Afrika och andra unga regioner

Det är en fråga om stolthet att ha en stor familj”, deklarerar Malgayne Adams, en fattig majsodlare i afrikanska i Väst­afrika när en brittisk journalist för FT Birth intervjuar. ”Att ha många barn hjälper. Det var inte mitt val, utan Gud gav dem till mig.”

Den här bonden har inte råd att kosta på sina tio barn skolgång och han har svårt att få ihop tillräckligt med majs på sina åkrar. Räderna från islamistiska Boko Haram parade med översvämningar och torka förstör hans jordbruk.

Malgayne är 52 år och hustrun Kattouma fem år yngre. De gifte sig när hon var 15 år. Hon verkar inte lika intresserad av att ha många barn, utan beklagar snarare att hon inte ­visste något om preventivmedel. Maken replikerar torrt att han nog skulle ha försökt skaffa en andra hustru om hon bara hade valt att få några få barn.

År 2050 kommer det här paret att ha lämnat efter sig kanske 50 ättlingar, varav de flesta kommer att försöka hitta jobb i någon större afrikansk stad. Några kommer kanske att ­lyckas etablera sig som småföretagare, men de flesta kommer nog att leva under torftiga förhållanden eller ren fattigdom eftersom de är outbildade.

Afrika bågnar av barn och ungdomar, av vilka en femtedel inte gått i skolan. Men den här intervjun kunde lika gärna ha gjorts med någon fattig familj i Sydasien, Orienten eller ­Mellanamerika. Alla fäder skulle ha svarat ungefär likadant som Malgayne.

Fattiga bondfamiljer i varma trakter skiljer sig heller inte så mycket från svenska småbrukarfamiljer i kallt klimat före första världskriget. Att sätta åtta till tio barn till världen var en gammal sedvana och Gud bestämde även här hur det skulle bli. Några hundra år tidigare hade två barn av tre dött före vuxen ålder, men nu överlevde nästan alla. De konservativa och religiösa fortsatte precis som om inget hade hänt. Stora horder av arbetslösa flyttade till närmaste stad och slutade då att ha stora familjer. En miljon svenskar emigrerad­e till Amerika, de sista stora flockarna så sent som i mitten av 1920-talet. Fast redan på 1930-talet syntes en så stor ­omsvängning i barnafödandet att makarna Alva och Gunnar Myrdal skrev boken ”Kris i befolkningsfrågan”. Demografi är mycket mer föränderlig än vi tror.

Fattiga familjer i söder ligger ungefär hundra år efter oss, så frågan är inte bara vart alla ska ta vägen, utan också hur snabbt omsvängningen mot bara några få barn kommer. Mänsklighetens framtid avgörs i jättestora kåk­städer. Under de senaste decennierna har ungefär en miljard människor ­flyttat till städer och uppemot 80 procent av dessa har ganska planlöst anslutit till ­utkanterna av något av Asiens, Afrikas eller Centralamerikas befolknings­gytter.

Huvudstaden i Nigeria, Lagos, är ett ganska typiskt exempel. Staden fördubblades i antal människor på bara ett decennium fram till 2010 och blev samtidigt tre gånger så stor sett till ytan. Så fort ­familjerna flyttar in slutar de att ha många barn. I Afrika finns förutom Lagos ­jättestäder som Kongos Kinshasa-Brazaville, Tanzanias Dar es-Salaam och Somalias ­Mogadishu. Tillsammans har dessa fyra närmare 40 miljoner invånare och ligger alla i bottengruppen av världens mest beboeliga storstäder (enligt konsultföretaget Mercer) tillsammans med otaliga medelstora städer som växer för att bli lika stora.

Fattigdomen präglar allt, men de kommer från en ännu värre fattigdom på landsbygden, precis som svenskarna för mer än 100 år sedan. Städerna är den enda chansen att ­undslippa yttersta nöd.

Indiens jättestäder Kolkata, Delhi och Mumbai ligger före, i toppen av den sämsta tredjedelen på listan över 231 städer, en rankning från lyx till extrem fattigdom. Tillsammans ­omfattar de indiska jättarna närmare 80 miljoner, mestadels unga invånare.

