Med skinnet på spel 

Det finns ett pendeltåg som investeraren, filosofen och författaren Nassim Nicholas Taleb brukar åka med. 

Förr i tiden fanns en liten horisontell avsats under fönsterna i tåget. På den avsatsen kunde resenärer ställa sina kaffemuggar och ha händerna fria att hålla i en bok, en tidning, en Ipad eller något annat.

En mycket uppskattad avsats, helt enkelt. Men så köpte tågföretaget nya vagnar. Moderna sådana.  Den där avsatsen fick vara kvar i de nya vagnarna, men tågdesignern bestämde sig för att rita in en estetisk detalj: avsatsen fick en nätt liten lutning, tillräcklig för att det inte skulle gå att ställa något där. 

Snyggare? Kanske. Men man förstår Talebs besvikelse. Att läsa, åka tåg och samtidigt ta en av våra få lagliga droger är ju ett av livets glädjeämnen.

För Nassim Nicholas Taleb är den ombyggda avsatsen en metafor för avståndet mellan beslutsfattare och medborgare. Designers vill imponera på andra designers. Arkitekter på andra arkitekter. Politiker, ekonomer, generaler – samma sak. Specialister som inte bor i de samhällen de planerar, och inte påverkas personligen av sina beslut, producerar lutande avsatser ”fast i en mycket större skala”.

 Nassim Nicholas Talebs bok ”Skin in the Game”, som kommer ut på svenska om två veckor, är en stridsskrift mot expert- och konsultsamhället, mot Michelinrestauranger, moderna gym, statusuniversitet och annat som får oss att ge upp riktig mat, vanlig träning och klassisk bildning för sådant som ”ser vetenskapligt ut”.

Taleb svingar åt alla håll. Genom åren har han lyckats samla på sig en imponerande shitlist av politiker, ekonomer, journalister, presidenter, centralbankschefer, nobelpristagare och annat löst folk. Några vendettor hade han kunnat bespara läsarna.

Men Taleb lyckas ändå sätta fingret på det problem som på något sätt definierar vår tid: att så många människor är skyddade från konsekvenserna av sina beslut.

Det märktes tydligt i efterspelet av finanskrisen. De människor som spekulerat sönder världsekonomin gick skadeslösa medan skattebetalare, husägare och skolbarn fick betala.

Det märktes efter beslutet om att Sverige ska ansöka om vinter-OS. De som så gärna vill ha tävlingarna, de som tjatar om vilken fantastisk affär det är, tar ingen risk själva. 

”Säg inte vad du tycker, visa mig vad du har i din aktieportfölj”, skriver Taleb och påminner om de romerska kejsare som stred med sina soldater.

Ta risker för det du tror på. 

Vi människor har en dragningskraft till individer som riskerar något för det de anser viktigt. Till schumpeterska entreprenörer, idrottsstjärnor, forskare som testar mediciner på sig själva, motståndsmän, de som dött för det de trott på.

Det är en förklaring till världsfenomenet Greta Thunberg. Folk ser, känner, att hon har offrat något genom att frysa utanför Riksdagshuset.

Hon har skin in the game.

Det är också en förklaring till det hat hon får utstå – ofta från medelålders riksdagsmän eller ledarskribenter som, curlade av anställningstrygghet eller en förestående riksdagspension, aldrig tagit en risk i sina liv.

”Skin in the game” blir en nyckel för att förstå mycket av det hyckleri som präglar samhället idag. När centerledaren Annie Lööf skriver ”Greta, vi hör dig” på Instagram undrar man ju varför hon inte agerar, hon som sitter som tungan på vågen i riksdagen.

Det är för att hon inte vill offra något. ”Talk is cheap”, som Taleb skriver.

Annie Lööf vet självklart att alla meningsfulla klimatförslag kommer att göra en stor del av väljarkåren förbannad. Det är en risk hon inte är villig att ta.

Hon har inte skin in the game.

Det är därför det krävs en tonåring med Aspergersdiagnos för att säga det som alla vet är sant.  Ju äldre man blir, med bostadslån, en karriär, kanske en partiledarpost man länge velat ha, desto svårare blir det att säga sanningen.

Det blir svårare att sätta sitt skinn på spel.