Jan Larsson: Hvad vilja Socialdemokraterna?

En sak stack ut när Socialdemokraterna presenterade sin valstrategi. Partisekreteraren Lena Rådström Baastad sa att ”det som verkligen triggar vår partiorganisation är att kunna göra något unikt utifrån en europeisk kontext, där S-partier de senaste åren har mött valförlust efter valförlust”.

Ja, 2017 var ett annus horribilis för de europeiska socialdemokraterna. I Nederländerna fick de 5,7 procent i valet, i Frankrike 7,4, i Tjeckien 7,3. I Storbritannien och Bulgarien hade partiet visserligen valframgångar, men fick inte bilda regering.

Kan Baastad få rätt? Svaret ligger i den fråga som ställdes i ett tal av skräddarmästaren August Palm en grå novemberkväll för drygt 136 år sedan på Hotell Stockholm i Malmö: ”Hvad vilja Socialdemokraterna?”

Anförandet brukar sägas utgöra svensk social­demokratis födelse. Med samma fråga bröt sig arbetarrörelsen fram – mellan marknads­liberalism och kommunism – i hela Europa och definierade på många sätt vårt 1900-tal. Vid millennieskiftet styrdes 12 av 15 EU-länder av socialdemokratiska regeringschefer.

I hundra år hade socialdemokratin lyckats med att relevant beskriva sin nutid och engagerande måla upp en ny framtid. Välfärdssamhällets uppbyggnad, den aktiva finanspolitiken, omfördelning av tillgångar mellan samhällsklasser – allt hånades och beskrevs som omöjligt. Men allt drevs igenom.

Målet var tydligt och inkluderande: en växande kaka som alla skulle få del av. Politiken skulle skapa rättvisa och företagandet tillväxt. Tillväxt och rättvisa, utveckling och jämlikhet, frihet och solidaritet. Det ville Socialdemokraterna! Och man var beredd att ta strider och utmana rådande föreställningar för att nå dit.

Det hoppfulla för dagens socialdemokrater är att det behovet inte har försvunnit. Med teknisk utveckling, vidgade klyftor, växande samhällsutmaningar så behövs en utvecklingsoptimistisk rättviseambition lika mycket i dag som 1881.

Det oroväckande för de europeiska social­demokraterna är att de verkar ha tappat sina superkrafter. Analys, vision och aktion överskuggas alltför ofta av symbolpolitik, egen­intressen och personfrågor.

I Danmark vill socialdemokraterna avskaffa möjligheten att söka asyl där. I stället ska flyktingar skickas till läger i andra länder. Det är ”mer humant”, enligt partiledaren. I land efter land har socialdemokraterna gått från en naiv öppna gränserna-politik till lika destruktiva försök att stänga ute globaliseringen.

I Tyskland verkar det viktigaste kravet för socialdemokraterna i regeringsförhandlingar ha varit att få finansministerposten – inte att skapa ett rättvisare Tyskland.

I Norge kidnappades valrörelsen av en ”krossa Hillary”-inspirerad kampanj om huruvida social­demokraternas partiledare verkligen kunde förstå vanligt folk. Han var ju rik och hade varit hedgefondförvaltare.

För Baastads ambition att göra något unikt i en europeisk kontext krävs att de svenska socialdemokraterna orkar mer än att förlänga fängelsestraff, köpa kanoner och hålla borta nya flyktingströmmar.

Det kommer att krävas en tydlig politisk USP, ”unique selling point”. En idé om vart man vill ta Sverige, en känsla av att företrädarna är beredda att gå genom eld och vatten för att nå dit och en tydlighet i att man har förmågan att klara av det.

Om det var vad socialdemokraternas valledare John Zanchi menade när han efter Baastad sa att partiet skulle bli ”mer vänster” i välfärdsfrågor, och om Ulf Kristersson menar allvar med ett mer vuxet debattklimat, så kan det kommande halvåret bli både spännande och revitaliserande för den svenska demokratin.

Lättare förr?

Är inte visionslösheten de sociala mediernas fel? Tempot i dagens politik lyfter fram det kortsiktiga, känslomässiga och personfixerade. Kanske. Men det var inte lättare på August Palms tid. Han slapp i och för sig twitterstormar och nättroll när han, nästa på twitter-manér, sa att ”vi hava en usel regering och dåliga representanter i riksdagen som ingenting begripa”. Men han fick tre månaders fängelse. Inte höll han tyst om sina långsiktiga ambitioner för det.