Svenska sjukan

Vid den här tiden på året 1918 tystnade första världskrigets kanoner. Fyra imperier försvann från kartan och en helt ny värld trädde fram – av demokrati, nationsgränser och revanschlust.

Spanska sjukan härjade, ett simpelt influensa­virus som ledde till en pandemi på grund av krigets påfrestningar. Femton miljoner dog av våld. Femtio miljoner dog i feber.

Sverige fick allmän rösträtt och ett sekel av politisk stabilitet. Materiella framsteg som överträffade de vildaste fantasier.

Vid hundraårsjubileet av allt detta tycks det som om cirkeln sluts. Vi lever återigen i en förkrigstid. Demokratin rullas tillbaka. Sverige utvecklas åt fel håll, säger tre fjärdedelar av de tillfrågade i opinionsmätningar – att jämföra med Kina där nio av tio tycker att landet är på rätt väg.

Trots goda tider ekonomiskt verkar det omöjligt att bilda regering i Stockholm, där riksdagen för första gången dumpat en statsministerkandidat. Även svensk inrikespolitik är tillbaka i den snåriga terräng som gällde för hundra år sedan. Konflikt och låsningar kan vara det nygamla normala, medan åttiofem år av smidiga regeringsbildningar och effektiva ministärer var undantaget.

Men vari består egentligen den svenska sjukan?

Hur hänger polarisering och populism ihop med frustration och fruktan?

Varför sammanfaller känslan av annalkande kris med en demokrati som plötsligt blir handlingsförlamad? Borde det inte vara tvärtom, med tanke på den ändlösa litanian om välfärdsstatens ”utmaningar”?

Svaret är mer komplicerat än vad grälen mellan stammarna på Twitter ger sken av. Det handlar inte om Annie Lööfs senaste röksignaler, om Alliansen som politiskt självändamål, om Stefan Löfvens stående maktanspråk eller Jimmie Åkessons buttra veton.

Förklaringen är materiell snarare än ideologisk. Vi är inte så unika som vi tror. Allt som pågår i Sverige pågår ju också i andra länder.

USA har fastnat i primitivt hat mellan republikaner och demokrater, två lag som inte längre kan kommunicera. Tyskland fick vänta ett halvår efter senaste valet på att få en passiv regering, sedan högerpopulismen firat triumfer i spåren av flyktinginvandringen. Ungern och Polen är ännu mer fixerade vid migranter, trots att de inte tar emot några. Storbritannien förgiftade sina egna brun­nar med en nostalgisk illusion om frihet utanför den europeiska gemenskapen. Ryssland, Turkiet, Brasilien lutar sig mot starka män.

En parallell till situationen för hundra år sedan är att globalisering, urbanisering och teknikutveckling gör folk nervösa. Oron omsätts i kulturell klåda. Klådan omsätts i politisk turbulens.

En hårdare tolkning är att polariseringen drivs av ekonomisk ojämlikhet. Sambandet finns belagt i massor av forskningsbaserade böcker.

Statsvetaren Nolan McCarty visar i Polarized America hur galopperande spridning av rikedom sedan 1970-talet dragit isär kongressen. Ojämlikhet göder politisk konflikt som föder dålig policy som föder mer ojämlikhet.

Historikern Walter Scheidel och ekonomen Thomas Piketty visar i The Great Leveler och Kapitalet i tjugoförsta århundradet hur de ekonomiska klyftorna har exploderat. Det enda som på allvar skapar social utjämning över tid är krig.

Så vad kan vi lära av den långa cykeln sedan spanska sjukan 1918?

Historien rör sig i cirklar av utveckling genom fred och utjämning genom konflikt. Det som till sist tar livet av oss blir antagligen något annat än vi tror. Den frihetliga demokratins strävan efter jämlikhet var en underbar parentes, men det är aldrig för sent att rädda vad som räddas kan.

Varken socialism eller nationalism är lösningen. Allra minst ett gapigt tonläge

Författare och kolumnist som medverkar i Affärsvärlden med en krönika var fjärde vecka.

Julklappstips

Det drar ihop sig till summering av 2018, advent och julklappsfunderingar. Två tips på hårda paket som verkligen fångar tidsandan: New Dark Age. Technology and the End of the Future av James Bridle. Internet är trasigt av Martin Gelin och Karin Pettersson.