Anglosaxarna slits mellan olika världar

Hela 60 procent av Londonborna, världens mest Europakopplade stad, röstade nej till Brexit av det enkla skälet att tusentals européer far in och ut ur London varje dag helt fritt. Fler Londonbor reser dagligen till de andra europeiska större städerna än några andra. Det moderna London är ett europeiskt ­fenomen. Flera miljoner andra européer har bosatt sig i det stora stadsområde som rymmer närmare 13 miljoner invånare, en utbredd öken av förvånansvärt dyra gamla tegelbyggnader. Men det finns också många ­nyuppförda skinande skrapor.

London är ett av de tydligaste exemplen på att polariseringen mellan ”eliten” och de andra också är en polarisering mellan de nya vitala storstäderna och en landsbygd som ­utarmas när jordbruk och industri behöver allt färre anställda i själva produktionen. Fientligheten mot London är paradoxal med tanke på att den genomsnittlige Londonbon under senare år beräknas ha gett ett nettobidrag till det brittiska skattesystemet på 34 000 kronor per år. De flesta landsortsbor har i stället fått ett nettotillskott från skatte­systemet, från 14 000 till 61 000 kronor genomsnittligt för varje medborgare. Extremfallet på mottagarsidan är Nord­irland, som i fortsättningen är med och regerar Storbritannien via sina mest konservativa representanter.

Storbritanniens medlemskap har gjort övriga Europa mer anglosaxiskt och engelskspråkigt. London lockar mest. För den som drömmer om att bli välbärgad hägrar finans­kvarteren.

Av Londons drygt 150 banker är närmare 60 procent ­utländska. De flesta av dem, från jordens alla hörn, har valt London för att kunna hantera både Storbritannien och ­Europa. Minst 100 000 finansanställda i London sysslar med europeiska affärer. Uppemot 40 000 har andra europeiska pass än det brittiska. London hyser dessutom tusentals huvudkontor för kunskapsföretag och ett stort antal superrika företagare.

De är där för att kunna agera både på den internationella och europeiska marknaden.

En tredjedel av Storbritanniens ekonomi kommer från London. Att försöka skilja London från Europa är ett projekt som få ekonomer hyllar.

Helt utanför EU:s ekonomiska zon skulle nog London kunna förbli en viktig nod i den globala finansiella dygnet-runt-handeln, på grund av det geografiska läget, språket, kunskaperna och de pålitliga institutionerna. Internationella bankmän bor hellre i London än i Frankfurt eller Paris om de kan välja, precis som företagarna. Men ekonomin skulle naggas ordentligt i kanten.

Skulden för Brexit delar två av Storbritanniens mest framgångsrika högerpolitiker, David Cameron, 50 år, och ­Boris Johnson, 52. Den ene, som redan hade varit rekordung ­premiärminister i sju år, ville att folkomröstningen en gång för alla skulle få slut på det ständiga grälet om EU i hans parti och därmed skingra osäkerheten kring hans eget ledarskap. Den andre, som var Londons borgmästare, tyckte uppen­barligen att stadens framtid vägde lättare än chansen att få spela ut sin gamle skolkamrat från landets främsta politiska position. Båda spelade högt och förlorade, eftersom Cameron fick avgå till följd av valmotgången och Johnson snabbt blev bortmanövrerad från premiärministerposten i det politiska kaos som följde.

Som tidigare skolkamrater och nära vänner råkade Davi­d och Boris vara produkter av ett gammaldags skolsystem från 1840-talet, internatskolor för pojkar från överklassen, sådan­a som Eton och Harrow.

Påläggskalvarna i det brittiska imperiet har länge skolats konservativt i klassiska språk, historia och teologi snarare än naturvetenskap och maskinteknik. Till och med ”ridderliga” vapenlekar och sporter stod från början högre i kurs än den nya industrin för denna lilla avskilda grupp, söner till både ny och gammal överklass. Nästan alla toppledare och gentlemen inom brittisk politik och militärmakt fortsatte att rekryteras från internatskolorna. Universiteten Oxford och Cambridge konserverade och hjälpte till att utveckla en märkligt ­homogen och säregen elit, med egen accent och uppförande­kodex. Detta trots att feodalismen var svagare i England än på många andra håll i Europa, eller kanske just därför.

En del av skolgossarna i detta system övar sig fortfarande på politik och präglar det brittiska parlamentet med sin talekonst, sin humor och sina vårdslösa fasoner. I det konservativa partiet Tory talas det om fornstora dagar ”då solen aldrig gick ned över det brittiska imperiet”. David och Boris gjorde sina första lärospån för Westminsterpalatset redan i början av 1980-talet.

