt erbjudande.

Även i Sverige meddelade regeringen att man tänkte utreda en anslutning till bank­unionen 2019. Inom Nordea rådde dock ett missnöje med att svenskarna under flera år slagit dövörat till för bankens oro.

Under sommaren väntade alla med spänning på Nordeas beslut. Men när resultatet offentliggjordes i juli berättade Casper von Koskull att bankens styrelse skjutit upp ­beslutet om var huvudkontoret skulle ­placeras till september. Enligt Björn Wahlroos berodde det inte på meningsskiljaktigheter inom Nordeas styrelse.

– Kriterierna som vi använder för att hitta en lösning har orsakat väldigt lite turbulens. Det har förts en mycket kreativ debatt kring frågan, sa han i augusti.

Danmarks regering funderade på hur man skulle förhålla sig till en anslutning till bank­unionen fram till första helgen i september, alltså bara dagar innan Nordea skulle fatta sitt beslut. I diskussionerna ingick även ­frågor om det danska skattesystemet. Enligt Nordea var dock Danmarks erbjudande inte tillräckligt övertygande. Affärsklimatet i Finland började se mer och mer överlägset ut, framför allt på grund av medlemskapet i bankunionen.

Onsdagen den 6 september föreslog vd Casper von Koskull för Nordeas styrelse att banken skulle flytta sitt huvudkontor till Finland. Banken motiverade sitt beslut med att om man har sin hemort i ett medlemsland i europeiska bankunionen medför det att banken kan konkurrera på lika villkor och att regleringen är mera förutsägbar.

Nordea berättade även att flytten ­kommer att ge besparingar på cirka en miljard euro. Dessa besparingar uppkommer bland annat genom lägre resolutions- och insättnings­garantiavgifter.

Sveriges finansminister Magdalena Andersson beklagade Nordeas beslut. Hon trodde inte att flytten berodde på den svenska regeringspolitiken, utan på Finlands medlemskap i bankunionen.

– Det står varje privatägt bolag fritt att själva bestämma var deras huvudkontor ska ligga. Beslutet är bolagets ansvar, sa Andersson på en presskonferens.

Torsdagen den 7 september höll Nordea presskonferens i Helsingfors. Casper von Koskull berättade att det nya huvudkontoret troligen skulle placeras i stadsdelen Vallgård i Helsingfors där Nordea sedan tidigare ­förfogar över en yta stor som ett kvarter.

– Det var bara i Norge som huvudkontoret inte blev en nationell angelägenhet. Norges statsminister var först med att gratulera till beslutet att flytta huvudkontoret till Finland, säger Casper von Koskull.

Från svensk sida hördes inga gratulationer. Där andades i stället bitterhet. Statsminister Stefan Löfven och finansminister Magdalena Andersson talade om att staten räddat Nordea flera gångar om. Finansmarknadsminister Per Bolund ser beslutet som förvånande med tanke på Sveriges goda företagarvillkor.

– Jag kan konstatera att de svenska ­bankerna sticker ut ur ett internationellt perspektiv. De är stabila och visar vinster som banker i andra länder suktar efter. Så uppenbarligen är det här ett bra land att bedriva verksamhet i och det gynnar våra banker. Jag blev förvånad över att man ­flyttade med tanke på att man gör 40 miljarder kronor i vinst. Jag tycker det är kortsiktigt. ­Ibland kan jag tänka att man skulle lyfta blicken och titta in i framtiden.

Kanske är det just det som Björn Wahlroos har gjort. Hösten 2016 ryktades det om att han hade planer på att slå ihop Nordea med den holländska banken ABN Amro. Nu spekuleras det i att ett medlemskap i bankunionen gör det enklare för Nordea att gå samman med en annan europeisk bank. Kanske är flyttbeslutet bara det första av många för att bygga Europas största bank.

Av: Saara Koho Talouseläma

Det här har hänt

– Hösten 2015 – Casper von Koskull vädrar tanken om att göra Nordea till ett bolag.

– Mars 2016 – Planerna om filialisering godkänns av Nordeas bolagsstämma.

– April 2016 – Panama-härvan offentliggörs och får negativa konsekvenser för Nordea.

– Oktober 2016 – Nordeas finlandschef Ari Kaperi meddelar att huvudkontoret förblir svenskt.

– Januari–mars 2017 – Svenska staten meddelar höjd resolutionsavgift och Nordeas ledning är bestört. Flyttplanerna offentliggörs.

– April–maj 2017 – Björn Wahlroos träffar Finlands statsminister Juha Sipilä, Centern, finansminister Petteri Orpo, Samlingspartiet, och Socialdemokraternas ordförande Antti Rinne. Finansministern tillsätter en arbetsgrupp.

– Juni 2017 – Danmarks regering drar i Nordea. Svenska regeringen drar tillbaka förslaget om en höjd resolutionsavgift.

– Juli–augusti 2017 – Svenska regeringen meddelar att man ska utreda medlemskap i bankunionen.

– September 2017 – Nordea beslutar sig för att flytta till Helsingfors.