Styrkeprovet

Alla befann sig väl fortfarande i någon form av chocktillstånd. Ett euforiskt sådant. Men ändå, det här hade ingen riktigt väntat sig.

Det var den 3 januari 2017. Några rika människor hade samlats i ett townhouse i Greenwich Village för en intim liten middag.

Om lite mer än två veckor skulle deras vän Donald Trump sväras in som USA:s näste president.

Bland de samlade fanns den numera ålderstigne Roger Ailes. I trettio år hade han varit en grå eminens inom det republikanska partiet. Sedan startade han Fox News 1996, och blev därmed ledande i den transformering av den konservativa rörelsen som med Donald Trumps seger tagit ett jättesprång – även om det fortfarande var oklart åt vilket håll.

Roger Ailes var bara dagar från sin pensionering. Ett halvår tidigare hade han tvingats bort från Fox News efter anklagelser om sexuella trakasserier. Inom några dagar skulle han flytta till Palm Beach.

Syftet med den här middagen var att han skulle få träffa den underliga karaktär som på vissa sätt blivit den nya Roger Ailes.

Han hette Steve Bannon och hade genom sitt Breitbart News puttat in den amerikanska högern i en ny form av ekonomisk nationalism.

Timmarna gick. Bannon dök inte upp.

Under tiden filosoferade Ailes inför resten av gästerna. Politik var ett slumpmässigt och absurt spel. Att vinna, sa han, förändrar allt.

Och nu hade Donald Trump vunnit.

Nu hade Steve Bannon vunnit.

Tre timmar sen dök han till sist upp, i sina karakteristiskt sjaviga kläder.

Han tackade nej till en drink, och började genast lägga ut texten om vem som skulle få vilka poster i regeringen. Sedan rev han av utrikespolitiken. Om saudierna, Ryssland, drönarattacker.

Men den riktiga fienden, sa Bannon, är Kina.

”Kina är allt. Inget annat betyder något. Om vi inte gör Kina på rätt sätt, gör vi ingenting på rätt sätt. Hela grejen är väldigt enkel. Kina befinner sig där Nazityskland befann sig år 1929 eller 1930.”

Han såg framför sig en hypernationalistisk stormakt.

Den måste stoppas. Innan det är för sent.

Man kan inte stoppa tillbaka anden i flaskan.

Nästan två år har gått sedan middagen på Manhattan, vars detaljer kommer från Fire and Fury: inside the Trump White House av Michael Wolf.

Under den tiden har Steve Bannon hamnat i onåd hos både president Trump och sina rika välgörare. Men den offensiv mot Kina han såg framför sig har blivit verklighet. Kinesiska varor för sammanlagt 250 miljarder dollar har försetts med tullar. I början av nästa år kommer tarifferna att höjas ytterligare – om ingen överenskommelse sluts mellan länderna – och längre fram finns en möjlighet att i stort sett allt som exporteras från Kina till USA kommer att få någon form av pålaga.

Kina har slagit tillbaka med tullar på sammanlagt 110 miljarder dollar för amerikanska produkter, och har i praktiken slutat att importera vissa jordbruksprodukter helt och hållet.

Men det är en ojämn kamp, och mycket tyder på att det är Donald Trump och USA som vinner handelskriget. Den kinesiska ekonomin har skadeskjutits, och samtidigt visar en ny forskningsrapport från forskningsnätverket Econ Pol Europe att amerikanerna har skyddats. Av en pålaga på 25 procent betalar kinesiska tillverkare 20,5 procentenheter, medan amerikanska företag och konsumenter står för 4,5 procentenheter.

Förklaringen till det är att Trump-administrationen valt ut produkter som varit lätta att byta ut mot sådana som tillverkats inom landet, eller inom stater som just nu har en mer vänskaplig relation med USA.

Styrkeförhållandet syns på marknaden. Börserna i Hongkong och Shanghai har fallit, indexen i New York har klarat sig bättre.

För många ekonomer verkar handelskriget vara ännu ett konstigt utfall från en excentrisk och oberäknelig president. Det behandlas lite som en ojämnhet på vägen mot en allt friare världshandel.

Men den nyvaknade protektionismen i USA står fastare än så. Redan i det republikanska primärvalet 2010 blev Mitt Romney utmålad som en samvetslös företagspirat som flyttat arbetstillfällen till Kina. Sedan dess har frihandelsvänner i det republikanska partiet antingen försvunnit eller ändrat sin retorik.

Efter att Donald Trump besegrade globaliseringsvännen Hillary Clinton i valet 2016 har även Demokraterna blivit mer protektionistiska. Den blivande talmannen Nancy Pelosi stödjer faktiskt Trump i handelskriget.

Frihandel är inte längre någon flod som lyfter alla båtar.

Dessutom har det amerikanska utrikesetablissemanget länge sett Kina som en strategisk rival. Även om de flesta inte uttrycker sig lika drastiskt som Steve Bannon, står det alltmer klart att landet hotar USA:s hegemoni.

”Förutsatt att Kina inte väsentligen styr om sin politik i en mer liberal riktning inåt och i en mer återhållen riktning utåt, kan man vänta sig att den nya, hårda amerikanska linjen mot Kina varar för alltid”, skrev nyligen David Shambaugh, chef för China Policy Program på George Washington University.

Handelskriget har alltså stöd hos folket, hos eliten och hos presidenten.

Det är verkligen fascinerande hur snabbt politik kan förändras. Och det är ännu mer fascinerande hur självklart allting verkar när det väl har förändrats.

Men som Roger Ailes filosoferade på den där middagen i Greenwich Village:

Att vinna förändrar allt.

Och USA har bestämt sig för att vinna det här kriget.