Storbritannien har aldrig i modern historia sett ockupationstrupper, och de uppfattar sig som andra världskrigets segrare. Att man efter kriget förlorade i fredsekonomin ­under 3–4 decennier mot Tyskland, Frankrike och Italien, är en annan fråga. Effektiviteten i ekonomin hämmades inte bara av labourexperiment i socialism utan också av det gamla ­imperiets kvardröjande tullgränser och merkantilism, det så kallade sterlingområdet.

Toryledaren Harold MacMillan insåg problemen och öppnade Europadebatten med ekonomiska argument på 1960-talet, britterna övertygades till sist av en ny höger­ledare, Edward Heath, och gick med 1972. Men inte riktigt helhjärtat. Europa diskuterades enbart som ett ekonomiskt projekt, aldrig som ett freds- eller frihetsprojekt. Vann man eller förlorade ekonomiskt sett? Varje EU-reform skär­skådades. Ekonomisk statistik kan man alltid vända och vrida på. Det påminner en del om Sverige senare.

Valkampen om Brexit drevs inte med blanka vapen. Någon hade stulit de välbetalda rutinjobben i industrin, det måste vara de andra européerna. Boris Johnson och hans ­liberala vänner trodde knappast detta, men de tvekade aldrig att spela ut Brexitanhängarnas verkliga trumfkort, det främlingsfientliga. Ändamålet helgar medlen.

Britterna skapade med Brexitsegern på 52 procent en nygammal allians mellan rika och fattiga, ”uppstairs and downstairs”. Man närde en gemensam dröm om att återgå till en ordning då Storbritannien, med klasskillnader och allt, räknades för något i världen. Det här är ett land som vårdat sina klasser, tillhörigheten avslöjar sig fort­farande i samma ögonblick som någon öppnar näbben, nästan obegripligt för en svensk eller amerikan.

Därför går gränserna mellan den moderna globaliseringens vänner och fiender inte riktigt likadant här som på ­andra håll, inte ens som i USA. ”Inget avtal alls är bättre än ett dåligt avtal”, ropar de stridslystet tillsammans, påhejade av tabloidpressen. Detta är naturligtvis rena struntpratet, men Brexit handlar om känslor och inte om erfarenheter.

Kort sagt kommer nog två torypolitiker, Cameron och Johnson, att i framtiden figurera som avskräckande exempel på politiskt strategiskt ledarskap.

Den enda trösten för syndabockarna Cameron och Johnson var att nästa torypolitiker gjorde, om möjligt, ett ännu större debacle. Inrikesministern Theresa May, som själv röstat nej till Brexit, trädde fram och talade om starkt ledarskap och fast grepp om förhandlingarna. Målet var ett hårt Brexit. Den som såg sig som europeisk medborgare hade inget medborgarskap alls. Inget avtal med EU var bättre än ett dåligt avtal. Man anade att striderna mellan falangerna i partiet fortsatte, för den nya premiärministern svängde i flera frågor.

Att hon valde att kalla in ett blixtval var inte obegripligt. Oppositionsledaren Jeremy Corbyn hade gjort en slät figur i Brexitomröstningen och hans popularitetssiffror var katastrofala. Vägen verkade öppen för den största torydominansen i underhuset någonsin. Theresa May skulle få starkare mandat, inte bara mot EU utan mot sina bångstyriga partimedlemmar. Det skulle gå att ge och ta i förhandlingarna.

Men varför väntade inte premiärministern med att lämna in utträdesansökan tills ­valet var klart? Varför deltog hon inte med större energi i valkampanjen? Hur kunde hon tillåta velande i några av de viktigaste inrikespolitiska frågorna? Och hur är de torypolitiker funtade som börjar prata om räv­jaktens återinförande under ­nationens ödestimma?

Stora delar av väljarkåren ilsknade till. Jeremy Corbyn fick inte bara se labourpolitikerna sluta leden bakom honom, utan rena klassfiender rösta rött i valdistrikt som förnäma Kensington. Att visa missnöje med Brexit var viktigast. ­Ungdomar köade utanför val­lokalerna för att visa att de var för Europa. Corbyn var nog mest ­förvånad själv när han ­hyllades som valstrateg.

Nu sprattlar den brittiska regeringen i EU-saxen. Förhandlingsmotståndarna vet att britterna inte vill ha ­något hårt Brexit. Förhandlingsklockan har redan tickat iväg ­13–14 procent av den utmätta tiden och under sommaren lär inget hända. Minsta lilla avhopp över blocken i under­huset ­stjälper förhandlingsresultat.

Att Frankrike fått en stark ­president med starka övertygelser om att dra gränser mellan EU och dem som står utanför är också oroande.

Det är extremt svårt att förutse hur Brexitförhandlingarna kommer att sluta när både det inrikespolitiska stödet har minskat och priset för att stå utanför har ökat.