Den klassiska muslimska världens största städer i Central- och Sydasien är lika stora och överbefolkade groteska husansamlingar, som Pakistans Karachi, Egyptens Kairo, Irans Teheran och Dhaka i Bangladesh, och har tillsammans närmare 85 miljoner i sina närområden och ligger mellan de ovan nämnda, rankade efter transportproblem, elavbrott och brist på friskt vatten.

I Mellanamerika är Mexiko City helt dominerande med sina 22 miljoner. Ingen annan stad kommer i närheten. Den här staden är en blandning av modernt och slum, uppbyggd lager på lager. Sao Paulo i Brasilien har också både direktörshelikoptrar och slum.

Medan städer som Tokyo, Paris, Hamburg, Sankt Petersburg och Shanghai i framtiden åldras så kommer de nya, unga och fattiga att prägla världen i allt högre grad. De yngre som läser den här artikeln kommer att påverkas mycket mer av dem under sina senare liv.

Förändringen påminner om hur Europas och Nordamerikas städer växte fram med förorter efter att innerstadsslummen tryckts ut av kontor, detaljhandel och dyrare bostadshus. Skillnaden är bara att processen går så mycket snabbare i de här moderna exemplen. I väst blev ofta förorterna byggda för det nya bilsamhället, stora betongförorter med parkeringsplatser och tunnelbanor i Europa och ändlösa ­villasamhällen med breda vägar i USA. Allt uppblandat med parker och grönytor, beroende på hur dyra markytorna var.

I Afrika och Asien hinns inte detta med. Exploatörer ­improviserar och tar risker. Ibland får de riva det som byggts, ibland inte. Ägandet till marken är ofta oklart. Särskilt i Afrika blir de nya områdena kaotiska eftersom den som satsar på ett hus får finansiera sitt projekt med egna sparpengar. Byggmaterial ska anskaffas och transporteras till platsen, väggarna ska resas, och så vidare. Processen tar ofta fyra år att slutföra. Under tiden ligger tegelhögar huller om buller. Vatten och elektricitet blir en senare fråga. Utrymmet för vägar är så knappt tilltaget att man får tänka sig helt nya transportsystem i framtiden på en nivå ovanför husen. Den som zoomar in över utkanterna av Lagos eller Dar es-Salaam med Google Earth finner få vägar, bara hus i kaotiska formationer. Den som ”googlar” efter översiktsbilder på Mexiko Citys förorter får se liknande gytter av hus.

Afrikas befolkning har exploderat efter mellankrigstiden. I början av 1950-talet hade befolkningen redan fördubblats till drygt 200 miljoner eftersom den börjat öka med flera procent om året. Barnadödligheten sjönk drastiskt på grund av effektivare distribution av mat och bättre hygien.

Nästa fördubbling kom på bara 25 år. I dag är den afrikanska befolkningen uppe i över en miljard, och sker ingen drastisk minskning av födelsetalen så kommer det att finnas fler än 1 600 miljoner afrikaner om bara 13 år. Det kallas för en FN-prognos, men är bara en enkel framskrivning.

Fullt så illa behöver det inte gå. Men ju oroligare och ­fattigare, desto fler stora barnfamiljer från landsbygden blir det. Ju mer ordnad ekonomi och växande stadsbefolkning, däremot, desto snabbare minskar födelseöverskottet.

Afrika, som står för 40 procent av folkökningen i världen, är inget lättfattligt fenomen, en fråga om storlek, mångfald och tidsrymd. Man kan lägga Europa, USA, Kina och Indien ovanpå Afrikakartan och få utrymme över. Man kan skriva om att kontinenten rymmer fyra huvudgrupper av männi­skor och att vi som utvecklats utanför Afrika bara tillhör en av dem. Till vårt gemensamma arv från Afrika hör mjölk­boskap och skrivtecken. Nord- och Östafrika låg före Europa kulturellt ända in i senmedeltiden. Östafrika var ett av världens tidiga sjöfartscentra.

Jättekontinenten har geografiska barriärer som skiljt ­befolkningar och kulturer åt. I mitten spärrar ett djupgrönt tropiskt urskogsområde effektivt av kontinenten från kusten till savannen och höglandet i Kenya och Etiopien.

