Tvåfrontskrig eller testballong

KRÖNIKA. I den händelserika politiska våren gick en stor nyhet nästan obemärkt förbi. Socialdemokraterna hade pressträff för att presentera sin valorganisation. Samtidigt sa den nya valledaren Nils Vikmång att man jämställer Moderaterna och Sverigedemokraterna som huvudmotståndare, åtminstone i det som kallas ”förvalsstrategi”.

Dubbla, jämställda huvudmotståndare är ­väldigt svårt. Den som kan sin militärhistoria – som ligger till grund för den mesta av affärs- och politisk strategi – vet att Tyskland förlorade första världskriget på att man inte klarade av att snabbt slå ut Frankrike utan hamnade i kläm mellan dem och Ryssland.

Och samma sak i andra världskriget. Så länge Tyskland slogs mot en front i taget vann man slag och territorium i ett rasande tempo. Men när Frankrike befriades fångades man av ett tvåfrontskrig mot västalliansen och Ryssland samtidigt och förlorade snabbt initiativet och slutligen hela kriget.

Att utse huvudmotståndare kan verka trivialt, men motståndaren är dels själva antitesen mot det man själv vill uppnå – om man pratar i berättelser så är motståndaren draken som har fångat prinsessan och hotar hela staden. Utan draken blir hjälten och medhjälparen i sagan meningslösa figurer.

Dessutom definierar motståndaren spänningsfältet som du vill ha i valrörelsen. Du och din huvudmotståndare måste ha olika uppfattningar om de frågor som du vill att debatten ska handla om, annars blir en annan konflikt mer spännande. Då blir du irrelevant och ett säkrare sätt att förlora val finns inte.

Med Moderaterna som huvudmotståndare blir draken skattesänkningar, prinsessan välfärdssamhället och hjälten välfärdsarbetaren som tar hand om de sjuka, de gamla och barnen. Det som gör allt möjligt är bra statsfinanser och vallöften om pengar till landsting och kommuner. Den berättelsen och konflikten kan varenda social­demokratisk nämndsuppleant i sömnen.

Med Sverigedemokraterna blir draken främlingsfientlighet, den hotade prinsessan är demokratin och hjälten antagligen syriern som lär sig svenska, skaffar sig en utbildning och ett jobb och bidrar till att högkonjunkturen kan fortsätta ett tag till. Det som gör allt möjligt är regeringen som fått ned inflödet av nya flyktingar och lyckats med sin arbetsmarknadspolitik. Den berättelsen måste alla partigängare lära sig i princip från scratch. För även om den inte är ny, upplevs det inte som tydligt vad partiledningen egentligen står för.

Och kanske är det vad förvalsstrategin är till för: att lära partiet argumenten och berättelsen kring en ny politisk dimension – en högerkonservativ pol på temat ”släng ut dem” mot en vänsterliberal pol på temat ”ta vara på deras förmågor”. En liten bit av Macron, en liten bit av Corbyn, en liten bit av Sanders mot en kombination av Trump, Le Pen och Farage. Det är en betydligt mer spännande konflikt än att slåss mot ett moderat parti som riskerar att bli alltmer diffust, litet och irrelevant.

2014 hade det varit självmord. 2018 är det helt rätt: Nyinvandringen är på all-time-low, så man kan avfärda debatten om att minska invandringen. Det råder i praktiken full sysselsättning bland svenskfödda, så argumenten om att ”de” tar ”våra” jobb faller platt till marken. Och åtgärderna som behövs för en bättre etablering är alla klockrena sosse-frågor – mer arbetsmarknadsutbildning, mer resurser till skola och omsorg, fler bostäder. Ställ det mot Moderaternas och Sverigedemokraternas sjätte jobbskatteavdrag så har du en attraktiv valrörelse för regeringen.

En sådan strategi skulle utnyttja Moderaternas nya positionering och föra samman dem än tydligare med Sverigedemokraterna, och då också tvinga Lööf och Björklund att välja sida. Om ”förvalsstrategin” syftar till att möjliggöra en sådan valstrategi – då har socialdemokraterna plötsligt blivit djärva – och då kan det bli en kul valrörelse.

Ovanligt ovänligt.

När Anna Kinberg Batra i DN för någon vecka sedan sa att ”det händer ibland att partikamrater är mycket elakare mot varandra än vad politiska motståndare kan vara” berörde hon något allvarligt som går långt bortom Moderaterna. För hennes observation är ännu ett tecken på att partierna i allt högre grad befolkas av människor vars främsta drivkrafter är egen positionering och vars skäl att gå med i ett parti en gång var karriär – inte skapa ett bättre Sverige. Om partierna låter det fortsätta kommer inte bara de interna upproren att skapa problem, utan folkets stöd och tilltro till det etablerade ledarskapet kommer fortsätta att urholkas.