Det finns stor risk att stämningen mellan Storbritannien och övriga EU polariseras och blir allt mer hätsk medan förhandlingarna om utträdet framskrider. En yttre fiende ­svetsar ihop den egna gruppen, på ömse sidor. Det finns gott om gamla strider att påminna om, precis det som EU skapades för att förhindra.

Under 1800-talet, efter Napoleonkrigen, blev London världens finanscentrum och britterna exporterade sin ­industrialism när deras textilmaskiner spreds, järnvägar byggdes och stora skepp av järn sjösattes. Ett stort liberaliserings­projekt från London lyfte Europa, Sverige mer än de flesta.

På 1960-talet var däremot London, sotigt av kolrök, en skugga av sitt forna jag. Hamnjobben i London försvann när den nya containertrafiken flyttade till Felixstowe. Men finansverksamheten i City of London återtog från 1980-talet sin plats som finansiellt centrum efter Margaret Thatchers liberalisering, ”Big Bang”. Hamnområdet öppnades för ­skinande bankskrapor.

Storbritannien och London är del av ”the Anglophonic world”. Det brittiska väldet växte slumpmässigt från ­början. För att försvara sin gamla indiska affär tog britt­erna Kapkolonin från holländarna i Napoleonkrigen. St. Helena, Mauritius och Aden blev andra brittiska stationer. Redan tidigare hade Kanada i flera etapper erövrats från fransmännen. Den brittiska enklaven på Nordamerikas ­östkust lyckades där­emot göra sig fri som USA. Australien och Nya Zeeland var från början brittiska kolonier. Många engelsmän tvingades eller lockades ut för att styra, ­”civilisera”, eller kristna stora delar av världen. Afrikanska länder som Rhodesia och Kenya fick många brittiska invandrare.

En rad länder kan därför fortfarande ses som anglofoniska eller anglo­saxiska. Med dem har Storbritannien särskilda relationer även om språken och kulturerna långsamt glider isär. Främst handlar det om USA, Kanada, Australien, Nya Zeeland och delar av Sydafrika. Går det att skapa något med dem?

USA:s förre president Barack Obama försökte åstadkomma ­frihandel kring Stilla havet i en egen sfär, TPP. Hans handelsexperter fruktade att amerikanska före­tag skulle hamna utanför ett nytt asiatiskt kraftcentrum. USA ville ­därför ­knyta upp sig med frihandelspartners runt Stilla havet, som Japan, Singapore, Vietnam, Australien, Nya Zeeland, Kanada, USA, Mexiko, Peru och Chile. Ett utökat Nafta. Att Trump stoppade detta avtal som en av sina första åtgärder har helt förändrat spelet.

De anglosaxiska länderna har helt enkelt förlorat initiativet. Nu är det i stället Kinas Xi Jinping som kan agera i det vakuum som uppstått. Kina driver det nya stora regionala frihandels­området RCEP, där alla de större asiatiska länderna ska delta, här är även Australien och Nya Zeeland inbjudna. Kommer Kanada att försöka ansluta sig? Vad ­händer med länderna på Afrikas östkust?

Mellan 2012 och 2015 har exportvolymen från de nya ­industriländerna i Asien bara ökat med 4 procent om året, handeln drar inte längre tillväxten som tidigare under efterkrigstiden.

Kinas framgång byggde inte på den sydostasiatiska ­regionen i någon större omfattning, förutom expertisen från utlandskineserna och japanerna. Möjligheterna ­öppnade sig i stället på konsumentmarknaderna i USA och Väst­europa. De stora globala amerikanska och västeuropeiska företagen satsade hårt på att komma in på den nya växande ­marknaden, och de använde Kinas nya företag som underleverantörer och partners. Särskilt USA och Kina kom i ett ömsesidigt beroendeförhållande, som båda nu tycks vilja komma ifrån.

Vart tar USA och Storbritannien vägen i det här spelet?

Det nya Storbritannien efter Brexit riskerar att bli en svag och opportunistisk kraft, angelägen om att vara de nya makthavarna i Asien till lags. Under en vild investerings­period kommer kanske ekonomin i världens nya ekonomiska centrum att expandera under en tid innan skuldsättning och antiglobalisering skapar problem som Asiens auktoritära regeringar bara kan lösa brutalt.

I USA har det öppnat sig en djup spricka mellan de stora städerna och landsorten. I konservativa delstater med mer spridd bebyggelse ses de största och liberalare storstäderna som mörka gudlösa helveten, dominerade av mordlystna immigranter.

I städerna är motsvarande bild av landsbygden fanatiska och bigotta vita män som kramar sina biblar och maskin­gevär samt hatar kvinnor, färgade och aborter.

Medlemmar av många familjer har slutat tala med ­varandra.

