Piller när vuxna sviker

Barn och unga i Sverige mår dåligt. Folkhälsomyndigheten skrev (i Expressen 10/10 -18) en debattartikel. Av den framgick att 190 000 barn och unga i Sverige sökt vård på grund av psykisk ohälsa under 2016. Under det senaste decenniet har andelen barn mellan 10 och 17 år som fått en psykiatrisk diagnos, eller psykofarmaka, ökat med 100 procent.

Det kan finnas anledning att fundera över det som brukar kallas medikalisering. Medikalisering är att problem som i grunden inte är medicinska ändå diskuteras eller betecknas som medicinska.

Varför skulle vi göra så? Varför skulle vi välja att tolka våra barns problem som medicinska fast de kanske har andra orsaker?

Svaret är att undvikande är en vanlig psykisk strategi. Den ansvarstagande föräldern vill då säkert förklara: Inte jag! Jag undviker inga problem som har med mina barn att göra.

Redan där har vi ett problem. Vi använder alla, då och då, undvikande för att försvara oss. Och poängen är att undvikandet ofta träder i funktion utan att vi är medvetna om det. Så, vi skulle helt enkelt kunna tolka våra barns problem som medicinska, utan att de är det och utan att vi önskar våra barn något ont. Förklaringen kan vara att vi försvarar oss mot en förklaring som skulle få oss att känna oss ännu värre, än om våra barn led av psykiatriska åkommor.

Psykiatern David Eberhard påpekar i boken Hur barnen tog makten (2013) att uppfostran blivit ett fult ord. Efter att ha blivit förälder under åttio- och nittiotalen, när tillbakarullningen av idén om uppfostran som en tillgång redan börjat, har jag funderat mycket på vad som i så fall ersatt det stöd som uppfostran var tänkt att vara för små människor utan erfarenhet. Alltså barn. Det jag funnit som allra tydligast visat hur vi ersatt föräldrarnas uppfostran är den kanadensiske psykologen Gordon Neufelds tankegångar.

I boken Våga ta plats i ditt barn liv (2004, på svenska 2009) gjorde han analysen att det grundläggande problemet i dagens relation mellan barn och föräldrar är att vuxna i vår kultur så gärna släpper taget om barnen. Vi uppmuntrar i stället jämnårig-orientering och överlämnar på så sätt anknytning och uppfostran till barngruppen. Det sker inte av illvilja, utan från en föreställning om att jämnåriga är de som bäst förstår varandra.

Hela Gordon Neufelds tes är att detta är en missuppfattning. Ingen behövs så väl i barnets värld som den vuxne. Utan anknytning till denne kan inte barnet forma en egen personlighet och kommer att uppleva otaliga svårigheter att få ett vuxet liv. För att hitta sig själv och sina drivkrafter, och inte bli en marionett, behöver barn lära sig att hantera motstridiga tankar och impulser. Tanken en trött morgon att det vore skönt att slippa gå till skolan, ska med en bra uppväxt och uppfostran övertrumfas av önskan att inte komma efter i skolarbetet. Och den mognaden är inte ett resultat av den jämnårig-uppfostran som så väl beskrivits i William Goldings roman Flugornas herre. I den hyllade berättelsen leder frånvaron av vuxet ledarskap till anarki och panik.

Det är nu sextio år sedan den boken kom på svenska, och många vuxna vet vad den handlar om. Att ta del av Neufelds beskrivning är en sorgesam vandring genom vårt samhälles förmåga till undvikande och oförmåga att se grundläggande värderingar.

I stället dras vi till trender, och just nu är frågan om varför vi har så många barn och unga som mår så dåligt. Kanske är det dags att fråga sig om de många barn som i dag lider psykiskt, lever i situationer liknande dem Neufeld refererar till. Ägnar barn i dag för mycket tid åt sina jämnåriga, och åt den digitala världen? Ägnar de för lite tid åt att hämta kraft och stöd i närheten till vuxna?

Om inte – hur är det ens möjligt att barn i dag tillåts skolka från skolan för att ta vuxnas politiska ansvar?

Hollywood levererar

När den svenska oförmågan att formulera berättelser om våra liv känns som mest akut, är det en underbar känsla att få kasta sig rakt i armarna på Hollywood. Ett enkelt och mycket belönande sätt är att läsa om uppgång och fall i Hollywood-mogulen Bob Evans biografi, The Kid Stays in the Picture från 2013.