USA:s protektionism här för att stanna

USA är det ledande importlandet i världen. Landet tar emot nästan 20 procent av världens import. Detta betyder att USA:s handelspolitik är mycket viktig för världsekonomin. Däremot betyder den relativt lite för USA:s ekonomi. USA:s export uppgår till 11,9 procent som andel av landets BNP och dess import till 14,7 procent. Motsvarande siffror för Sverige är 45,3 och 41,1 och för Tyskland 47,2 och 39,7 procent. USA betyder mycket för världen, men världen betyder inte så mycket för USA.

Siffrorna kan förklara varför en protektionistisk politik kan vara ett alternativ för just USA. Samtidigt borde skälen att överväga en sådan politik vara små. Med den plats som handeln tar i den amerikanska ekonomin borde potentialen för skadeverkningar av globaliseringen vara små. Men det betyder också att potentialen för vinster av globaliseringen i denna stora nästan autonoma ekonomi är begränsad. Ändå är det USA som under hela tiden efter andra världskriget genom olika avtal har drivit industriländerna mot en allt friare handel.

Finns det någon förklaring till att USA nu vänder på klacken och börjar riva ned det som man tidigare drivit på för att bygga upp? Frihandeln har sannolikt aldrig haft något starkt folkligt stöd i USA. Men efter andra världskrigets slut blev den en viktig del av västländernas ekonomiska och politiska arkitektur. En ekonomisk och politisk elit i USA var pådrivande för en friare världshandel. En sådan ordning gynnade hela västvärlden under USA:s ledarskap. Sannolikt gynnades många mindre handelsberoende länder mer än USA, men de gynnades knappast på bekostnad av USA, som Trump nu hävdar.

Elitprojekt som gynnar hela västvärlden har dock inte sin bästa tid i dagens USA. Och Trump har lyckats exploatera den skepsis mot frihandel som finns i stora delar av den amerikanska befolkningen. Det är också mycket svårt att nu se någon politisk kraft i USA som skulle vara beredd att gå emot denna skepsis.

Traditionellt är det republikanerna i USA som har varit mest frihandelsvänliga, medan demokraterna lutat åt protektionism. Höjda tullar är ofta ett vänsterkrav i USA. När demokratiska presidenter som Kennedy och Clinton drivit fram viktiga frihandelsreformer så har det varit med ett betydande republikanskt stöd.

Några sådana koalitioner är nu mycket svårt att tänka sig. Om inte annat så har Trump lyckats ändra den republikanska väljarbasens syn på frihandel, så att den nu är väsentligt mera negativ än tidigare.

Man hittar heller inga stora frihandelsvänner bland de ledande demokratiska presidentkandidaterna. Elizabeth Warren, som just nu förfaller vara den mest troliga kandidaten, har också varit mycket tydlig med att hon står för en protektionistisk politik.

Hennes protektionism har andra förtecken än Trumps, men kan bli mycket omfattande. Hon vill ställa mycket höga krav på de länder som exporterar till USA. Kraven gäller miljöbestämmelser, minimilöner, skattepolitik, med mera. Därtill ställs stora krav på ländernas växelkurspolitik. Få länder, allra minst USA, klarar alla dessa krav. Man kan därför vänta sig att de kommer att vara en utgångspunkt för förhandlingar, som sammantaget leder till ökad amerikansk protektionism. Denna de goda avsikternas protektionism, kan ställa till med ännu större skada än Trumps tullkrig. Dels därför att Warrens krav omfattar mycket stora delar av den amerikanska importen. Dels därför att risken att andra industriländer går i Warrens fotspår kan vara mycket stor. Den politiska frågan i många industriländer kan bli: Hur kan vi tillåta miljöskadlig låglöneimport, som inte ens USA släpper igenom?

Docent i nationalekonomi och tidigare chef för IFN, chefsekonom för SAF, Industriförbundet och Handelsbanken.

Om Elisabeth Warren blir demokraternas presidentkandidat är sannolikheten hög för att Trump blir omvald. Hennes tydliga och väl utvecklade ståndpunkter ligger en bra bit till vänster om den amerikanska mittfåran.