Svenska värderingar

Kom inte hit, löd finansminister Magdalena Anderssons kärva julbudskap till eventuellt Sverigesugna migranter. Men hamnar ni här ändå är det SVENSKA värderingar som gäller, förkunnade etableringsminister Ylva Johansson. Bland annat ska samhällsorienteringen för nyanlända mer betona ”rådande normer och värderingar” (DN Debatt 19/12).

Utspelen handlar förstås om att markera att ensamkommandeuppgörelsen med MP inte ska ses som en återgång till öppna gränser. Men också om att integrationen går uselt. Är då svenska värderingar en del av lösningen?

Det är i så fall en tankelinje som går stick i stäv med regeringen Palmes starkt riktningsgivande invandrarproposition från 1975. Ur samman­fattningen: ”Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.”

Eftersom våra värderingar är en central del av identiteten, bör den som vill ha mer svenska värderingar, rent logiskt, motverka sådant som upprätthåller invandrarnas ursprungsidentitet. Vilket implicerar minskade bidrag till deras kulturföreningar och samfund. Men det skulle vålla hård konflikt med viktiga stödtrupper, och är därför inget realistiskt scenario.

Och hur definiera svenska värderingar?

Svenskarna själva har ingen aning. De tillfrågades i en Ipsos-mätning efter sommaren 2016, då partiledarna firat orgier i att vara mest för svenska värderingar. Alternativet ”Vet inte” blev överlägset störst. 36 procent.

På delad andra plats, 13 procent, kom dels allmänt västerländska värderingar som demokrati och mänskliga rättigheter, dels att tala svenska och följa svenska traditioner.

Men att tala svenska är ingen ”värdering”, det är en färdighet. Och vad traditioner beträffar: Vem kräver av en invandrare att han sjunger Helan går till midsommar?

Svenska värderingar är alltså luddig materia, men Ylva Johansson gör ändå ett tappert försök att lyfta fram specifika sådana. Som tvåförsörjarmodellen: både mannen och kvinnan lönearbetar. Och hon tar upp den unika grad av individualism och sekularism forskare tyckt sig kunna mäta fram i värderingsstudier; att vi svenskar ska vara särskilt oberoende, frihetliga och anti-auktoritära.

Sant är att hederskultur och värdekonservativ syn på sex inte göre sig besvär bland oss svenskfödda. Men i övrigt hopar sig frågetecknen.

Vari ligger det ”allmänt svenska” i den från början socialdemokratiska värderingen att medel­klassen skall sig själv beskatta, på det att tvåförsörjarmodell och tidig dagisdebut kraftigt gynnas på bekostnad av andra upplägg? Missförstå mig inte, jag vet att även många borgerliga delar denna ­värdering. Men den är i grunden partipolitisk: Ska den då verkligen kolporteras ut som svensk?

Och om nu oberoende och individualism är kännetecknande för svensken, hur rimmar det med den kollektivistiska högskattestaten? Och med vårt sätt att hantera konflikter, som ju har kollektivistiska och ibland rent auktoritära drag, synliggjorda i begrepp som ”åsiktskorridor” och ”konsensuskultur”.

Problemet med svenska värderingar som integrationsverktyg är inte att sådana skulle saknas. Det finns värderingar (”chefen ska bete sig jämlikt”) som många svenskar hyser, och andra värderingar (”homosexualitet är dåligt”) som få svenskar hyser. Och det är förstås utmärkt om invandrare bibringas ”svenskkunskap”.

Men i en globaliserad värld där människor från väsensskilda kulturer lever ihop, måste politiken fokusera mindre på att frambesvärja likhet, mer på att hantera olikhet. Alltså hur vi härbärgerar ibland radikalt olika värderingar i, säg, ett bostadsområde eller på en arbetsplats.

Och då handlar det om grundläggande statskonst som rättsstat, utbildning, ekonomiska incitament – och hårda nypor där det behövs. Ta hedersrelaterat våld som exempel. Det bekämpas med rättsväsendet i första linjen, inte med värderingsmatriser.

Och en evig sanning är denna: det är i handling dina verkliga värderingar blir synliga. Inte i ord.

Mer värderingar

”Tvärvändningen” av flyktingpolitiken hösten 2015 demonstrerar närmast övertydligt hur svårt det är att dels översätta värderingar i konkret politik, dels pejla värderingarnas ”djup”. Vad man säger i en attitydmätning kanske snarare uttrycker korrekt uppfattning av gällande åsiktstrend, än i genuin mening värderingsbaserat resonemang? Är den positiva attityden till opportunistisk medvindssegling på åsikts­korridorens bonvax rentav den mest pursvenska värderingen av dem alla?