Livets stora lotteri

KRÖNIKA. Kunskapsresultaten i den svenska grundskolan har sjunkit i flera årtionden enligt återkommande internationella undersökningar. Möjligen bröts trenden i matematik och läsförståelse enligt de internationella undersökningarna Pisa och Tims år 2015, även om det är tidigt att dra slutsatser. Den negativa trenden fortsätter däremot när det gäller bristande likvärdighet i grundskolan och ökad skolsegregation.

Elevernas familjebakgrund har fått större betydelse för studieresultaten och skolan förmår i allt sämre utsträckning att kompensera för detta. Skillnaden i resultat mellan skolorna ökar, liksom klyftan mellan elever med höga betyg och låga betyg. Det stora antalet nyanlända i skolan de senaste åren ökar på resultatskillnaden ytterligare. Utmaningarna – Sveriges mest missbrukade ord – är därför stora och många i den svenska skolan.

Skolminister Gustav Fridolin (MP) tillsatte­ därför en skolkommission för två år sedan. I förra veckan presenterades slutbetänkandet Samling för skolan. Rapporten tog inte ställning till socialdemokraten Ilmar Reepalus vinstutredning, vilket var klokt.

Skolkommissionen lämnar en rad konkreta förslag som syftar till att höja kunskapsresultat, förbättra kvalitet i undervisningen och en ökad likvärdighet i skolan. Till förslagen hör bland annat en statlig skolmyndighet med närvaro på regional nivå, ett nytt statsbidrag till undervisning och elevhälsa, förstärkt lärarutbildning, ett program för lärares kompetensutveckling och obligatoriskt skolval.

Det senare, obligatoriskt skolval, tog dock direkt skruv, inte minst i sociala medier, och överskuggade nästan helt övriga förslag i slutbetänkandet. Anledningen är förslaget kring införandet av lottning som urvals­kriterium när antalet sökande är fler än ­antalet platser till alla friskolor från förskoleklass till årskurs 9 och i kommunala skolor mellan årskurserna 7 och 9.

Grundtanken är att skolorna ska bli mindre segregerade med lottens hjälp. Dagens verktygslåda för att försöka minska skol­segregation, som till exempel att bussa elever till andra skolor, att aktivt fördela nyanlända elever över alla skolor i kommunen och att aktivt arbeta med klassammansättningar, behöver enkelt kompletteras.

I dag använder friskolorna urval via kö och syskonförtur. De kommunala skolorna använder närhetsprincipen, det vill säga att eleven har rätt att gå i en skola nära hemmet. Även kommunen har ofta syskonförtur som urvalskriterium.

Köhetsen till friskolor började framför allt i storstädernas mer välbeställda områden. Föräldrar insåg att valet av skola spelade roll för om barnen skulle lyckas få de högsta­ betygen.­ Eller bästa kontaktnätet inför vuxen­livet. De verkliga statusmarkörerna på till exempel Östermalm i Stockholm är Carlssons eller Fredrikshovs slotts skola, där den senare är Sveriges bästa grundskola och presterar högst meritpoäng år efter år. Det har skapat en så hög efterfrågan att föräldrar måste ställa sina barn i skolkön redan på BB och helst vara födda så tidigt på året som möjligt för att komma tillräckligt långt fram i den snabbt växande kön.

Medvetenheten har sedan successivt sjunkit in även bland medelklassens föräldrar att skillnaderna ökar mellan skolorna. Att kön är längre än antalet tillgängliga platser handlar inte längre om ett fåtal innerstads­skolor, utan sprids nu även i bredare lager. Till exempel har snabbt expanderande friskolan Engelska skolan över 133 000 barn i kö till sina 30 skolor runtom i Sverige.

På en fri marknad hade en högre efterfrågan än utbudet resulterat i högre avgifter. I ett avgiftsfritt skolsystem som Sveriges är det en omöjlighet. I praktiken existerar den dock. Givet närhetsprincipen, ökar efterfrågan på bostäder nära skolor. Forskning inom nationalekonomin visar på ett tydligt samband mellan skolkvalitet och bostadspriser.

En annan möjlig urvalsmetod är genom tidig akademisk selektion, vilket har prövats i Sverige tidigare, men ratats av goda skäl. Dagens kösystem har sina sprickor. Till ­exempel kan det uppfattas orättvist för barn som flyttar till en ny stad eller stadsdel, kommer sent till Sverige eller har föräldrar som inte har valt skola på grund av informations­undertag. Även om många inte vill erkänna det så innehåller även dagens kösystem en varierande grad av slump, inte helt olik lottens. Vem styr när på året man föds och vet var man kommer att bo sju år senare?

Återstår lottning. Men risken är att lottning bara löser problematiken vid fördelningen av studenter till skolor som är attraktiva och därmed har kö. Det löser inte det egentliga grundproblemet: att det finns för många dåliga skolor och att antalet tyvärr växer. Mer fokus borde därför läggas på hur bra skolor kan expandera och dåliga skolor läggas ner.

Om lottning mot förmodan skulle införas, finns risk att utflyttningen från problemkommuner accelererar. I ett samhälle där valmöjligheter har blivit norm handlar det lika ofta om att välja bort. Medelklassföräldrars omsorg om sina barns framtid är ofta viljan att det ska gå bättre för barnen än en själv. Och det är här som lottning lyser rött. Det uppfattas helt enkelt inte som legitimt att engagemang och förutseende ska straffas genom att låta slumpen avgöra. Kösystemet är därför det minst dåliga systemet.

Lottningsförslaget är nu ute på remiss, men det lär inte bli en kioskvältare i väljarkåren och lär därför hamna i papperskorgen tämligen omgående. Medelklassen har blivit kökramare.