En spark i ändan åt postmodernismen

KRÖNIKA. Jag har ett par obetalbara örhängen. De är gjorda av Fiorucci och inköpta i slutet av 1970-talet i en butik på Norrlandsgatan. På den tiden hade jag ingen aning om att det var Alessandro Catenacci som drev den. Han gick över till mat sen och butiken försvann. Men ingen som då såg Fioruccis saker kunde tvivla på att nu hände något. Alla köpte t-shirtar på Gul & Blå och Blommor och Bin. Men på Fiorucci fanns örhängen med motiv från Virgin Islands, palmer, hav och segelbåt och en hel massa andra vansinnigheter som Stockholm aldrig tidigare sett.

När Fiorucci öppnade i New York på East 59th Street hette kunderna Jackie Onassis, Cher, Elizabeth Taylor och Andy Warhol. Truman Capote signerade böcker i skyltfönstret men på Norrlandsgatan gick vi andäktigt runt och nöp i knaskläderna och beundrade deras ironiska änglar och körsbär. Vi hade inga ord för det, men framtiden var här nu.

Nu vet vi att Fiorucci föregick postmodernismen. Och var en reaktion på alla lättvättade bomullströjor som hade dominerat sjuttiotalet. Nu åkte modernismen ut med huvudet före, inom konsten och sedan politiken.

Bort från fasta värden, absoluta sanningar, jaget och objektivitet. Nu skulle allt som kunde vara relationellt, kontextuellt, skeptiskt och ironiskt. Ut från konstscenen skulle konkretism, äkthet, geni och kvalitet.

In på konstscenen kom kitsch, porr, mode och en diamantprydd dödskalle. Performancekonstnären Marina Abramoviæ, som visas på Moderna museet nu, är ett av de stora postmoderna europeiska namnen.

Ut från politiken skulle ideologi, klasskonflikt och medborgaren. In kom metapolitik, norm­kritik och identitetspolitik. Det där flöt på ganska konfliktfritt. I väst har framtid hetat framgång och därför haft företräde framför gamla dammiga saker, så postmodernismen verkade ju logisk. Och därmed säkert bra.

Men de gamla spökena dök upp igen. Vänster- och högerpopulister fångade röster genom att peka ut de postmoderna som en dekadent elit utan kontakt med vanliga människors vardag. I Sverige åkte flaggan fram igen.

Den svenska fanan hade då varit en symbol som levt ett undanskymt liv sedan Carl-Johan de Geer 1967 blev fälld i Svea hovrätt för en affisch, där han på en brinnande svensk flagga skrivit ”kuken” och ”skända flaggan vägra vapen”. Den svårt konforma medelklassen i svensk storstad hade svårt att förklara för sig själv om detta var fel, om det var konst eller om det helt enkelt var lika bra att låtsas som ingenting. Naturligtvis var det lika bra att låtsas som ingenting.

Tills de stora migrantrörelserna i Europa, och Sverigedemokraterna, satte ord på en känsla av att nationalstaten inte alls var död. Den hade bara vilat upp sig. Och vänstern krisade över insikten om att identitetspolitik, det var ju faktiskt vad man hade i Tyskland 1939–1945.

Trettio år efter att postmodernismen sparkade modernismen i baken, får nu de postmoderna se på ­människor som är upprörda över pensionsöverenskommelsen, EU-medlemskapet, sjukvården och polisen. Och inte på ett ironiskt sätt, utan som människor som sist av alla insett att det moderna projektet, med mer åt alla i evighet amen, är omförhandlat och det utan att de tillfrågats.

I konstvärlden öppnar utställningen Andra sidan skiftet på Bonniers Konsthall den 30 maj. Gerard Bonnier samlade konst från början av fyrtio- till slutet av åttiotalet. Och utställningen lyfter fram många av de namn som formade konstscenen fram till det postmoderna skiftet 1987. Nu, trettio år senare, verkar tiden ha kommit att se över vad som hamnade på soptippen. Och tro mig, den rörelsen är inte frikopplad från vad som händer i politiken.

Fiorucci-örhängena? De är obetalbara. Jag säljer aldrig mitt minne av postmodernismen.

Måste ses

Tv-serien The Handmaid’s tale bygger på Margaret Atwoods roman från 1985 med samma namn. En välskriven bok har förvandlats till en lysande tv-serie, det händer inte ofta.