Det var inte bara tsetseflugor och malariamygg som tidigare gjorde jordbruk och boskapsskötsel närmast omöjliga i tropikerna, utan också de extrema variationerna mellan regn och torka som tvingade jordbrukare att ständigt kämpa med urlakning. Stora svängningar bäddade för invasioner av skade­djur, som gräshoppor. Det var därför som en så stor del av kontinenten länge fortsatte att domineras av stambefolkningar i tidigt jordbruksskede, eller kvardröjande i jakt och samlande.

Slavhandeln från Västafrika över Atlanten under 1700-­talet, då tio miljoner rövades bort, åsamkade stora kulturella skador. Men kolonisationen blev senare kortare och mindre omstörtande än den som européerna genomförde i Amerika och Australien.

Om man kastade pil på Afrikakartan efter frigörelsen på 1970-talet var sannolikheten 100 procent att man skulle ­hitta någon korrumperad diktator. Från detta dystra utgångsläge är det lättare att se ljust på dagens Afrika. ­Dagens unga medborgare är nämligen positivt inställda till demokratin. Hela 75 procent av alla afrikaner säger sig tro att demokrati är den bästa styrformen. Kanske är det färska erfarenheter från oroligheterna mellan olika klaner, kulturer och folkgrupper. Demokratin, där den fått chansen, har varit bättre på att hantera motsättningar. Inga grymma inbördeskrig där. Desto fler i de diktatoriska.

Erfarenheterna av ”starka befrielsenationalister” är helt enkelt bedrövliga. Zimbabwes Robert Mugabe har klamrat sig fast vid makten sedan 1987 och förstört ekonomin och nationens institutioner. Sju av världens tio mest långvariga härskare är afrikaner.

Men de senaste åren har de positiva nyheterna övervägt. Nigerias Muhammadu Buhari fick nyss makten genom fria val, låt vara att han varit despot i en tidigare omgång. Lilla Gambia valde Adama Barrow för några månader sedan och lyckades med hjälp av Afrikanska unionen köra iväg Yahya Jammeh, som vägrade godkänna resultatet. En rad stater i Västafrika har smittat varandra med demokratiskt virus.

Afrikas stora ekonomiska problem kan bara lösas internt av en ny generation politiker, teknokrater och företagare. Afrika vimlar av populister, främlingshatare och övertygade ideologer, precis som på andra håll. De begriper väldigt lite om vad omvandlingen kräver i form av hundratusentals regler och gemensamma institutioner. Lyckligtvis ­visar historien gång på gång att sådant kan byggas upp snabbt med hjälp av studiebesök och konsulter. Så gjorde Japan i slutet av 1800-talet, Kina på 1980-talet och de baltiska staterna på 1990-talet, till exempel.

Afrika producerar redan blommor, grönsaker och tropiska frukter som når sina kunder i hela världen på bara några dagar, i färskt skick eller på några veckor i fryst. En uppvisning av teknik och kreativitet. Det stora problemet är i stället närhandeln. Av Afrikas exporthandel går bara 11 procent inom den egna kontinenten. Latinamerika har inte kommit så mycket längre med sina 21 procent, men Sydostasien gör numera ungefär hälften av sin utrikeshandel över gränserna i den egna regionen. ­Europa är nästan lika långt framme som de amerikanska delstaterna, imponerande 70 procent.

Vid varje gränskontroll i Afrika står lastbilarna i lång rad och väntar, medan frukt och grönsaker skrumpnar i värmen eller jäser. Och köttet ruttnar. I varje lokal hamn ligger rostiga fartyg och väntar på redden. Arbetskostnaderna blir höga och kapitalet används dåligt. Men när gemensamt regelverk och organisation väl är på plats kommer hamnarna att växa snabbt med containrar och kranar. Och vägarna kommer att förbättras och breddas, inte bara ligga i väntan på nästa ­biståndsprojekt där makthavare hoppas kunna hugga för sig.

Allt måste kunna hanteras automatiskt, effektivt och individuellt, utan stämplar och individuella korrumperade förhandlingar. Ju större område som kan samverka utan friktioner, desto längre tillverkningsserier, komplexare arbetsfördelning och djupare specialiserade kunskaper. De multinationella företagen väntar otåligt på att få sortera upp sina tillverkningar i regionala afrikanska storanläggningar. Afrika kommer ju till exempel att bli världens största tillväxtmarknad för konsumentprodukter.

