Öppna universiteten för att rädda liv

I april 1942 fick den amerikanske krigsministern Henry L. Stimson följa med på en liten flygtur, inbjuden av några forskare.

Med på det fyrmotoriga bombplanet fanns någonting som forskarna kallade ASV. Det stod för Air-to-Surface-Vessel Microwave Radar och kunde användas till just det som namnet antydde – att låta besättningen i flygplan se farkoster på långt håll.

Tekniken var knappast purfärsk. Men ändå hade den amerikanska militären struntat i att använda den. De frustrerade forskarna valde därför att gå direkt till ministern.

Planet lyfte. Och efter att ha lokaliserat en enda båt ute på havet sa ministern: ”Det räcker för mig. Vi drar hem”.

När generalerna som skötte den amerikanska krigföringen kom till sina skrivbord dagen därpå hade de fått varsin liten papperslapp från ministern.

”Jag har sett den nya radarutrustningen. Varför har inte du gjort det?” stod det.

Den nya tekniken räddade därefter tusentals allierade skepp från de tyska och japanska flottorna. Och efter kriget var den omistlig för sjö- och luftfarten.

Den coronakris som drabbat världen har redan accelererat användningen av ny teknik. För många av oss verkar det mest handla om att vi tvingas genomleva videokonferenser, men under ytan sker det viktigaste. Testerna blir snabbare och bättre, 3D-skrivare används till att tillverka skyddsvisir och digitala spårningsmetoder används i vissa länder.

Det här är inget arbete som påbörjades i samma stund som Kina började svetsa igen dörrar i Wuhan. Det här är frukterna av decennielånga projekt, både av det offentliga och av näringslivet.

I den allmänna debatten, såväl i Sverige som utomlands, hörs nu krav på att stater ska börja hålla lager och ha beredskapsfabriker när en liknande kris kommer.

Det är inte orimliga krav och förhoppningar. Många av dem kommer säkert att infrias. Men vad den här krisen också visar är hur viktigt det är att ha idéer i bakfickan, att ha ett rikt, diversifierat näringsliv, att bedriva forskning och utveckling, att ha levande universitet.

Det är orimligt att tro att byråkrater och tjänstemän ska kunna gissa sig till vad nästa kris kommer att bestå av – och som exemplet med radarteknologin visar, är det ännu mer orimligt att de ska kunna gissa sig till vilken teknik som är bäst lämpad att hantera den.

Det är fortfarande en öppen fråga vilken strategi som är bäst för att hindra spridningen av det nya coronaviruset. Relativ öppenhet, som i Sverige, eller total nedstängning, som i Frankrike?

Det enda vi vet är att vi för varje dag som världens länder håller stängt, för varje dag vi intecknar framtida resurser, försämrar våra chanser att ta tag i nästa problem. Skatteintäkter sinar, livskraftiga företag dör, unga människor försenar sin utbildning – kanske får de aldrig möjlighet att påbörja sina utbildningar när den ekonomiska smällen så småningom ska fördelas.

Sverige har än så länge hållit en exceptionell öppenhet i samhället under krisen. Men framtidsproblemen finns även här. Delvis eftersom vi kommer att importera den ekonomiska smällen från andra länder. Delvis eftersom gymnasierna och universiteten har skickat hem eleverna för att i stället försöka sig på distansundervisning.

Men stängda skolor och universitet kommer att kosta.

Det viktigaste – och enklaste – vi kan göra nu är att öppna gymnasieskolorna och universiteten igen. Kanske efter påsklovet?

Det kommer att rädda liv i framtiden.