Annie Machiavelli

Själv har Annie Lööf spelat över hela planen och det leder till frågan: Vem är hon egentligen? I sina memoarer Sanningens ögonblick (2018) tackar hon sina föräldrar: ”Att leva med en person som mig kräver tålamod och det har ni i övermått.”

Annie Lööf använder gärna uttrycket ”jag och Centerpartiet”. För den som läst memoarerna kommer det inte som en överraskning. Och kanske är det där man ska börja nysta i fenomenet Annie Lööf.

Sanningen är att M och KD är ganska så chockskadade av Lööfs framfart. Så naturligtvis skulle Lööf helst hålla partiet mellan sig och just den verkligheten, men jag är inte säker på att det skulle vara så sanningsenligt. Läser man Torbjörn Nilsson (Expressen 24/1) framkommer att det alls inte bara var två studentförbundare som var emot Centerpartiets socialdemokratiska gir. Gruppen som var emot var lika stor som den som var för, runt tio personer på varje sida. Till det kom ett antal osäkra röster.

Annie Lööf är uppenbarligen en driven politiker, men är hon fullfjädrad?

Tankarna går, kanske inte helt osökt, till en intressant bok om svensk politik, David Lindéns Hemming Gadh, Vasatidens gudfader (2016). Hemming Gadh (1450–1520) var en man utan stora jordegendomar, som därför började sin karriär i kyrkan. Då var Sverige fortfarande katolskt och Gadh lyckades bli Sten Sture den äldres sändebud i Rom 1479–1500. Det blev kungsvägen till ett taktiserande i den högre skolan. I Vatikanen lärde han sig helt enkelt hur man gör för att ta, och behålla, makt. Tillbaka i Sverige besatt han den kunskap han behövde för att göra sig gällande i politiken.

Går det att i Hemming Gadhs liv och gärning hitta lärdomar för dagens makthavare? Det är den fråga Lindén ställer sig i slutet av boken och svaret är ja. Med machiavellisk inspiration har Lindén destillerat fram sex lektioner. Den första är att man ska lära sig spelets regler och alltid ha personlig kommunikation. Den kommunikationen hade Annie Lööf tidigare med det borgerliga Sverige. Men i och med bytet av samarbetspartners får man dra slutsatsen att, i alla fall på punkten personlig kommunikation, så fallerar det när det gäller de tidigare allianskollegerna. De är nämligen uppenbart förbryllade i dag.

Den andra lektionen är att agera proaktivt och därmed förhindra möjliga katastrofer. När det gäller hur Centern och Liberalerna agerat i sina förhandlingar inom och över blockgränserna, är det svårt att se någon proaktivitet. Vill man vara välvillig skulle en sådan proaktivitet kunna handla om att förhindra ett tänkt framtida scenario där Sverigedemokraterna blir ett 51-procents-parti. Nummer tre av lektionerna handlar om att skaffa sig bundsförvanter och rådgivare och nog har Annie Lööf rådgivare i sin närmsta krets. Och de ger intryck av att vara för, emot och osäkra när det gäller Alliansen. Det är normalt, men partiledaren i Centerpartiet verkar i stor utsträckning dominera. Och både kan, och gör, som hon vill.

Den fjärde lektionen handlar om att alltid ha en rak och öppen dialog med sina överordnade. Strikt talat får väljarna anses vara partiledarens överordnade. Att dessa i dag skulle ha en bild av en rak och öppen dialog med C:s ledare, får nog ses som mer av en from förhoppning än något annat.

En person som kostar på sig att visa andra sidor än de rent professionella blir en populärare ledare, säger lektion fem. Här är Annie Lööf hemma. Och lektion nummer sex får hon också anses ha klarat. Den handlar om att alltid pröva varje möjlighet för att komma ur ett trångmål. Ett sådant agerande bär omisskännliga drag av maktarbete.

Sett ur dessa perspektiv är Annie Lööf en driven, men inte fullfjädrad, politiker.

Författare och journalist som skriver en krönika i Affärsvärlden var fjärde vecka.

Madonna i päls

Trött på politik? Den mycket välskrivna romanen Madonna i päls är från 1943 men nyutgiven av Bonnier förra året. Den påminner om en tid när en ung person inte helst av allt ville bli sedd av andra, utan förstådd av sig själv. Och boken ligger på bästsäljarlistor i Turkiet – vad säger det? Fint förord av Therese Bohman.