Inget är så deprimerande som krympande hemmamarknader och budgetar. Därför kommer väletablerade europeiska, japanska, kinesiska och amerikanska företag att slåss om expansionsutrymmet i Afrika, Sydasien, Centralasien och Central­amerika. En tvättmaskinsfabrik från Electrolux, en bilfabrik från Volkswagen, en tvättmedelsfabrik från Procter & Gamble, en elektronikfabrik från Foxconn eller en batteri­fabrik från Panasonic blir på några decennier lika effektiv där som den är på alla andra ställen. Men det finns en risk för att Afrik­a missar en del av globaliseringens fördelar

Afrikanska företag har fortfarande enorma problem med att komma igång, inte för att arbetsviljan saknas, utan på grund av företagsklimatet. Det största problemet vid sidan av regel­verket och infrastrukturen har traditionellt varit ­finansieringen. Företagare får inte låna. Afrikanska banker har samlat in sparpengar bara för att låna ut dem till myndigheter och makthavare till höga räntor, vilket faktiskt mest liknar den europeiska medeltiden. Varför ska bankirer ­anstränga sig med företagare när man kan köpa statspapper med fin och säker avkastning? Mobiltelefonerna håller på att ändra på detta. Afrika har redan nya och kreativa varianter av bankverksamhet på mobiltelefonen.

Det är bråttom eftersom en miljon unga afrikaner i månaden kommer ut på arbetsmarknaden. Många av dem lyckas inte få några riktiga jobb och bara få av dem kommer att ­kunna migrera utanför Afrika. I länder med bättre infrastruktur, som Sydafrika, ökar invandrarfientligheten. Strömmen till Europa i gummibåtar är knappt mätbar i sammanhanget. Rastlösa unga män är recept för fortsatt politisk oro.

Samtidigt blir Afrika den nya magneten för företagare som söker billig arbetskraft. Kvaliteten på högre utbildning är dålig, men läget förbättras successivt. När företagsklimatet förbättras växer verksamheter som svampar ur jorden på samma sätt som de gjort tidigare i andra regioner.

Och framför allt: Afrika kommer att ha alla sina unga optimistiska politiska väljare precis när Europa och Kina får mer av sina gamla pessimistiska.

Av: Ronald Fagerfjäll

Läs kapitel 9 – De globala branschledarnas värld här.

De fattigas folkökning

Till befolkningsökningen i ­världen under 1900-talet bidrog européerna på ett dramatiskt sätt genom att sprida sina läkemedel, sin sanitetsteknik och sina effektiva distributionsformer för mat.

Födelse­överskotten i varma, tropiska och fattigare delar av världen växte och hann bli större än någonstans tidigare i historien. Ju oroligare politik och ju sämre ekonomi, desto större barnkullar. Konservativa småjordbrukare fortsatte att skaffa sig stora barnkullar även när dubbelt så många eller tre gånger så många av barnen överlevde till vuxen ålder.

Därför skiljer sig medel­åldern i dag dramatiskt mellan olika länder och världsdelar. Medborgarna i Tyskland, Japan och Italien har hunnit bli äldst ­genomsnittligt, medianinvånaren är 46 år. Skandinaver är några år yngre, medan sydostasiater och nordamerikaner genomsnittligt är nya i medelåldern. Latinamerikaner och invånare i det tidigare ” islams rike” är i mitten av tjugoårs­åldern, medan afrikanen nätt och jämnt når vår myndig­hets- ålder.

Men familjerna minskar redan i storlek överallt och världens antal födda avtar. I Latinamerika är den processen klar och i Afrika pågår den. Att ökningen, trots sjunkande födelsetal, fortsätter, beror på att medellivslängden i världen i dag är 70 år jämfört med 40 så sent som 1850. Att människor som lever utan fysiska strapatser och svält kan bli 80–90 år är inget nytt. Så gamla blev kungar redan tidigare.

För första gången sedan urtiden väger unga människor från Afrika och Latinamerika tungt i världsekonomin.