Även Australien och Nya Zeeland har sina tydliga kulturella motsättningar mellan konservativa landsbefolkningar och städernas liberala. Invandringstrycket från norr är ­uppenbart. Nya Zeeland har en stor minoritet maorier. I Sydafrika är den anglofoniska enklaven bara en liten minoritet.

Anglosaxarna har skapat detta med ”the trickle down theory” och stora skattesänkningar för de rika, säger en ny generation ekonomer till vänster. Att de framgångsrika städernas nya motor är kunskapsjobb beror knappast på några teorier. Somliga städer har dessa motorer och andra har dem inte. Marknadsekonomi är ett system i verkligheten som beskrivs av olika teorier i efterhand.

Men det är ingen tvekan om att anglosaxarna skiljer ut sig. Det är bara Kanada, som under den förre konservative premiärministern, den unge globaliseringsvänlige Stephen Harper och den nye ännu yngre liberale Justin Trudeau, som tycks utvecklas i en ganska harmonisk invandrings- och ­frihandelsvänlig riktning.

Det nya i nästan alla rika länder är att grupper som tidigare varit välintegrerade glider ned i utanförskap och subkulturer på grund av arbetslöshet och bidragsberoende. De har visat samma problem som de traditionella utanför­grupperna. Att flytta dit där jobben finns blir till slut ett oöverstigligt ­projekt. Det handlar om att förlora sin kulturella identitet och sitt nätverk. Rutinarbetare väntar på nästa neddragning och vet att de får svårt att sälja sin bostad och köpa en ny och dyrare på en mer dynamisk ort. Och invandrare fastnar i den förort där de har råkat hamna, oftast den som har bostadsöverflöd, låga hyror och få jobb.

Det skrivs många, en del bästsäljande, böcker om den anglosaxiska demokratins snara död. Det är sant att ett tjugotal länder gått från svag till sämre eller ingen demokrati alls, men det behöver inte vara något annat än de svängningar som alltid har präglat världens politiska system. Vid världskrigets slut behövde man knappt använda ena handens fingrar för att räkna Europas demokratier. I dag finns inget annat än demokratier, även om ledarna i Polen och Ungern försöker ändra på detta. I Afrika och Latinamerika drömmer med­borgare om demokrati snarare än om starka ledare.

De anglosaxiska länderna har inte sin bästa tid, men den anglosaxiska modellen lever vidare i andra länder. Så har ­alltid bra modeller traderats över gränserna när läro­mästarna tappat orken.

Av: Ronald Fagerfjäll

Läs kapitel 6 – EU: jätte ekonomiskt och dvärg politiskt här.

Europas mäktiga befolkningsbubbla

Européerna har just lämnat historiens mest långvariga befolkningsbubbla, den som började på 1700-talet. Bubblan var den första av sitt slag som inte slutade med krig och ­svältkatastrofer, utan med inflyttning till stor­städer och minskande barnafödande.

Att välfärd kommer före folkökning är en myt. Folk­ökning kan triggas av många olika faktorer och folkökning leder ofta i sin tur till ekonomisk expansion, så länge kreativiteten och resurserna räcker för att klara de nya utmaningarna. Det har funnits många befolkningsbubblor som slutat när odlingsutrymmet tagit slut.

Kanske var det bättre immunitet eller att böldpestens bärare svartråttan trängdes ut av den immuna gråråttan. Nya grödor från Amerikas ursprungsfolk och effektivare transportsystem mättade fler. Färre krig gjorde också skillnad. Jordbruket expanderade över mycket större områden. Öppnare politik och feodalism på återtåg gav utrymme för friare arbetsbyten där fler kunde ­försörja sig. Så kan man fundera.

Industrialismen råkade komma och utnyttja en del av befolkningsöverskottet. Ytterligare 60 miljoner (!) väst­européer valde ändå att utvandra under drygt ett sekel till en rad tempererade regioner med sina grödor, boskap, teknik och nätverk. De kom till slätter som av klimatskäl var befolkade av ganska få boskapsskötare ­eller stambefolkningar. Argentina, Sydafrika, Australien och nya Zeeland blev europeiska enklaver. Flest migrerade ändå till Nordamerika och Ryssland.

Före första världskriget, då redan nästan alla europeiska barn levde till vuxen ålder, stod världens européer för ungefär en fjärdedel av den globala ­befolkningen. Ekonomiskt nådde de i världen sin höjdpunkt på 1960-talet med närmare två tredjedelar av världens samlade produktion.

I dag är världen helt förändrad igen. Européerna har inte blivit fattigare utan rikare, ej heller färre. Men deras andel ­befolkningsmässigt i världen, när de frivilligt föder färre barn, är tillbaka vid år 1400, efter en snabb befolkningsökning i andra länder. Och den ekonomiska makten krymper obevekligt mot den andel som gällde före industrialismen.

Snart kommer därför berättelsen om ”den vite mannens hegemoni” bara att finnas i historieböcker.