Krönika Avtalsrörelsen
Winsth: Miljoner löntagare berörs – för arbetsgivare är det klokt med ettårsavtal
Den 31 mars närmar sig med stormsteg, det datum då märket för industrin och avtalsrörelsen ska sättas. Ett märke som kom till för att stoppa inflations- och lönespiraler och värna vår konkurrenskraft. Ett märke som har tjänat svensk ekonomi väl, men som nu riskerar att sättas på prov på riktigt. Inflationen är skyhög samtidigt som konjunkturen viker och varslen ökar om än från en låg nivå.
I Europa argumenterar löntagarna för tvåsiffriga avtal som kompensation för den höga inflationen. Nordeas prognos är att inflationen faller tillbaka både i euroområdet och i Sverige, men först till sommaren. I nuläget är den besvärande hög och lär så förbli i vår. Den senaste statistiken indikerar dessutom att den ekonomiska motståndskraften i såväl USA som i euroområdet är större än vad många tidigare bedömt. Centralbankerna behöver därmed ta i mer för att få bukt med inflationen och det är också vad de signalerar att de ämnar göra.
KAN SLÅ HÅRT MOT EKONOMIN
Dilemmat är att det, enligt min mening, inte gäller för svensk ekonomi. Vi är i ett betydligt sämre utgångsläge än USA, men också jämfört med euroområdet. Svensk ekonom är mycket räntekänslig då inte minst hushållens skulder har ökat markant under många år med extremt expansiv penningpolitik och låg ränta.
Till det ska läggas att en stor andel av låntagarna lånar till korta löptider och mer eller mindre omgående måste bära de högre räntekostnaderna. Vi ser redan hur hushållen har dragit öronen åt sig då kreditgivningen till bostäder i stort upphört samtidigt som kredittillväxten för konsumtionslån minskar märkbart.
Ska Riksbanken följa med upp och höja räntan i linje med ECB lär svensk ekonomi och arbetsmarknad drabbas påtagligt. I november lade Nordea en prognos för svensk BNP på -1,8%. Det är en mycket svag utveckling och sedan dess har vi reviderat vår prognos på Riksbanken som nu förväntas höja räntan med ytterligare 0,5 procentenheter till 3,75% i vår.
KLOKT MED AVTAL PÅ ETT ÅR
Jag har tidigare argumenterat i en krönika i Affärsvärlden att båda parterna på arbetsmarknaden agerat ansvarsfullt. Det är en bild som har stått sig väl, även om avtalen är de högsta i modern tid. Frågan ställs nu på sin spets och inte minst blir det intressant att se hur långa avtalen blir.
Längre avtal ger arbetsro och är normalt attraktiva för arbetsgivarna. Samtidigt kostar de oftast mer då löntagarna inte vill riskera att låsa in sig på fel nivå. Men med tanke på att konjunkturen viker, BNP föll redan fjärde kvartalet i fjol, och åtstramningarna fortsätter åtminstone i vår kan det rent taktiskt vara klokt att sluta ettårsavtal även ur ett arbetsgivarperspektiv denna gång.
Ett sämre konjunkturläge talar för att arbetsmarknaden är svagare om ett år. Svensk arbetsmarknad släpar normalt efter en konjunkturavmattning med runt ett halvår. Arbetsgivarna är skyldiga att varsla ett antal månader före uppsägningar, vilket gör att det är först under hösten som nuvarande avmattning får större genomslag på arbetsmarknaden.
Sluts det ettårsavtal betyder det dock att nya förhandlingar inleds redan till hösten.
Får Nordea och de flesta andra prognosmakare rätt är inflationen då lägre, konjunkturen svagare och arbetsmarknaden pressad. Nästa avtalsrunda borde då kunna slutas till lägre nivåer, vilket är attraktivt för arbetsgivarna.
VIKTIGT ATT INFLATIONEN FALLER TILLBAKA
Ur ett arbetstagare perspektiv gäller det omvända, det vill säga denna gång kan det vara attraktivt att sluta längre avtal. Frågan är dock om de vågar, då inflationen gång på gång har överraskat på uppsidan och därmed kan riskera att bita sig fast. Mycket talar därmed för att det blir ettårsavtal även denna gång då osäkerheten är stor. Men då är det mycket angeläget, inte minst för Riksbanken, att inflationen har fallit tillbaka i höst. Om inte riskerar svensk ekonomi att hamna i den pris- och lånespiral som märket kom till för att undvika.
När industrin är klara är det dags för svensk handel och Visita, det vill säga turistnäringen, att komma till skott. Löntagare i dessa branscher är möjligen extra utsatta i nuläget då de är mycket beroende av hushållens köpkraft.
ÖKAD RISK FÖR UPPSÄGNINGAR
Stora kostnadsökningar på grund av hög inflation och chockhöjda räntor har bidragit till att hushållen redan under förra året konsumerade upp stora delar av den sparbuffert de byggde upp under pandemin. Nästa steg är att dra ned på konsumtionen. Detaljhandeln har redan i nuläget fallit tillbaka påtagligt och mycket talar för att det blir en besvärlig vår. Risken för varsel och uppsägningar ökar därmed, vilket försämrar förutsättningarna för löntagarna.
Sammantaget är det 450 avtal som ska slutas och drygt 2 miljoner löntagare som berörs. Utfallet är onekligen viktigt för svensk ekonomi, arbetsmarknad och för vår konkurrenskraft. Samtidigt är utgångsläget ovanligt besvärligt och osäkert. Låt oss hoppas och tro att parterna tar sitt ansvar och agerar långsiktigt även denna gång.
Annika Winsth är chefekonom på Nordea.
Kommentera artikeln
I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.
Grundreglerna är:
- Håll dig till ämnet
- Håll en respektfull god ton
Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.
Här hittar du alla krönikor