Centersyndromet

En sen augustidag 1973 steg Janne Olsson in på Kreditbanken på Norrmalmstorg, tog upp sin k-pist i bankhallen, avlossade en skottsalva och krävde pengar. En banktjänsteman larmade polisen, Olsson sköt mot den anstormande polisen, tog tre unga kvinnor som gisslan, fick Clark Olofsson frisläppt och förd till banken. De förskansade sig i bankens valv.

Resten är svensk kriminalhistoria och global beteendevetenskap.

Den 23-åriga gisslan Kristin Enmark tog Janne Olssons skjutande i försvar ”eftersom polisen sköt först”. Hon krävde med uppriktig emfas i ett direktsänt telefonsamtal med statsminister Olof Palme att bankrånarna skulle få sina krav på flyktbil, skottsäkra västar, pengar och pistoler hörsammade. Hon vägrade lämna valvet före sina kidnappare när polisen brutit sig in för att som vittne förhindra att polisen skulle misshandla förövarna.

Hela världen följde dramat och snart kallades fenomenet med en gisslan som tar sina förövares parti för Stockholmssyndromet.

Norrmalmstorgsdramat varade i sex dagar. När regeringen Löfven II hade suttit lika länge så hade även tre statsråd till synes börjat att ta sina motståndares parti. Vi kan därför kalla det för Centersyndromet:

Utbildningsminister Anna Ekström utbrast i TV4 att hon tänker jobba extra hårt med just de frågor som är ”jobbigast”, det vill säga Centerns och Liberalernas politik – inte de egna vallöftena.

Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson konstaterade i Ekots lördagsintervju att ”det är nog bra ibland att man inte bestämmer allting själv” och trodde att det skulle kunna bli bra med nedmonterad arbetsförmedling och förändringar i turordningen – tvärtemot de egna vallöftena.

Migrationsminister Morgan Johansson sa plötsligt i SVT:s Agenda att det var bra med en generösare flyktingpolitik för ”medmänsklighetens” skull, trots löfte om tuffa tag i valrörelsen.

Det är inte konstigt, utan bara mänskligt och kanske till och med bra. För om ministrar dag ut och dag in skulle gå till jobbet och genomföra något de inte tror på så skulle de göra arbetet halvhjärtat. Så mycket bättre då att internalisera omständigheterna och sakta men säkert börja tycka om januariavtalets olika liberala förslag och genomföra dem med engagemang och energi.

Men de som röstade på Socialdemokraterna för att de är rädda för ”nya privatiseringsexperiment”, tillbakagång till en naiv flyktingpolitik eller för att man inte längre trodde på Folkpartiets skola – vad ska de göra?

De kan nog leva med att man måste ge och ta – det har sosseväljare alltid gjort. Men till och med de mest kompromissvilliga gråsossarnas tålamod kommer att utmanas om det som företrädarna brinner för är andra partiers politik.

Samma problem kommer varje regeringsbildare att hamna i – hur bevara partiets identitet när det krävs samarbete över blockgränserna? Svaret är att det behövs en annan röst än den som kommer från regeringen. Starka och självständiga partiapparater måste klara av att definiera den egna politiken. Tydliga och kommunikativa företrädare måste kunna förklara långsiktig vilja och ambition. Partistyrelser och riksdagsgrupper måste ha integritet nog att fatta långsiktiga beslut även om de går på tvärs mot kompromisser i regeringen. Regeringsmakten har man till låns. Partierna är det man måste förvalta.

Slutligen måste man ständigt ställa sig de fundamentala politiska grundfrågorna och svara på dem i sin kommunikation till väljarna:

Hur borde Sverige se ut om 10–15 år? Vad vill vi göra för att nå dit? Vilka reformer tycker vi är bra – och vilka är kompromisserna?

Kan de frågorna inte besvaras av partistyrelseledamöter, riksdagsledamöter och en stor del av väljarkåren så har Centersyndromet ersatt viljan att utmana föreställningar, bygga opinion och driva förändring, inte för att man måste, utan för att man vill.
                       

S-nostalgiker

Är det föreningen Reformisterna, Daniel Suhonens, Carl Thams och Sara Karlssons projekt för att göra S mer radikalt som ska väcka regeringen ur sitt Centersyndrom? Som Bernie Sanders skakade om Demokraterna i USA och Jeremyn Corbyn skakar om Labour i Storbritannien? Jag tror inte det, av två skäl:

1. Programmet är för nostalgiskt. ”Det är det mest radikala socialdemokratiska programmet sedan 1944”, jublar de. Kanske är det så, men 1944 är ingen bra inspiration för den som vill hantera globalisering, klimathot och robotifiering.

2. Socialdemokraterna är som bäst när man tänker både och: rättvisa och tillväxt, trygghet och utveckling, arbetstagare och företagare. Så om regeringen håller på att tappa rättvisesidan, tappar Reformisterna utvecklingen. Och ingen tar sig an framtiden – vare sig hos samarbetspartierna eller oppositionen. Det är där utmaningen kommer. För politik handlar alltid om framtiden.