Nils Holgersson-valet

Hälften av svenskarna brukar rösta på samma parti i val efter val. Kombinerad med blockpolitiken har denna tjurskallighet gett Sverige unik stabilitet. Tråkigast i världen, och det ska vi vara tacksamma för.

Men inte nu längre. Om 2016 var året när allt gungade i världspolitiken så är 2017 året när allt gungar här hemma.

Decenniets säkerhetsskandal kryper närmare regeringschefen. Generaldirektörer, stats­sekreterare och ministrar ryker. Det trotsar både logikens och inkompetensens lagar att alla skulle ha känt till sjabblet på Transportstyrelsen utom statsministern. Som så ofta blir mörkläggningen ett värre politiskt problem än misstagen.

Socialdemokraterna är ute på djupt vatten, alltså. Deras juniora koalitionspartner har redan drunknat i tystnadens hav. Miljöpartiets öde bekräftar en annan gammal metafor: småfisken som simmar med hajar blir uppäten. Minnesgoda liberaler och centerpartister visste förstås detta, men nu anar även yngre politikergenerationer risken med ”blocköverskridande samarbete”.

Många partier är illa ute. Kristdemokraterna får tacka Gud om de klarar riksdagsspärren i valet. Liberalerna får väl tacka Voltaire. Och Moderaterna … vad ska man säga?

Att vara liberalkonservativ är att vara kluven. Partiets storhetstid verkar över för den här gången, även om Ulf Kristersson är optimal för partiledaruppdraget. När det gamla högerpartiets nisch krymper blir självbilden som statsbärande en del av problemet. I ett borgerligt tvåfrontskrig mot nationalister och liberaler riskerar M att falla tillbaka mot 1970 års nivå: 11,5 procent.

Plötsligt har Sverige tre ideologiska block vars gränser skär rakt igenom partierna: socialister, liberaler, nationalister. Konservatism i meningen bevarande av rådande ordning, alltså välfärdsstaten, omfamnas numera av alla. Konservatism i meningen stil, personligt ansvar och noblesse oblige omfamnas av ingen. Konservatism som egen riktning är därmed utplånad i svensk politik.

Snart är det Youtube, Facebook-pixlar, Google Analytics och ”Dark Ads” som avgör valen. Denna visuella bluffkultur kommer att sätta oss på intressanta prov. Varken gamla kartor eller gamla meriter blir mycket värda.

Kolla vem som är gladast, det säger en hel del. Oppositionsledaren Jimmie Åkesson bubblar av energi när han kräver statsministerns avgång. Annie Lööf sommartalar med Zlatanskt själv­förtroende medan Moderaterna hugger varandra i ryggen. Jonas Sjöstedt ger bankomatpolitiken ett ansikte när han egenhändigt höjer studie­bidraget.

Detta är front­figurerna för våra nya block. Deras mediala medgång motsvaras dessvärre inte av någon utpräglad ­ansvarskänsla. SD och V har rötterna i groteska ideologier. C är fort­farande svaret skyldigt om hur ­Sverige ska styras ifall bara fina människor får vara med och bestämma.

Landet måste ju regeras och folket representeras. Då kan vi inte sitta i Stockholm och räkna bort en fjärdedel av rösterna. Men klämd mellan rött och svart kan man heller inte darra på manschetten när det gäller frihetliga värderingar.

Knepig sits. Det politiska landskapet och parlamentariska läget är en villervalla inför valet 2018. Men i fågelperspektiv, om man kunde sätta sig på Nils Holgerssons gås och flyga över Sverige, blir visionerna tydliga nog:

1. Åkessons knätofsar på Skansen, utanför den murkna Kyrkhultsstugan från Blekinge.

2. Sjöstedts proletariserade, rostiga fabriker i industristäderna där han växte upp.

3. Lööfs småländska företagarbygd där alla är välkomna om de bara beter sig som folk.

Jag vet åtminstone vilket alternativ jag föredrar. Och det beror inte bara på att jag är född i Värnamo.

Omöjligt uppdrag

Inför valåret skriver jag på en politisk satir i romanform. Rena kamikazeprojektet, det måste erkännas, när verkligheten dagligen överträffar dikten.